Carl Abraham Mankell (1802−1868)

Carl Abraham Mankell föddes 16 april 1802 i danska Christiansfeld i Sönderjylland och dog 27 oktober 1868 i Stockholm. Han var tonsättare, organist, pedagog och musikalisk skriftställare, i den sistnämnda egenskapen Sveriges ledande vid 1800-talets mitt. I hans musikhistoriska arbeten stod vokalmusiken i centrum, vilket också återspeglas i hans egna tonsättningar. Invald i Kungl. Musikaliska akademien 1837.

Från Danmark till Stockholm

Carl Abraham Mankell hörde till en tysk musikersläkt som under namnet Mangold kan spåras till en stadsmusikant i Umstadt i Hessen under förra halvan av 1700-talet. Abrahams far Johann Hermann (som antog släktnamnet Mankell) var organist och musiklärare i herrnhutarnas församling i Christiansfeld och senare musikdirektör vid Svenska flottan i Karlskrona, och modern Johanna Maria Keyser var svenska, född i Stockholm.

Mankell, som fick sin musikaliska skolning hos fadern, kom till Sverige 1823. Han innehade i Stockholm först en lackerarverkstad och fick 1824−27 burskap som manufakturist men ägnade sig samtidigt åt pianouthyrning och pianostämning. 1825 blev han organist i Tyska församlingen och kantor i dess skola. Mankell avlade i januari 1826 sånglärar- och kyrkosångsexamina vid Kungl. Musikaliska akademiens undervisningsverk och blev kort därefter kantor i Klara församling och dess skola och utnämndes till organist där 1828. Under 1830-talet och framåt innehade han en rad tjänster knutna till musikundervisning (däribland vid KMA:s undervisningsverk 1834−41) och han var musikrecensent i Svenska tidningen 1851−56. Han bildade 1838 Sångförening för kyrkomusik som främst ägnade sig åt a cappella-sång och 1840 en motsvarande sammanslutning, Concordia, som ägnades profan musik och där även en stråkorkester deltog.

Brodern Gustaf Mankell (1812−1880) kom till Stockholm 1833 och blev 1836 organist i Jakobs kyrka; han ansågs snart som en av de ledande svenska organisterna och blev orgellärare vid KMA:s undervisningsverk 1853. Tillsammans gav de båda bröderna 1835 en serie soaréer med äldre tiders musik i Sällskapet Tonkonstens vänner. En son till deras halvbror Emil Theodor Mankell var pianisten och tonsättaren Henning Mankell (1868−1930).

Med sången i centrum

Abraham Mankell var framför allt en entusiastisk och entusiasmerande sånglärare som med sitt engagemang och sin breda allmänbildning verkade för att sprida kännedom om musik från alla tider. För skolbruk arrangerade han mängder av sånger och koraler för kör, där han ofta av hänsyn till gosskolornas behov använde sig av tre diskantstämmor och bas (en alt istället för tenor), detta för att kunna utnyttja de yngre pojkarnas lägsta register i fyrstämmig sats.

Med sin kyrkokör i Klara gav han under 1830- och 1840-talen ”andliga” eller ”historiska” konserter och aktualiserade äldre kyrkomusik och propagerade även för så kallade rytmiska koraler. Han gav 1847 en serie offentliga föreläsningar i musikens historia och estetik, och 1854 ingav han till Musikaliska akademien ett ”Förslag till en musikalisk-litterär lektion i hufvudstaden”. Han framhåller nödvändigheten av en gedigen musikhistorisk och musikestetisk utbildning vid konservatoriet, ämnen som varit beklagligt eftersatta.

Musikhistoriska arbeten

Mankells tidigaste skrifter bygger i huvudsak på hans praktiska pedagogiska verksamhet och Berättelser ur kyrkomusikens historia (1841) är ett slags komplement till hans historiska konserter. Men i Blickar i musikens helgedom (1849) börjar han diskutera motsättningen mellan den enkla melodin och den aktuella musikens konstmässighet, en polarisering som i Sveriges tonkonst och melodiska national-dikt (1853) fastslås med orden: ”Tonkonsten sönderfaller i tvenne högst olika huvudgrenar. Den ena uttrycker hjärtats känslor och utgjuter sig i melodin, den andra idkar spekulationer på matematikens område: den tillskapar kontrapunktiska arbeten.” Mankell tar från och med nu ställning för den första ”grenen” och kan därmed ställa tonsättare som Johan Nordblom, Eric Arrhén von Kapfelman och Erik Gustaf Geijer som likvärdiga med och rentav överlägsna Mozart eller Beethoven. Hans inställning blir definitivt klargjord, när han i Om sann och falsk deklamation (1862) deklarerar: ”Sångtextens ord −−− förmå att ställa det blotta tonspråket oändligt högre, än det eljest står i och för sig sjelft.” I sin koralbok (1865) hävdar han än mer kategoriskt att ”den i sång uttryckta tanken uppnår, såvida orden på ett värdigt sätt uppbäras av tonerna, en höjd, som är oåtkomlig för instrumental-musiken af hvad beskaffenhet den än må vara.”

