Wilhelm Peterson-Berger (1867−1942)

Arnljot. Opera tre akter

Skriv ut
  • Tillkomstår: 1907-09 (enligt Henrik Karlssons verkförteckning, 2004)
  • Verktyp: Opera, helafton
  • Textförfattare: Wilhelm Peterson-Berger
  • Dedikation: Till mina vänner bland jämtarna
  • Uruppförande: 13 april 1910 på Kungliga Teatern (dirigent: Hjalmar Meissner, regi: tonsättaren).
    Frithiof Strömberg (Arnljot), Julia Claussen (Gunhild), Anna Oscàr (f. Thulin, tidigare gift Hellström) (Vaino), Julia Jahnke (tidigare gift Mandahl) (Unn), Martin Oscàr (Olav Digre), Josef Herou (Tormod), Ernst Svedelius (Östmund), Henning Malm (Ubma), m fl (enligt Henrik Karlssons verkförteckning, 2004)
    En komplett förteckning över de medverkande vid uruppförandet finns i texthäftet till LP-utgåvan Caprice LP CAP 1341-43.
  • Speltid: Mer än 180 min
  • Detaljerad speltid: Speltiden vid uruppförandet var " Kl 7,30–omkr. 11,15 e. m.", "Mellan akterna 15 minuters uppehåll."

Instrumentering (besättning)

3*.3*.3*.3* / 4.3.3*.1 / timp, perc, hp / str
(picc, cor angl, bass clar, dbn, bass tbn)
I partituret även "4 Tingsbasuner. Omfång och klang = lågt C-horn (eller Tenorbasun)" / "4 Lurar auf in B"
perc: trgl, cymb, sn dr, bass dr

Soloröster/kör

Olav Haraldsson, kallad Digre, norsk konung (hög baryton)
Gissur Vite, hans hirdskald [krigarskald] (bas)
Tormod Kolbrunarskald, hans hirdskald (baryton)
Torfinn Munn, hans hirdskald (tenor)
Finn Arnesson, hans hövitsman i slaget vid Stiklestad (baryton)
Tore Hund, bondehärens anförare i slaget vid Stiklestad (bas/baryton)
Unn Hallbrandsdotter, änka efter Sunvis Bjarm på Gällö (alt)
Arnljot, deras son (baryton)
Östmund, gode på Frösön i Jämtland (bas)
Gunhild, hans dotter (sopran), gift med
Gudfast Grimsson, herse [lokal hövding] i Hakos (baryton)
Sigvald Grimsson, hans broder (bas/baryton)
Torar, lagman på Frösön (bas)
Sigurd i Slandom, jämtsk herse (tenor)
Bård i Bräcka, jämtsk herse (hög baryton)
Heming i Ås, jämtsk herse (bas/baryton)
Göka-Tore, rånsman i Jämtland, broder till (baryton)
Åflo-Faste, rånsman i Jämtland (bas)
Ubma, lapsk trollkarl (nåid) (tenor)
Vaino, lappflicka (sopran)

Jämtska och norska hövdingar och bönder. Lurblåsare. Unnis och Gunhilds tjänstekvinnor. Tingstjänare. Kung Olavs hirdmän och härmän, [En gosse], [En biskop] m fl


Soloröster enligt klaverutdraget: 2 sopraner (Gunhild*/, Vaino), 1 alt (Unn*/), 3 tenorer (Torfinn, Sigurd, Ubma), 2 höga barytoner (Olav, Bård), 5 barytoner (Tormod, Finn, Arnljot, Gudfast, Göka-Tore), 3 bas/barytoner (Tore, Sigvald, Heming), 4 basar (Gissur, Östmund, Torar, Åflo-Faste)
Kör: Damkör S.A. (Akt I), Manskörer T.T.B.B. (3 manskörer i Akt I, 1 manskör i Akt II, 8 manskörer i Akt III)
*/ rollerna som Gunhild respektive Unn anges som mezzosopranpartier på Caprice LP CAP 1341-43 (se nedan)

Exempel på tryckta utgåvor

Levande musikarv, Stockholm 2023. Kritisk utgåva av/Critical edition by Finn Rosengren

Klaverutdraget finns tryckt (handling på tyska, sångtexter på svenska och tyska) av Abraham Lundquists Musikförlag, Stockholm. Ed. nr. 4572 [I Musik- och teaterbibliotekets samlingar finns bl a ex F som innehåller Peterson-Bergers rättelser. På omslaget står: "W. P.-B. Rättat ex." Tryckår 1913 (enligt bibliotekets katalog)]

Librettot finns utgivet av såväl Abraham Lundquists K. Hofmusikhandel (tryckt av Svenska Boktryckeri-Aktiebolaget, Stockholm, 1910) som Wilhelm Peterson-Berger Stiftelsens förlag ("AB Wisénska Bokhandeln, Östersund, i distribution"; tryckt av Berndtssons Tryckeri, Östersund, 1956)

Ur Arnjlot. 3 sånger för baryton [med piano] (Arnjlot helsar Jämtland, Arnjlots kärlekssång, Tormods kvad) finns utgivna av Abraham Lundquists Kungl. Hof-Musikhandel. Ed. nr. 3970, 4234

Ur Arnljot, Vainos sånger för sopran [med piano] (I. 'Hvems röst hör jag ropa öfver fjällen och ur granmoars djup?, II. "O, vore hvar maska jag knyter en snara att fånga hans sinn!") finns utgivna av Abraham Lundquists Musikförlag, Ed. nr. 4235

Ur Arnljot, 5 stycken för piano (1. På Frösötinget, 2. I vildskogen, 3. Lille-Östmund sofver, 4. Arnljot och Ubma, 5. Vid Stiklestad) finns likaså utgivna av Abraham Lundquists Musikförlag. Ed. nr. 4236

  • Autografen återfinns: Musik- och teaterbiblioteket
  • Katalogsignum/kommentar till autografen: Z/Sv Partituret (delvis avskrift) saknar sångtexter (likaså saknas vissa scennummer)

Litteraturhänvisning

Radiotjänsts operabok I. Tolv operor beskrivna för radiolyssnarna av Julius Rabe (utgiven av Aktiebolaget Radiotjänst, Stockholm, tryckt av Saxon & Lindströms Förlags Tryckeri, Stockholm, 1939)
• Karlsson, Henrik: Wilhelm Peterson-Berger. Verkförteckning (2004) [tillgänglig hos Musik- och teaterbiblioteket]
• Se även Snorre Sturlas[s]ons saga om Olav den helige, nordens första helgon [= Olav Haraldsson; född 995, dog vid slaget vid Stiklestad 1030; gift med Olof Skötkonungs dotter Astrid Olofsdotter. Nidarosdomen i Trondheim byggdes över hans grav, men under reformationen förvarades hans reliker på annan plats. De fördes senare tillbaka till Nidarosdomen, men exakt var i domkyrkan de ligger är idag okänt.]

