Ludvig Norman (1831−1885)

Åtta Smärre Sånger vid Pianoforte

opus 13

Skriv ut

1. Stilla Säkerhet / Stille Sicherheit: Moderato tranquillo
2. Svar / Antwort: Andantino
3. Salig Död / Seliger Tod: Con moto
4. Förargligt grannskap / Schlimme Nachbarschaft: Allegro
5. Om Wintern / Im Winter: Andantino con moto
6. Åt dig allena! / Dir allein!: Andante con moto
7. Hvarest? / Wo zu finden?: Non troppo lento
8. Vår och kärlek / Frühling und Liebe: Allegro ma non troppo

  • Tillkomstår: 1, 7: 1850, 6: 1851; 2: "d. 22 August 50, bei Kjerulf"; 3: "26 July 50, bei Kjerulf"
  • Verktyp: Röst och piano
  • Textförfattare: 1. Lenau
    2-4. Uhland
    5. Justinus Kerner
    6. Anastasius Grün
    7. J. Kerner
    8. Hoffman v. Fallersleben
    (Övers. av W. Bauck)
  • Dedikation: Halfdan Kjerulf tillegnade
  • Speltid: Ca. 10-15 min
  • Detaljerad speltid: Stille Sicherheit: 2'37''

Exempel på tryckta utgåvor

Stockholm, Elkan & Schildknecht, nr. 50, utg. 1861.

  • Autografen återfinns: Musik- och teaterbiblioteket
  • Katalogsignum/kommentar till autografen: Normans saml., under op 13. I ett album: "Lieder, 1850" återfinns "Seliger Tod", "Antwort", "Dir allein!", "Im Winter" och "Wo zu finden" i några tidigare samlingar "Sechs Lieder..." och "Sieben Lieder"; "Antwort" står dock där i a-moll och "Wo zu finden" i e-moll

Litteraturhänvisning

Julius Bagge: "Förteckning öfver Ludvig Normans tonverk, upprättad af Julius Bagge." Stockholm 1886, s. 6-7.

Beskrivning av verket

1. Stilla Säkerhet / Stille Sicherheit: Moderato tranquillo Ess-dur 6/8, 42 takter
2. Svar / Antwort: Andantino g-moll 2/4, 17 takter
3. Salig Död / Seliger Tod: Con moto G-dur 4/4 (C), 12 takter
4. Förargligt grannskap / Schlimme Nachbarschaft: Allegro A-dur 2/4, 52 takter
5. Om Wintern / Im Winter: Andantino con moto a-moll 2/4, 29 takter
6. Åt dig allena! / Dir allein!: Andante con moto F-dur 3/4, 26 takter
7. Hvarest? / Wo zu finden?: Non troppo lento d-moll 9/8, 18 takter, L'istesso tempo 3/4, 6 takter, totalt 24 takter
8. Vår och kärlek / Frühling und Liebe: Allegro ma non troppo A-dur 2/4, 44 takter


Libretto/text

1. Stilla Säkerhet 

I den dunkla skog det stilla är!
Flicka, säkra äro vi ju här,
Mildt förklingar som en bön till Gud,
Genom lunden aftonklockans ljud.

Invid tufvan som du hvilar på,
Aftonvinden söfver blommor små.
Här jag kan få säga tärnan min:
Att jag evigt skall förblifva din!

Stille Sicherheit

Horch wie still es wird im dunklen Hain.
Mädchen wir sind sicher und allein,
Still versäuselt dort am Wiesenhang,
schon der Abendglocke milder Klang.

Auf den Blumen die sich dir verneigt,
Schlief das letzte Lüftchen ein und schweigt.
Sagen darf ich dir wir sind allein:
Dass mein Herz ist ewig, ewig dein!

2. Svar

Den blomma som jag fått af dig,
och som du brutit sjelf åt mig,
ack, hennes lif blef allt för kort,
hon längtade till hemmet bort!
nu hennes ande lyfter sig
och såsom sång flyr hän till dig.

Antwort

Das Röschen, das du mir geschickt,
von deiner lieben Hand gepflückt,
es lebte kaum zum Abendroth,
das Heimweh gab ihm frühen Tod;
Nun schwebet gleich sein Geist von hier
als kleines Lied zurück zu dir.

3. Salig Död 

Min kärleks lågor mig döden gifvit;
i hennes armar min graf jag funnit;
till lifvet väckte mig hennes kyssar;
jag himlen såg uti hennes öga.

Seliger Tod 

Gestorben war ich vor Liebeswonne;
begraben lag ich in ihren Armen;
Erwecket ward ich von ihren Küssen,
den Himmel sah ich in ihren Augen.