Denna Mankells grundtes går igen i nästan alla hans musikhistoriska arbeten som i huvudsak är kompilatoriska men spänstigt skrivna och vittnar om hans avsevärda beläsenhet. Hans sista stora arbete, det trebandiga Musikens historia som utkom 1864 − samma år som vårt första egentliga musiklexikon, Leonard Höijers − rymmer ett längre parti om den svenska musiken som här behandlas påfallande objektivt och med viss förståelse även för instrumentala verk. Men typiskt är att Franz Berwald främst uppskattas för sitt anammande av folkmusiken i Erinnerung an die norwegischen Alpen och för sin instrumentation.

Mankells betoning av det allt överskuggande melodiska infallet återkommer i paragrafen om ”Sveriges närvarande vis-tonsättare”, där han efter apostrofering av Josephson, Sjögren, Blidberg, Randel, Mathilda Gyllenhaal, Bauck och Isak Berg skriver:

Till och med Abr. Mankell har stundom till skänks erhållit en verklig sång-melodi, t. ex. i vårhymnen: ”Den blida vår är inne”, sången: ”Du som ej rum på jorden finner” och ”Säg, hvar är den vårens ros” m. fl. a. I ofvanstående ord ligger intet sjelfberömmande skryt. Ty en melodi kan, såsom redan anmärkt blifvit, ingen menniska genom konst eller möda skapa eller ”sammansätta” (komponera); det nya motivet innebär en fri gåfva ifrån skönhetens land. Tonsättaren erhåller den utan sin förtjenst och värdighet. Tacka för dylik gåfva må man ju få.

Musikaliska verk

Att Mankells tämligen begränsade produktion domineras av vokalverk, är således inte att undra på. Möjligen skall ändå betonas att kanske speciellt hans många sång- och körsättningar har att göra med hans övertygelse om sångens − och musikens − både livgivande och sociala betydelse. Det är säkerligen ett arv från herrnhutismen, där musiken spelade en avgörande roll. Sambandet framgår tydligt i de sakrala sångerna, såväl i kantaten Guds lof till Johan Olof Wallins text med den hymniska naturstämningen ”Då sänkte sig den stilla dal” som i de likaledes hymniska ”Vid Frälsarens krubba” (efter Matthias Claudius) och ”Bön” (”Du som ej rum …”, Bengt Lidner). Den nämnda vårhymnen äger en medryckande drive och ”Hugsvalelsens Källa” (G.H. Mellin) en optimistisk ton, medan de korta och närmast schematiska körsatser som ingår i hans Mässa vittnar om hans intresse för äldre musik och faktiskt innehåller en rudimentär kontrapunktik. Hans få opublicerade instrumentalstycken visar liksom hans sångackompanjemang en naturlig säkerhet i den stramt hållna musikaliska satsen.

Någon egentlig egenart uppvisar dock inte Mankells solosånger, där han pendlar mellan enkelt folkvisemoll och smått mondän elegans med små fioriturer, och någon medveten texttolkning är det knappast fråga om. Men han kan uppnå en viss innerlighet som i den i citatet framhävda ”Vår-rosen” (Mellin) och i ”Wårlängtan” (F.M. Franzén), och även mer neutrala melodier till exempelvis Wilhelm Baucks översättning av J.W. v. Goethes ”Nähe des Geliebten” (”Närheten af den älskade”), Friedrich Schillers ”Thekla” i A.A. Grafströms översättning och P.D.A. Atterboms ”Appelgården” tjänar väl sina ändamål. I Erik Johan Stagnelius ”Stjernorna” överraskar Mankell med en nästan snubblande snabb diktion, och med sin konstlade textunderläggning får sången snarast uppfattas som ett originellt experiment av en tonsättare som annars håller sig till en högst traditionell och prydlig frasgivning.