Beskrivning av verket

[Bakgrund, enligt "Radiotjänsts operabok I. Tolv operor beskrivna för radiolyssnarna av Julius Rabe", 1939: Arnljot har bett Gunhild vänta på honom i tre år medan han beger sig i främmande land. Genom ogynnsamma omständigheter försenas hans ankomst i två år. Han sänder bud hem, men budbäraren, Gudfast, är Arnljots rival och förstår att med osanna uppgifter om Arnljots liv i södern ändra Gunhilds sinne och göra henne till hustru.]

Introduktion: Andante F-dur 4/4 (C)

Akt I
På Frösötinget

Scen 1: På Frösön i Jämtland, mitten av juni 1023. Tingvallen. I bakgrunden till höger Fröjs gudahov, till vänster utsikt över Storsjön och Oviksfjällen. I förgrunden på båda sidor aspar. Unn, En kvinna, Unns tjänstekvinnor

Scen 2: Gunhild kommer med sina kvinnor från vänster, förgrunden, och går förbi Unn utan att hälsa. Gunhild går med sitt följe in i hovet. Unn, Gunhild, Unns tjänstekvinnor, Gunhilds tjänstekvinnor

Scen 3: Unn, Unns tjänstekvinnor

Scen 4: Just som Unn tänker fortsätta ut, kommer Sigurd i Slandrom (trettioårig, ljus, livlig) med sina tingsmän. Båda grupperna går ut. Sigurd, Unn, Unns tjänstekvinnor, Tingstjänare

Scen 5: Bård i Bräcka kommer med följe från bakgrunden, vänster, och går snett fram över vallen mot förgrunden. Innan han hunnit ut, kommer Heming i Ås med sina män vid bortre hörnet av gudahovet. Grupperna går ut åt varsitt håll. Heming, Bård, Hemings män, Bårds män

Scen 6: I detsamma kommer Östmund Frösögode, följd av fyra lurblåsare och tingstjänare, från bakgrunden, vänster, för att gå in i gudahovet. Gunhild träder samtidigt ut därifrån med sina kvinnor. Vid åsynen av sin fader ger hon kvinnorna tecken att fortsätta ut utan henne. Medan de avlägsna sig och lurblåsarna och tjänarna gå in i hovet, fattar hon Östmund vid armen och för honom ivrigt fram. Östmund går in i hovet. Östmund, Gunhild, Gunhilds tjänstekvinnor, Tingstjänare, Lurblåsare

Scen 7: Gunhild ensam. Döljer sig bakom asparna till höger. Gunhild

Scen 8: Arnljot kommer med rask, kraftfull gång från vänster, förgrunden, skyndar bort över tingvallen och ställer sig att betrakta utsikten över sjön. Han är barhuvad och halvt härklädd efter resan; i olikhet mot övriga i tinget deltagande jämtar, som alla bära helskägg, har han enligt dåtida utländskt bruk endast blonda mustascher. Arnljot

Scen 9: Unn kommer skyndsamt från vänster. Båda ut, vänster, medan Gudfast Grimssons folk blir synligt på vänster sida. Unn, Arnljot, Gudfasts folk

Scen 10: I detsamma träder Östmund, följd av lurblåsarna, ut på gudahovets trappa och blickar mot solen för att mäta tiden. Lurblåsarna ut i bakgrunden. Östmund stiger nedför trappan, för Gudfast fram. Östmund går tillbaka in i hovet. Gudfast med följe stannar. Gudfast, Östmund, Gudfasts folk, Lurblåsare

Scen 11: Tingsmenigheten samlas (instrumental): Alla marcia, poco tranquillo B-dur 4/4 (C)
De samlas på följande sätt. Tingslurarna giva tre tecken. Vid första tecknet, som ljuder utanför scenen, inträda några tingstjänare som mäta ut en fri, rund plats framför trappan, omgärda den med vita säljkäppar, som slås ned i marken och sammanlänkas med blåa stickande band, vibanden; kretsen är tills vidare öppen på två ställen; mitt för trappan, inåt och utåt. Inom kretsen ställas säten för lagmannen och nämnden.
Lurblåsarna tåga in i från fonden, ställa upp sig i fyrkant, vända en mot vart väderstreck, och blåsa andra tecknet. Nu börjar menigheten strömma till från alla sidor.
Lurblåsarna stiga upp på gudahovets trappa och giva tredje tecknet. Lagmannen, nämndemännen och de förnämsta hersarna med följen tåga in och ordna sig. Ytterst till höger står Heming i Ås, längre in Gudfast och Sigvald Grimssöner, alla med sina följen; på vänstra sidan ytterst Bård i Bräcka, efter honom andra hersar och bönder, längre in Sigurd i Slandrom och hans folk. Arnljot kommer med sina män in från bakgrunden, vänster, där han tills vidare stannar, dold av Sigurds flock och andra.
– Lurarna låta höra ett nytt tecken, olikt de föregående. Östmund träder ut på trappan, med högra handen upplyft och inträdd i en blodfuktad järnring, edsringen. Torar, Heming, Gudfast, Sigvald, Bård, Sigurd, Arnljot, Östmund, Hemings män, Gudfasts män, Sigvalds män, En stor del av menigheten, Tingstjänare, Arnljots kämpar, Lurblåsare

Scen 12: Östmund sänker handen, men blir stående kvar på trappan. Torar Lagman och sex nämndemän träda ut ur menigheten och ta plats inom vibanden, som nu spännas så att kretsen blir fullkomligt sluten. Östmund höjer åter handen: ny lurstöt, lik den närmast föregående. Folket viker åt sidorna.
Arnljot, klädd i guldhjälm och blå, praktfullt guldsömmad dräkt ombiven av tolv ståtligt rustade kämpar, träder fram till mitten av tingsplatsen. Han springer fram och stöter sitt spjut i Gudfasts bröst. Från båda sidorna störta män fram för att hindra dådet, men hinna ej och vika förfärade tillbaka. Gudfast faller genast död ned, river i fallet omkull en del av vibanden och bestänker domsplatsen med sitt blod. Tingstjänarna föra ut Gudfasts lik. Östmund, Torar Lagman och nämden [sic] gå in i hovet, följda av lurblåsarna. Menigheten åtskiljes under beklämd och hotfull tystnad. Endast Arnljot står kvar, orörlig. Torar, Heming, Gudfast, Sigvald, Bård, Sigurd, Arnljot, Östmund, Hemings män, Gudfasts män, Sigvalds män, En stor del av menigheten, Tingstjänare, Arnljots kämpar, Lurblåsare