4. Förargligt grannskap 

Jag hela dagen hemma sitter
och gör ändå ej någonting.
I boken jag ej läsa gitter,
ty tanken irrar rundt ikring.
Min granne på sin flöjt han drillar,
och pluggar i mig not för not,
men hvad som mig än mer förvillar,
är hon som flyttat midt emot.

Schlimme Nachbarschaft

Nur selten komm' ich aus dem Zimmer,
doch will die Arbeit nicht vom Ort;
Geöffnet sind die Bücher immer,
doch keine Seite rück' ich fort.
Des Nachbars lieblich Flöten spelen
nimmt mir jetzt die Gedanken hin.
Und jetzt, jetzt muss ich hinüberschielen
nach meiner hübschen Nachbarin.

5. Om Wintern 

När grönskan prydde de väldiga ekar,
rosorna myste åt vindarnes lekar,
menskornas väl var då mitt begär,
och hela jorden var mig så kär!

Nu mina vänner i skogarne domnat,
rosen, min doftande älskling, har somnat,
mörker och köld blef men'skornas lott,
och hvad de göra smärtar mig blott!

Im Winter 

Als meine Freunde die Bäume noch blühten
Rosen und Feuerlilien erglühten
waren die Menschen all' mir bekannt,
war die Erde lieb und verwandt.

Jetzt wo die Freunde die Bäume verdorben,
jetzt wo die Lieben die Blumen gestorben,
stehen die Menschen kalt auf dem Schnee
und was sie treiben macht mir nur Weh!

6. Åt dig allena!

Hvarje vän må detta hjerta skåda,
som så bittert såradt måste blöda,
men för dig jag smärtan ville dölja;
ty blott du, ack, endast du eger makt
att genom smärtan döda!

Ingen, ingen skall min klagan höra;
endast du, som så mitt hjerta kränker,
skall förnimma dessa mina toner,
ty blott du, ack, endast du har den makt,
som friden återskänker!

Dir allein!

Möchte jedem gern die Stelle zeigen
wo mein Herz so schwer verwundet worden,
aber dir möcht' ich mein Leid verschweigen,
doch nur dir, dem du allein hast den Dolch
der mich vermag zu morden.

Möchte keinem meine Leiden klagen
aber Dir enthüllen alle Wunden
die gar tief mein Herz sich hat geschlagen,
doch nur dir, denn du allein hast den Balsam
der mich macht gesunden.

7. Hvarest?

Om din vän från jorden flyr,
döden släcker blickens glans:
ej i dagens glöd den sök,
ej i stjernors bleka krans, 

I ditt eget bröst den sök,
men ej någonstädes mer;
Ty hvad så man älskat,
ett hjerta aldrig öfverger.

Wo zu finden? 

Wenn ein Liebes dir der Tod
aus den Augen fortgerückt, 
Such es nicht im Morgenroth,
nicht im Stern der Abends blickt.

Such es nirgends früh und spät,
Als im Herzen immerfort.
Was man so geliebet
geht nimmer mehr aus diesem Ort.

8. Vår och Kärlek

En amorin sof i en knopp,
och våren ropade: vak opp!
hon fram ur rosenknoppen ser
och mot den unga våren ler,
och tror: för tidigt, för tidigt är det än,
för tidigt är det än, och somnar derför snart igen.

Men våren stadnar ändå qvar,
och väcker henne alla dar;
med ljufva ord så ömt han ber,
så ömt han ber, att hon sitt hjerta honom ger;
för hvarje solblick klar och skön
hon skänker honom himmels lön.
Så ljuft han ler, så ömt han ber,
att hon sitt hjerta honom ger,
sitt hjerta honom ger.

Frühling und Liebe

Im Rosenbusch die Liebe schlief,
der Frühling kam, der Frühling rief,
die Liebe hört's, die Lieb' erwacht,
Schaut aus der Knosp hervor und lacht
und denkt: zu zeitig, zu zeitig möchts halt sein,
zu zeitig möchts halt sein,
und schläft d'rum ruhig wieder ein.

Der Frühling aber lässt nicht nach,
er küsst sie jeden Morgen wach,
er kost mit ihr von früh bis spät,
von früh bis spät, bis sie ihr Herz geöffnet hat,
und seine leise Sehnsucht stillt
und jeden Sonnenblick vergilt.
Er lässt nicht nach, er küsst sie wach,
er kost mit ihr bis sie ihr Herz,
ihr Herz geöffnet hat