Ludvig Norman (1831−1885)

Fyra sånger vid Piano Forte componerade af Ludvig Norman vid 11 års ålder

1. Hvi suckar det så tungt uti Skogen?
2. Till Oskulden: Andante
3. Tonerna: Andantino
4. Lärkan: Poco Allegretto

  • Tillkomstår: 1842
  • Verktyp: Röst och piano
  • Textförfattare: 1. M...m.,
    2.
    3. Dorothea Dunkel
    4. J.L. Runeberg
  • Speltid: Ca. 5-10 min

Exempel på tryckta utgåvor

Abr. Hirsch, Stockholm, No. 175 [daterat till 1843, enl. blyertsanteckning på SR:s exemplar]

Notmaterial/stämmor återfinns

Sveriges Radios musikbibliotek, Stockholm

Beskrivning av verket

1. Hvi suckar det så tungt uti Skogen?: [ingen tempobeteckning] h-moll 4/4 (C), 4 takter/:32 takter:/1 takt, totalt 37 takter
2. Till Oskulden: Andante D-dur 2/4, 4 takter/:30 takter:/2 takter, totalt 36 takter
3. Tonerna: Andantino A-dur 4/4 (C), 20 takter
4. Lärkan: Poco Allegretto E-dur 6/8, 4 takter, /:29 takter:/, totalt 33 takter


Libretto/text

1. Hvi suckar det så tungt uti Skogen?

Och liten pilt han sitter en kulen hösteqväll,
Och leker tyst inunder gula linden,
Han ser hur ljusen brinna uti Guds faders tjäll,
Och hör hur löfven prassla under vinden.
Men huru länge pilten i sina drömmar satt,
Allt mörkare blef lunden i Septembernatt;
Då suckar det, då suckar det så tungt uti skogen. 

Och liten pilt han lyssnade, blef hemsk uti sitt mod,
Och började att springa utåt leden.
han tänkte stygga tankar och skrämde upp sitt blod,
Och vilsegick på ljungbeväxta heden.
Han tänkte uppå Fader, på Mor och Syskon kär':
"Gud nåde mig, som liten är, om väl jag vore der!"
Då suckar det så tungt uti skogen.

Men månen träder stilla ur sönderbrusten sky,
Och kastar silfvertäcket öfver jorden.
Och skuggorna förskräckta till bergens fötter fly,
Och trollena de flyga upp åt norden.
Och bergens toppar glimma, men skogen han är mindre mörk,
Och ufven sjunger sorgesång i regnbegjuten björk -
Då suckar det så tungt uti skogen. 

Och liten pilt han löpte utöfver vida hed,
Och tänkte uppå mången gammal sägen.
Och himlens stjernor skredo, och natten led och led,
men ej så träffade han rätta vägen.
"I blida stjernor alla uppå den höga stig,
I vissnade små blommor, o sägen, sägen mig;
Hvem suckade så tungt uti skogen?"

Men alla stjernor tego och liten blomma teg,
Och pilten många bittra tårar fällde.
Så kom han till små elfvors tjell. - Med vingesnabba steg
Han midt i deras lätta ring sig ställde.
"O I, som träden dansen på ljungbevuxen stig,
I skönaste små syskon, o sägen, sägen mig
Hvem suckade så tungt uti skogen?"

Och liten elfvadrottning med fagra läppar log
Och smekte liten pilt på röda kinden.
"Gråt icke vackra gosse, fastän du vilse drog,
fastän du blef så hemsk inunder linden
Men sätt dig här på tufvan å ljungbevuxen stig
Och torka dina tårar, så skall jag säga dig,
Hvem suckade så tungt uti skogen.

När natten sakta stiger utöfver land och sjö
Och dagens sorl begynner att försvinna,
Och vågen går till hvila inunder grönan ö,
Och alla vackra stjernor börja brinna:
Då blifver himlens båge så ren och spegelklar,
En här af goda englar så tyst derunder far,
Och gråter silfvertårar öfver jorden.

"Då ser i himlens spegel sin bild den arma jord
Och finner sig så dyster och förkastad:
Hon täljer alla synder, all lögn och flärd och mord
Hvarmed hon är se'n tusen år belastad.
Då far en dödens rysning igenom hennes merg
Då bedja alla dalar, då bigta alla berg,
Då suckar det så tungt uti skogen.

"Haf tack, du elfva-drottning, det glömmer jag ej mer,
Ej heller fruktar jag att hemåt vandra.
Se der! i månens strimma min rätta stig jag ser.
Farväl! vi glömma icke brådt hvarandra.
Väl är jag mycket ringa, ej har jag gods och gull;
Men Herren vill jag lofva, att aldrig för min skull
"Det sucka skall så tungt uti skogen".

2. Till Oskulden

Milda återsken af ljusets strimma,
Oskuld! du är jordens gudom än;
Och du ses i dunkla natten glimma,
Ledande bland törnen fram din vän.

Höga Gudabarn! dig uppå jorden
Vördar jag som Drottning, och i Norden
Än ditt tempel står.

Sköna Engel! följ mig genom tiden
Bort till fantasiens hulda land.
Var mitt hjertas Skyddsgud uti striden
Tills jag når din famn vid grafvens rand.

Kom, o Gudabarn, och se mitt öga,
Som har mod att se din himmel höga
Och att alska dig.

3. Tonerna.

Barn af känslan och naturen,
Himlens echon, jordens tröst!
Af er milda magt besvuren
Lugnas stormen i mitt bröst.

På er andevinge höjer
Sig min själ ur smärtans land,
Och i högre rymder dröjer,
Liksom vid en engels hand.

Gästar glädjen i min hydda
Eller vakar sorgen der;
Skall er trollkraft hjertat skydda
Emot villor och begär.

Armt är språket att förklara
Skaparn's väsen i kärleken!
Eder gafs att uppenbara
Strålen ifrån himmelen.

Det är aning blott, som strömmar
genom själens fibrer här,
Tonernas och sångens drömmar
En gång skola klarna der.

4. Lärkan.

Högre uppsteg dagen,
Glädjen och behagen
Väcktes ur sin långa vinterdvala.

Göken gol i lunden,
Och kring hyddan
flög min kända svala.

Luften ljöd och skogen.
Minsta fågel trogen
Gjöt i stämmor späda hjertats brand.