Scen 13: Unn skyndar in, häftigt upprörd. Hon segnar ned med ett halvkvävt rop. [Unn dör.] Arnljot lägger henne ned. Knäböjer. Unn, Arnljot

Scen 14: Arnljot springer upp. Försjunker i åsynen av den döda. Arnljot, Unn

Scen 15: Gunhild kommer sakta in från vänster. Hon böjer sig ned över Unn, medan kvinnorna bestörta skynda in. Gunhild kysser Unns hand, fäster en lång blick på den döda, som bäres ut av kvinnorna; går själv hastigt ut åt motsatt håll. Arnljot står orörlig och blickar mot marken. Gunhild, Arnljot, Unn, Gunhilds tjänstekvinnor

Scen 16: Lurblåsarna träda ut på trappan och låta samlingstecknet ljuda. Tingsmenigheten strömmar åter samman. Östmund, Torar och nämden [sic] komma ut ur hovet och stanna på trappan. Arnljot alltjämt orörlig. Han tar hastigt upp sitt spjut och vänder sig mot trappan. Arnljot lyfter stolt sitt huvud, går lugnt ut åt fonden, vänster; folket viker skyggt och tigande undan. Torar, Östmund, Arnljot, Menigheten, Lurblåsare


Förspel: Andante non troppo lento d-moll 4/4 (C)

Akt II
I vildskogen

I vildskogen vid Järpströmmen, östra stranden. I bakgrunden en lång, brant skogsås, över vilken Åreskutans topp sticker upp, blå och snöfläckig. Mellan bakgrunden och den egentliga scenen Järpströmmens ådal. Vid de stenar, som begränsa scenens bortre kant, tänkes sluttningen vidtaga, tvärbrant på vänstra sidan, tillgänglig på den högra. Stora stenar i dalen nå med sina toppar över backens rand.
Inne på scenen till vänster, Arnljots stuga, intimrad i en jordhåla eller grotta - man ser föga mer än gaveln, som har dörr och är prydd med älg- och renhorn. För övrigt å scenens båda sidor granar, björkar och mossiga klippblock.
Högsommardag med solsken, juli 1030.

Scen 1: På en kubbe, invid väggen sitter Vaino i tunn, vit renskinnsdräkt, binder på ett fisknät och sjunger. Vaino

Scen 2: Ubma sticker fram huvudet ur skogen till höger. Ubma och Vaino går ut åt varsitt håll. Ubma, Vaino

Scen 3: Sju jämtar, högväxta, blondskäggiga gestalter, komma sakta och försiktigt upp från sluttningen i fonden. De äro beväpnade med långa spjutyxor. En av dem är Sigvald Grimsson. De första tre jämtarna gå in i stugan, komma ut med några föremål. Föremålen granskas. Ett vinfat rullas ut på tröskeln och slås upp. Männen fylla hornen och börja dricka. Sigvald, 1. Jämten, 2. Jämten, 3. Jämten, 4. Jämten, 5. Jämten, 6. Jämten

Scen 4: Arnljot springer plötsligt fram på ett klipputsprång till vänster. Alla karlarna slänga undan hornen och gripa till sina vapen. Arnljot står stödd på sitt spjut och betraktar dem lugnt. Han är klädd i kortrock och benkläder av ljust, gråblått linne; kring midjan har han ett läderbälte, sirat av guldplåtar. Benkläderna sammanhållas vid knäna och vristerna av remmar, liknande bältet. Han bär ingen huvudbonad. Ansiktet är starkt solbrynt och prydes nu av ett kortskuret helskägg. Sigvald rusar fram emot honom med lyft yxa.
Arnljot springer blixtsnabbt ned från stenen och möter angreppet genom att stöta sitt spjut i Sigvalds bröst och vräka honom baklänges utför branten i fonden. Karlarna rusa fram för att hugga ned Arnljot bakifrån, men han vänder sig ögonblickligt och svänger spjutet i en stor halvkrets, så att angriparna vika undan som förlamade under intrycket av hans överlägsna snabbhet och ro. Jämtarna stiga nedför sluttningen och försvinna. Arnljot står och ser efter dem. Arnljot, Sigvald, Jämtarna

Scen 5: Vaino glider fram ur skogen. Hon sätter sig åter att binda på nätet. Arnljot tar upp sitt spjut från marken och börjar med mossa torka blodet av dess spets. En susning går genom skogen. Vaino, Arnljot

Scen 6: Göka-Tore och Åflo-Faste träda plötsligt fram ur skogen till vänster. Arnljot springer upp i tro att det är nya fiender, griper spjutet med båda händer och håller sig beredd till försvar. Bröderna stå överraskade med händerna på sina svärdfästen. Vaino reser sig hastigt och försvinner bakom stugan. De tre männen slå sig ned på stenar. Vaino kommer tillbaka med ett ämbar, hämtar ur stugan tre dryckeshorn, som hon med en träskopa fyller ur ämbaret och utdelar till männen. Återvänder därpå till nätet. Alla tre männen ut nedför sluttningen. Göka-Tore, Åflo-Faste, Arnljot, Vaino

Scen 7: Vaino ensam. Vaino

Scen 8: Gunhild kommer från höger, bärande sin lille son insomnad på armen. Hon är mycket upphettad och har en vit duk bunden över pannan till skydd mot solskenet. Gunhild lägger varligt ned gossen i skuggan av en sten, sätter sig bredvid honom och jagar flugorna från hans ansikte. Vaino kommer med en skål av björkrot, fylld med källvatten, och bjuder Gunhild, som dricker begärligt. Gunhild frågar var hon är. Då hon ser upp på Vaino för att få svar, märker hon, att dennas blick är med ett sällsamt uttryck riktat inåt skogen till vänster. Hon följer dess riktning och ilar upp med ett halvkvävt rop av bestörtning. Gunhild, Vaino

Scen 9: Arnljot träder fram ur skogen, men stannar plötsligt vid åsynen av Gunhild. Båda stå orörliga, medan Vaino undrande ser från den ena till den andra. Arnljot bjuder med blicken Vaino att avlägsna sig och hon smyger sig sakta in i stugan. Arnljot sträcker armarna mot Gunhild, som är nära att kasta sig i hans famn. Vaino smyger sig ut ur stugan, bakom Arnljot, och försvinner i skogen. Gunhild, som märkt Vaino, hejdar sig och tar ett steg tillbaka, under det hon kämpar för att återvinna sitt lugn. Hon trevar förstulet i vecken av sin mantel, drar blixtsnabbt fram en kniv och riktar dess udd mot sin barm. Arnljot betraktar henne länge med orörlig, vidöppen blick – först när han hör barnet göra en rörelse i sömnen, slappnar det spända, våldsmma i hans hållning. Han fäster sin blick på den sovande gossen, går bort och ställer sig att betrakta honom. Den lille vaknar. Gunhild skyndar fram och reser honom upp. Med klara undrande ögon ser han på Arnljot, som står helt försjunken i hans åsyn. Gunhild tar gossen vid handen och går ut åt vänster, bakgrunden. Gunhild, Arnljot, Vaino, En gosse

Scen 10: Arnljot står stum och ser efter Gunhild. Vaino smyger sig fram ur skogen till vänster; på ett tecken av Arnljot ilar hon ut efter Gunhild. Arnljot, Vaino

Scen 11: (instrumental) Moderato con moto Dess-dur 3/4. Ubma kommer ljudlöst smygande uppför sluttningen utan att märkas av Arnljot, ställer sig bakom denne och utför över hans huvud upprepade hemlighetsfulla handrörelser. Arnljot faller i sömn, en ändrar icke ställning. Ubma, Arnljot

Scen 12: Det mörknar fullständigt; ett svart töcken sänker sig över scenen. Ur detta framträder långsamt i dyster skymning Arnljots drömsyn:
Ur jorden stiga dunkla gudabeläten, stenblock och träd, på vilkas grenar hänga lik och benrangel av människor och djur. Kring Arnljot står plötsligt en krets av vålnader, hans döda fränder (utom brodern Vikar). Svarta skuggor glida in och härma med åtbörder och dans ett hedniskt blot. Då höres en svag sång i fjärran, och dagern börjar ljusna till morgongryning. De dansande skuggorna, gudabilder, stenar och blotträn förvandlas till töcken och försvinna. Ljuset stegras, sången ljuder allt starkare och närmre, och över scenen tågar en skara nordmän. Främst går en högrest man, vars anlete liknar Arnlots; han bär korsbaneret. Efter honom kommer en konung, även han av hög gestalt och ljuslätt åsyn, i spetsen för den övriga skaran. Alla sjunga. När skaran tågar ut, skrida vålnaderna efter. Arnljots moder, som går sist vänder sig om och vinkar. – Sången förtonar i fjärran. Arnljot, Vaino, Unn, Vålnader

Scen 13: Ljuset är åter full dager. Ubma står lutad över den slumrande Arnljot, färdig att i hans rygg stöta den kniv han håller lyft i högra handen. Han måttar en knivstöt mot Arnljots rygg. Vaino ilar in, hejdar Ubmas arm, väcker Arnljot med ett rop och skyndar ut igen. Ubma gör mot Vaino en åtbörd av ursinnig vrede och flyr hastigt utför sluttningen. Ubma, Arnljot, Vaino

Scen 14: Arnljot tar upp sitt spjut från marken och riktar liksom prövande dess udd mot sitt bröst. Vaino ses förstulet iakttaga honom bakom träden till höger. Arnljot river upp bröstlinningen på sin rock för att stöta spjutet i sitt hjärta. Arnljot, Vaino

Scen 15: Vaino skyndar in, faller på knä framför Arnljot, griper om spjutet och för det åt sidan. Med ett dovt rop böjer sig Arnljot bakåt som i kramp, störtar till marken och blir liggande som död. Vaino kastar sig över honom. Ubma sticker upp huvudet över backens rand, men försvinner strax igen, när han märker att Vaino har sett honom. Vaino lutar sig över Arnljot och kysser honom lidelsefullt. Arnljot vaknar, reser sig halvt upp, stödjande på ena armen, och blickar tigande och själsfrånvarande framför sig. Arnljot reser sig, står tyst en stund. Vänder sig och går in i stugan. Vaino, Arnljot, Ubma

Scen 16: Vaino står stirrande ett ögonblick, kastar sig sedan ned över en tuva och utbrister i förtvivlad gråt. Ubma smyger sig fram ur skogen till vänster; med ett grepp i Vainos halskrage rycker han henne upp och höjer kniven över hennes barm. Arnljot har under de sista ord trätt ut ur stugan, iklädd gyllne hjälm och guldsirad kortrock av dyrbart scharlakanstyg samt med svärd vid sidan och ränsel i handen. Ränseln kastar han genast ifrån sig, när han får syn på Ubma och Vaino, springer fram, griper Ubma om nacken, släpar honom fram till branten och slungar honom ned i djupet. Arnljot sträcker fram sin hand mot Vaino. Hon fattar hans hand; ett ögonblick se de in i varandras ögon, så vänder sig Arnljot, slänger ränseln på ryggen, tar spjutet och går utför sluttningen till vänster. Vaino står länge och ser efter honom, skuggande med handen. Arnljot, Ubma, Vaino

Förspel: Con moto f-moll 4/4 (C)

Akt III
Vid Stiklestad

Vid Stiklestad den 29 juli 1030. Syn över Værdalen. Till vänster, förgrunden, en kulle med björkar och stenar; till höger spridda björkar. I bakgrunden ägnar och skogsbackar sluttande åt vänster. Tidig förmiddagsbelysning.

Scen 1: På kullen vilar konung Olav i gräset, omgiven av sina skalder, Gissur, Tormod och Torfinn samt hirdmän. På marken nedanför ses spridda grupper av härmän, somliga liggande, andra stående, kommande eller gående. Inför konungen står Göka-Tore och Åflo-Faste. Tore räcker fram Neite [Arnljots svärd], som gåva från Arnljot till Olav. Olav synar svärdet och tackar. Vinkar åt en hirdman, som för ut de båda kämparna åt vänster. Olav, Gissur, Tormod, Torfinn, Göka-Tore, Åflo-Faste, En hirdman, Hirdmän, Härmän

Scen 2: Kort tystnad medan svärdet gå runt och beundras. Olav lägger svärdet bredvid sig. Olav, Gissur, Tormod, Torfinn, Hirdmän, Härmän

Scen 3: Hirdmannen som följt Göka-Tore och Åflo-Faste ut, kommer tillbaka och meddelar att Gunhild, som säger sig vara läkekunnig, har anlänt och frågat om hon får stanna. Olav ger sitt samtycke. Hirdmannen går ut igen. En hirdmann, Olav, Gissur, Tormod, Torfinn, Hirdmän, Härmän

Scen 4: Tormod springer upp på en sten; hären strömmar till för att lyssna. Olav, som rest sig upp, tackar Tormod med handslag och en gåva. Tormod, Olav, Gissur, Torfinn, Hirdmän, Härmän

Scen 5: Arnljot ses plötsligt skrida fram genom de tystnande skarorna och stannar inför Olav. Hirden och härmännen börja avlägsna sig. Arnljot, Olav, Gissur, Tormod, Torfinn, Hirdmän, Härmän

Scen 6: Innan alla hunnit ut kommer Finn Arnesson och meddelar att bondehären nalkas. Finn ut, de övriga efter, lämnade Olav och Arnljot ensamma. Finn, Arnljot, Olav, Gissur, Tormod, Torfinn, Hirdmän, Härmän

Scen 7: Olav och Arnljot sätta sig på stenar vid kullens fot. Olav talar om sin kristna tro. Arnljot springer upp, släpper sitt svärd. Olav går fram och lägger sin arm om Arnljots skuldror, räcker fram sin hand. Arnljot fattar handen, ser Olov i ögonen; hans mörka blick klarnar för konungens ljusa. Olav går och tar upp Neite. Arnljot blir åter tankfull och hans blick mörknar. Olav, Arnljot

Scen 8: Finn Arnesson skyndar in, avbrytande konungens tal, meddelar att bondehären rycker närmare. Finn ut. Olav och Arnljot ut åt vänster. Finn, Olav, Arnljot

Scen 9: Ett ögonblick tom scen, medan stridslurar börja ljuda i fjärran och långsamt komma allt närmare under de fyra följande scenerna.
Gunhild kommer från höger, spanande ut över dalen. Lyssnar till lurarna; bondehärens börja nu även höras i fjärran. Får på avstånd syn på Arnljot, som låter sig döpas i den kristna tron. Ilar fram, sjunker på knä. Skyndar efter en blick åt höger hastigt upp och döljer sig bakom träden på kullen. Gunhild, Arnljot, Olav, En biskop, Folk

Scen 10: Sigurd i Slandrom, Bård i Bräcka, Heming i Ås komma med följe från höger. Sigurd får syn på Arnljots spjut, tar upp det från marken. Sigurd, Bård, Heming, Hersarnas följe

Scen 11: Arnljot kommer från vänster, bakgrunden, stannar plötsligt vid åsynen av hersarna och lägger handen på sitt svärd. Sigurd räcker honom spjutet, som han tager. Arnljot går ut samma väg han kommit. Sigurd ser efter honom. Alla ut åt höger. Arnljot, Sigurd, Bård, Heming, Hersarnas följe

Scen 12: Gunhild kommer fram, ser sig spejande omkring, skyndar därpå hastigt tillbaka till sitt gömställe bakom träden. Konung Olav, följd av Arnljot, skalderna, märkesbäraren, biskopen, Göka-Tore, Åflo-Faste och en stor skara hird- och härmän, kommer från vänster. Olav går ut åt höger, de övriga följa efter honom. Härropet höres fortsätta allt längre och länger bort; under de följande scenerna ljuder det oupphörligt på nytt, än nära, än fjärran blandande sig med stridslurarnas toner. Gunhild, Olav, Arnljot, Göka-Tore, Åflo-Faste, En biskop, En märkesbärare, Skalder, Hirdmän, Härmän

Scen 13: Gunhild träder åter fram, skyndar ut åt höger. Gunhild

Scen 14: Bondehären strömmar in från vänster, anförd av Tore Hund. Härropet går vidare, till de delar av hären, som befinna sig utanför scenen. Under tiden hörs ett ordskifte mellan fyra män i förgrunden. Skaran ordnar sig skyndsamt längs vänstra scensidan. Tore, En man, En annan man, En tredje man, En fjärde man, Hären

Scen 15: Kungshärens rop växer plötsligt i styrka och närmar sig. Tore Hund ger tecken med sitt svärd, bönderna uppstämma sitt härskri och storma över scenen. De mötas av kungshären längs högra scensidan. Starkt vapengny och vilda rop fylla luften. Bönderna vika, striden flyttar sig över till vänstra sidan och vidare ut.
Längst fram i förgrunden kämpar konungen, om given av sköldborgen, i vilken Arnljot går främst under märket; efter honom Göka-Tore, Åflo-Faste och skalderna. Sköldborgen råkar i någon oordning. Två bönder rusa fram och anfalla konungen. Arnljot, som oemotståndligt huggit sig fram genom fienderna, har kommit långt före. Han vänder sig om, upptäcker konungens fara, skyndar till och sårar båda angriparna till döds med sitt spjut och sitt svärd. I detsamma träffas han av en pil i bröstet och släpper spjutet för att gripa åt hjärtat. Olav, nu skyddad av sin vakt vänder sig ivrig och hänförd till Arnljot. Fienderna tränga åter på. Olav uppmanar Arnljot att skynda till Gunhild.
Olav stormar med hela den övriga hären ut åt vänster; striden rasar från detta ögonblick utanför scenen under härrop, lurstötar och gny, än närmare än mera avlägset, medan sårade gång efter annan vackla över scenen åt höger och folk från Stiklestads gård kommer med bårar och hämtar en del av de fallna. Olav, Arnljot, Göka-Tore, Åflo-Faste, Två bönder, Skalderna, Två härar

Scen 16: Arnljot gör ett försök att följa efter, men förmår ej. Sjunker ned vid en sten. Lutar huvudet mot stenen, ligger med slutna ögon och kämpar för att andas. Arnljot

Scen 17: Gunhild sakta in från höger, när hon ser Arnljot skyndar hon fram. Arnljot öppnar ögonen, småler, reser sig halvt upp, sjunker tillbaka. Han visar åt bröstet, Gunhild undersöker såret. Arnljot stiger upp, säger: "Tron på Krist och tron på min kraft äro ett!" Röster hörs på avstånd, utanför scenen, förkunnar att konungen har stupat. Kungsmän störta över scenen från vänster till höger. Ila ut. Man hör ropen fortsätta långt borta.
Arnljot reser sig sakta, rycker ut pilspetsen ur sitt bröst, segnar ned på knä, mottagen av Gunhild. Han kysser henne, låter ett ögonblick huvudet sjunka mot hennes skuldra, men höjer det genast åter med ett förklarat uttryck. Dör.
Gunhild lägger honom sakta ned mot stenen, sluter hans ögon, kysser hans panna, reser sig, går åt höger och vinkar med sin slöja. Gunhild, Arnljot, Kungsmän, (Kör, [utanför scenen])

Scen 18: Sigurd, Bård och Heming med följe komma från höger. Vid åsynen av den fallne stanna de bestörta, tigande. Några av männen i följet ut till höger. Stridsgnyet höres åter närma sig. Alla stå försjunkna i anblicken av den döde. Kungshären hörs på avstånd. Männen av följet komma tillbaka med en bår. Männen ha lagt Arnljot på båren och hans vapen bredvid honom; lyfta nu båren upp på sina skuldror och stå redo att gå.
Sigurd drar sitt svärd och ställer sig i spetsen för tåget. Tåget sätter sig i rörelse. Efter båren gå de två andra hersarna. Gunhild står i stum sorg, slöjan för sitt ansikte, och följer dem. Sigurd, Bård, Heming, Arnljot, Gunhild, Hersarnas följe, (Kungshären, [hörs på avstånd])

Slut

Länkar

Lyssna till "Arnljot hälsar till Jämtland" på Musica Sveciaes utgåva MSCD 908 (inloggning på Spotify krävs)
Lyssna till "Arnljotlurarna" på Youtube


Verkkommentar

Arnljot har blivit den i särklass mest framgångsrika av Peterson-Bergers operor. Från premiären på Kungliga Operan i Stockholm den 13 april 1910 fram till 1960 spelades verket vid 83 fullständiga föreställningar, vartill kommer några tillfällen, då delar av operan framfördes. Detta gör Arnljot till en av de mest spelade svenska operorna genom tiderna. Efter 1960 har dock endast delar av verket framförts.

Verket bygger på historiska händelser, där slaget vid Stiklestad några mil nordost om Trondheim 29 juli 1030 står i centrum. Olof (Olav) Haraldsson, som försökte återta makten i Norge efter ett par år i exil, förlorade då mot en bondehär och blev dödad. Om detta berättar Snorre Sturlasson i Olav den heliges saga, som ingår som en del i hans stora historiska verk Heimskringla. Där berättas också om jämten Arnljot, som anmält sig som frivillig i Olavs här, som kristnades efter att tidigare enbart trott på sin egen kraft och styrka och som sedan sårades dödligt i slaget. Flera av de övriga personer som ingår i operan har sina motsvarigheter i Snorres berättelse.

Under 1800-talet med dess vurm för äldre nordisk historia tillkom flera litterära verk, där Arnljot är huvudperson. 1870 skrev Bjørnstjerne Bjørnson verseposet Arnljot Gelline (tillnamnet syftar på Arnljots hemort Gällö ca 5 mil sydost om Östersund). Och 1896 utkom Victor Hugo Wickströms roman Arnliot Gällina. Wickström var ansvarig utgivare för Jämtlandsposten från 1886, och man får anta att han både fångade upp och kanaliserade ett starkt lokalt intresse för Arnljotfiguren, som vid denna tid tycks ha haft en påtaglig plats i det allmänna medvetandet i Jämtland. IOGT-logen i Gällö hette sålunda Arnliot Gällina (eller med en annan språklig form Arnliot Gelliner), och i Jämtlandsposten kan man läsa flera artiklar och notiser som behandlar Arnljotgestalten och de historiska händelserna i Jämtland vid hans tid. En vink om namnets spridning kan vi också få när vi läser om ett cykelmärke och en prisbelönt tjur som båda bar Arnljots namn.
Wickströms roman är ett rent skönlitterärt verk, en fritt gestaltad berättelse om Arnljots liv från uppväxten i Gällö och fram till slaget vid Stiklestad. Werner von Heidenstam ägnade Arnljot Gelline ett kapitel i Svenskarna och deras hövdingar, del 1 (1908). Även detta är en fritt komponerad berättelse.

Arnljotgestalten var alltså allmänt bekant vid tiden runt sekelskiftet 1900, och Peterson-Bergers stora intresse för Jämtland och jämtländsk kultur påverkade säkert också ämnesvalet för operan. Precis som i sin första opera, Ran, och senare i Domedagsprofeterna och Adils och Elisiv valde Peterson-Berger att skriva texten själv. I en radiointervju 7 juli 1937, publicerad 9 juli i Östersunds-Posten, berättar tonsättaren om verkets tillkomst. Han kom i kontakt med Bjørnsons Arnljot Gelline vintern 1887–1888. "Den gjorde emellertid ej som helhet något särskilt starkt intryck på mig; endast vissa scener och framför allt själva huvudgestalten fastnade i mitt minne och stannade där, ehuru omedvetet. Under tiden diktade och komponerade jag andra verk."
Enligt intervjun började han arbeta med Arnljot när Ran var färdigskriven, d.v.s. våren 1899. Men redan från nyåret 1897 finns belägg för att processen var igång. Den 2 januari 1897 kunde Sundsvalls-Posten i en notis meddela "att direktör Peterson-Berger efter afslutandet af sin opera Ran påbörjat en ny opera 'Arnliot Gellyne' till hvilken han för närvarande skrifver libretton." Denna notis återgavs två dagar senare i Jämtlandsposten, då verket omnämndes som "Arnliot Gällina", alltså med den ansvarige utgivaren/romanförfattaren Wickströms stavning.
Som förberedelse läste Peterson-Berger Snorre Sturlassons saga och fotvandrade hela vägen från Mälardalen till Stiklestad, samma väg som Olav Haraldsson vandrat från exilen i Ryssland till nederlaget mot bondehären.
Först när Ran haft premiär i maj 1903 kom emellertid arbetet igång på allvar. Enligt intervjun ordnade P.-B. stoffet på hösten samma år, skrev synopsis vintern 1904 och dialogen senare under året. I början av 1909 var musiken färdigkomponerad, och först i januari 1910, när det var ungefär tre månader kvar till premiären, var orkestreringen fullbordad och hela partituret utskrivet.

Även om P.-B. i intervjun talar om tillfälligheter och plötsligt uppdykande möjligheter under dessa år verkar, betraktad i efterhand, lanseringen av verket mycket målmedveten.
1906 utkom texten för första gången i tryck. Verket hade då fått underrubriken "Handling i tre akter" och tillägnades "Mina vänner bland jämtarna". Samma år publicerades Arnljots hälsningssång för baryton och piano.
1907 företog Peterson-Berger tillsammans med skådespelerskan Maria Schildknecht en mindre turné, där hela texten reciterades och tonsättaren spelade färdigkomponerade delar ur musiken. Vid några av föreställningarna medverkade även sångaren Göran Lindstedt.
1908 framfördes första akten som taldrama i det fria på Frösön av amatörskådespelare med P.-B. själv som regissör. Jämtlands fältjägarregementes musikkår medverkade med musikinslag.
1909 utgavs klaverutdrag till Vainos sånger och tre sångnummer för baryton (Arnljots hälsningssång, Arnljots kärlekssång ur andra akten och Tormods kvad ur tredje akten) samt fem orkesteravsnitt ur operan i sättning för piano.
Därmed var marken beredd för premiären den 13 april 1910 på Kungliga Teatern (nuvarande Kungliga Operan) i Stockholm. Tonsättaren-textförfattaren regisserade, Hjalmar Meissner dirigerade, och i huvudrollerna medverkade som Arnljot Frithiof Strömberg, som Unn Julia Jahnke, som Gunhild Julia Claussen, som Vaino Anna Oscár och som Konung Olav Martin Oscár. Mottagandet blev gott, och kritiken var huvudsakligen mycket positiv. Speciellt andra akten prisades för dess vildmarksstämningar och det ömsint tecknade porträttet av sameflickan Vaino, men man påtalade även en del longörer, i synnerhet i tredje akten. Redan samma år spelades stycket ytterligare 13 gånger.

Lanseringen av verket fortsatte. Sommaren 1913 gavs hela verket som taldrama på Frösön och på andra orter i Jämtland av Otto Arnolds och Arvid Englinds teatersällskap. Skådespelaren Hugo Björne gjorde Arnljots roll, och Fältjägarregementets musikkår svarade för de orkestrala resurserna.
På hösten samma år framfördes verket på Malmö teater i, som det omnämdes, "melodramatisk form". Man får anta, att det var ungefär samma typ av framställning som vid sommarföreställningarna med i huvudsak talad dialog men med några sjungna musiknummer och med underliggande orkesterbeledsagning. Även här gestaltades Arnljots roll av Hugo Björne. Richard Henneberg dirigerade "det förstärkta teaterkapellet". Samma år, 1913, trycktes klaverutdraget.
1914 återkom Arnold och Englind med sitt sällkap till Frösön. Denna gång spelade en ensemble ur Hovkapellet under ledning av Orion Östman. Musikinslagen var enligt förhandsannonseringen betydligt fler än föregående år. Man gjorde också en längre turné detta år och besökte då även Norge.
1927 gjordes en filmversion av Arnljot. Greta Berthels skrev texten, och Theodor Berthels regisserade. Än en gång gestaltade Hugo Björne Arnljots roll. Filmen var en stumfilm, men vid urpremiären, som ägde rum i Östersund, och vid premiären i Stockholm spelades musik som Peterson-Berger ställt samman ur operan.
Det tryckta klaverutdraget från 1913 försågs med både svensk och tysk text som en beredskap för framföranden utomlands, och även librettot trycktes i en tyskspråkig version. I några pressnotiser från 1910- och 1920-talet framgår det att det fanns planer att sätta upp Arnljot både i Tyskland och USA, men något belägg för att något utlandsframförande verkligen ägt rum har inte gått att finna.
Däremot kunde tankarna på utomhusföreställningar på Frösön på nytt realiseras 1935. Liksom 1908 framfördes verket som taldrama med musikinslag, med amatörskådespelare i rollerna och med P.-B. själv som regissör. Därefter har den spelats på samma plats varje år med ett uppehåll 1940–44. Enligt en notis i Dagens Nyheter den 29 maj 1945 berodde detta upphåll främst på att tillfartsvägarna till spelplatsen under de första åren varit helt otillräckliga för tillströmmande jättepublikens alla bilar. Dessutom avled Peterson-Berger i december 1942.

De redan vid premiären 1910 påtalade longörerna i verket ledde till att man under åren genomförde olika strykningar för att koncentrera handlingen och korta speltiden. Det fanns även en ganska allmänt uttalad kritik mot orkestreringen av verket (liksom mot Peterson-Bergers instrumentationskonst över huvud taget). 1948 gav Peterson-Bergerstiftelsen författaren Ivan Oljelund och tonsättaren och dirigenten Stig Rybrant i uppdrag att göra en bearbetning av operan, ca 30 minuter nerkortad och med reviderad orkestrering. Från 1949 framfördes Arnljot i denna nya version, och resultatet finns dokumenterat i form av en inspelning från 1960 med Sixten Ehrling som dirigent och Sigurd Björling som Arnljot. I den medföljande skivtexten finns en ganska utförlig redogörelse (ursprungligen publicerad i Musikrevy i maj 1949) för hur Rybrant gått tillväga. Instrumentationen är bitvis ganska radikalt förändrad, körinsatserna är kraftigt förenklade, och utöver de längre sprången har enstaka takter lagts till eller tagits bort på några ställen.
I dag får man nog betrakta Oljelunds och Rybrants bearbetning av verket som en parentes. Vid de konserter på senare år, där delar av verket framförts, har åter Peterson-Bergers originalversion använts. Detta har inneburit att man dirigerat från autografpartituret och spelat från de handskrivna orkesterstämmorna från 1910. Detta kan inte ha varit helt oproblematiskt, eftersom det finns ett flertal diskrepanser mellan partitur och stämmor och även mellan partituret och det tryckta klaverutdraget. Syftet med föreliggande utgåva har därför varit att på källkritisk grund skapa ett komplett, spelbart uppförandematerial av Peterson-Bergers originalversion.

© Finn Rosengren, Levande musikarv


Libretto/text

Akt I

Scen 1: (Unn) Kommen, kvinnor! Vår lott är lemnad till blotgillet i kväll
Scen 2: (Unn) Huld och hövisk helsning gåve säkert Gunhild
Scen 3: (Unn) Hån, nidord ännu i yttersta stunden!
Scen 4: (Unn) Men kommen! (Sigurd) Gunstigt möte, fränka! Godt har jag att mäla: halva Jämtland är med!
Scen 5: (Heming) Goddag, svensk! Vad bjuder konung [Ja-Ja-] (sic) Jakob idag?
Scen 6: [(Heming) Hur som helst, vill jag varsko gästerna] (Gunhild) Vet du fader, att Arnljot Sunvisson kommer till Jämtland idag?
Scen 7: (Gunhild) Nej, ingen är konungalik såsom han, men ve mig om han vinner!
Scen 8: (Arnljot) Alltjämt de mäktiga fjäll sig välva högt över solglänsta sund och skogar
Scen 9: (Unn) Arnljot, min son, sök att lugna ditt sinn!
Scen 10: (Gudfast) Goddag, svärfader! Vi gå här i bidan på tingsblåsningen
Scen 11: – [instrumental]
Scen 12: (Östmund) Blot är hållet med bön till de höge att rätt må lidas och lag råda
Scen 13: (Unn) Arnljot, säg, är det sant? (Arnljot) Ja – jag hade ej Olav Haraldssons lycka
Scen 14: (Arnljot) Allt i samma stund! Så drog jag då hem för att möta min ofärd!
Scen 15: (Gunhild) Arnljot! Är hon död? (Arnljot) Ja. Vad vill du?
Scen 16: (Torar) Där är han ännu. Så kunna vi utsäga domen genast.

 

Akt II

Scen 1: (Vaino) Vems röst hör jag ropa över fjällen och ur granmoars djup?
Scen 2: (Ubma) Vaino! (Vaino) Ja. (Ubma) Är han borta? (Vaino) Ja, han jagar
Scen 3: (Sigvald) Här måste det vara. Så är han då ändtligen [sic] funnen
Scen 4: (Arnljot) Gilleslystna gäster ser jag hedra mitt hus
Scen 5: (Vaino) Äro de borta? Döda? (Arnljot) Endast en – en som jag lekt med som pilt
Scen 6: (Göka-Tore) Vill du strid, främling så stöt till!
Scen 7: (Vaino) O, vore var maska, jag knyter, en snara att fånga hans sinn!
Scen 8: (Gunhild) Har du en dryck källfriskt vatten?
Scen 9: (Gunhild) Bor du – här? (Arnljot) Sökte du mig?
Scen 10: (Arnljot) Allt bittrare nederlag unnar mig ödet, hur jag än tror på min kraft
Scen 11: – [instrumental]
Scen 12: Arnljot drömmer [manskör T.T.B.B.]
Scen 13: (Ubma) Säg, var gömmas din faders skatter?
Scen 14: (Arnljot) Jag var i drömmarnas land. Sällsam var synen jag såg
Scen 15: (Arnljot) Gå till ditt folk! Vi måste skiljas. (Vaino) Ja, vi måste skiljas men du icke dö
Scen 16: (Ubma) Du listiga hynda, tänkte du lura mig? Varför ville du frälsa hans liv?

 

Akt III

Scen 1: (Olav) Nåväl, då I nu skiftat håg och viljen varda kristnade
Scen 2: (Olav) Arnljot från Gällö är förvisst en hugstor och ädel man
Scen 3: (En hirdman) Till Stiklestads gård har kommit en kvinna
Scen 4: (Torfinn) Ej blott män, som hugga
Scen 5: (Arnljot) Hell dig konung! Här träder inför dig som minst av alla tänkt
Scen 6: (Finn) Herre, våra spejare mäla, att bondehären nalkas
Scen 7: (Olav) Ej hinna vi byta många ord, men sätt dig ändå, låt oss talas vid
Scen 8: (Finn) Herre, bondehären rycker alltjämt framåt!
Scen 9: (Gunhild) Är det möjligt? Kan folkets tal vara sant?
Scen 10: (Sigurd) Vi måste finna honom innan striden börjar!
Scen 11: (Sigurd) Var lugn, Arnljot! Jag är din vän som förr
Scen 12: (Olav) Och nu, mina män, hören vårt härrop
Scen 13: (Gunhild) O, skräckfulla vävnad av ångest och hopp
Scen 14: (Kör V) Se, där stå de redan (Kungshären [Kör II, III]) Fram, fram, fram! (Tore Hund) Så låtom oss stanna här (Bondehären [Kör V, VI, VII, VIII]) Fram, fram, bondemän!
Scen 15: (Arnljot, Olav, Tormod, Finn [unisont], Torfinn, Gissur, Göka-Tore, Åflo-Faste, hela Kungshären [Kör I, II, III, IV]) Fram, fram, fram!
Scen 16: (Arnljot) Ja, detta är döden! Jag visste det: den dag jag ej längre tror på mig själv, är min saga slut
Scen 17: (Gunhild) Så bedrog jag mig ej. Jag såg honom falla! (Arnljot) Nu är Gudfast Grimsson hämnad
Scen 18: (Sigurd) Är han död? Så ha vi fått hans svar och kunna vända tillbaka!


Mediafiler

Edition Levande musikarv

  • Partitur
    • Arnljot. Opera tre akter - Partitur (pdf - 4,3 MB  |  Nedladdad 183 gånger)
      Edition: Levande musikarv, Stockholm 2023. Kritisk utgåva av/Critical edition by Finn Rosengren
      Akt 1/Act 1
    • Arnljot. Opera tre akter - Partitur (pdf - 3,8 MB  |  Nedladdad 196 gånger)
      Edition: Levande musikarv, Stockholm 2023. Kritisk utgåva av/Critical edition by Finn Rosengren
      Akt 2/Act 2
    • Arnljot. Operai tre akter - Partitur (pdf - 3,5 MB  |  Nedladdad 160 gånger)
      Edition: Levande musikarv, Stockholm 2023. Kritisk utgåva av/Critical edition by Finn Rosengren
      Akt 3/Act 3
    Klaverutdrag
    Stämmor
    • Arnljot. Opera tre akter - Stämmor (zip - 27,6 MB  |  Nedladdad 191 gånger)
      Edition: Levande musikarv, Stockholm 2023. Kritisk utgåva av/Critical edition by Finn Rosengren
    • Arnljot. Opera tre akter - Stämmor (zip - 1,3 MB  |  Nedladdad 158 gånger)
      Edition: Levande musikarv, Stockholm 2023. Kritisk utgåva av/Critical edition by Finn Rosengren
      Scenmusik/Stage music
    Textdokument
    • Arnljot. Opera tre akter (pdf - 1,9 MB  |  Nedladdad 203 gånger)
      Edition: Levande musikarv, Stockholm 2023. Kritisk utgåva av/Critical edition by Finn Rosengren
      Kritisk kommentar/Critical commentary

Referenser