Lennart Hedwall © 2015

Skrifter av tonsättaren

Harmonia. Anteckningar till befrämjande af en allmännare bildning i musikaliska ämnen, Stockholm: Norstedts, 1833.
Lärobok i musiken, med särskildt afseende på sång, för högre och lägre undervisningsverk,
Upsala 1835, 2:a betydligt tillökade och förbättrade upplagan, Stockholm, 1857.
Strödda tankar öfver musiken. Ur namnkunniga tyska komponisters och andra konstförfattares skrifter, samlade och utgifna,
Stockholm: Thomson, 1835.
Musikalier till begagnande vid sångundervisningen i skolor och gymnasier,
Stockholm: Lublin, 1835.
Enkla, melodiösa sångstycken för alt- eller låg sopranröst med ett lätt pianoaccompagnement,
Stockholm, 1835.
Kort repetitorium af de ämnen, som förekommit i sånglektionerna,
Stockholm, 1839 [nya uppl. 1845 och 1856].
Berättelser ur kyrkomusikens historia från kristna tideräkningens början till Händels och Sebastian Bachs period,
Stockholm: Hierta, 1841.
Musikbilagor till Berättelser ur kyrkomusikens historia,
Stockholm, 1844.
Koralbok för folkskolor eller Det förenklade psalmodikon,
Stockholm: Looström, 1844 [senare ytterligare 7 upplagor t.o.m. 1889].
Antik konsert: En melodisk anthologi ifrån århundraden näst före och under medeltiden, i S:t Klara kyrka 1845,
Stockholm, 1845.
W. A. Mozart, Ett bref öfversatt och med några anmärkningar upplyst,
Stockholm, 1845.
Blickar i musikens inre helgedom. Ett bidrag till tonkonstens ästhetik,
Stockholm: Hörberg, 1849.
Koralbok för skolor,
Stockholm, 1849 [2:a uppl. 1856].
Några ord om svenska folkvisan,
Stockholm, 1852.
Enkla melodier af prins Gustaf, satta för en sångstämma med pianoforte-accompagnement,
Stockholm, 1852.
Sveriges tonkonst och melodiska national-dikt,
Stockholm: Beckman, 1853.
Enkla melodiska sånger för alt eller lägre sopranröst, 2 häften,
Stockholm, 1853.
Tonkonstens äldsta häfder, eller musiken hos forntidens hinduer, kineser, egyptier, ebreer, greker och romare,
Stockholm: Marcus, 1854.
"Förslag till en musikalisk-litterär lektion i hufvudstaden, ingifvet till Kungl. Musikaliska Akademien i juni 1854",
Stockholm, 1854.
En musiklitterär lektion,
Stockholm, 1854.
"En återblick på minneskaldernas och mästaresångarnes musikaliska lif", i: Rosa, vittert album, Stockholm, 1854.
Medeltidens skådespel i kyrkan och på theatern. En forskning,
Stockholm: Hörberg, 1855.
Repetitorium af de ämnen, som förekommit vid sånglektionerna i S:t Jacobs skola i Stockholm, samt 23 choralmelodier för 2 stämmor, till begagnande vid morgon- och aftonbönerna i skolan,
Stockholm, 1856.
"Carl Michael Bellman", i: Tidskrift for Musik, Köpenhamn, 1858.
Louis Spohr. Tonsättare och virtuos. Ett äreminne,
Stockholm, 1860.
Sveriges herrliga melodier till begagnande vid lägre och högre läroverk, satta i harmoni för 2, 3 eller 4 stämmor, 14 häften,
Stockholm, 1861–84 [nya upplagor 1862–64 och 1904].
Om sann och falsk deklamation,
Örebro: Lindh, 1862.
Den kyrkliga orgelspelningen,
Örebro: Lindh, 1862.
Musikens historia, del I–III, Örebro:
Lindh, 1864.
Svenska psalmboken förenad med dess koraler jemte andra melodiska religiösa sångstycken för kyrkan, skolan och hemmet,
Stockholm: Norstedt, 1865.
Sveriges herrliga melodier till begagnande vid högre och lägre läroverk satta i harmoni för två, tre och fyra stämmor,
Stockholm: Elkan & Schildknecht, 1861–84.
Svenska folk-melodier satte för två tenor- och två basröster,
Stockholm: C.A. Westberg, u.å.
Sångöfningar af Nordblom och Mankell, med vidsatta påminnelser om ett rigtigt föredrag af licenserna,
Stockholm, u å.
Harmonia. Anteckningar till befrämjande af en allmännare bildning i musikaliska ämnen,
Stockholm: Norstedts, 1833.
Lärobok i musiken, med särskildt afseende på sång, för högre och lägre undervisningsverk,
Upsala 1835, 2:a betydligt tillökade och förbättrade upplagan, Stockholm, 1857.
Strödda tankar öfver musiken. Ur namnkunniga tyska komponisters och andra konstförfattares skrifter, samlade och utgifna,
Stockholm: Thomson, 1835.
Musikalier till begagnande vid sångundervisningen i skolor och gymnasier,
Stockholm: Lublin, 1835.
Enkla, melodiösa sångstycken för alt- eller låg sopranröst med ett lätt pianoaccompagnement,
Stockholm, 1835.
Kort repetitorium af de ämnen, som förekommit i sånglektionerna,
Stockholm, 1839 [nya uppl. 1845 och 1856].
Berättelser ur kyrkomusikens historia från kristna tideräkningens början till Händels och Sebastian Bachs period,
Stockholm: Hierta, 1841.
Musikbilagor till Berättelser ur kyrkomusikens historia,
Stockholm, 1844.
Koralbok för folkskolor eller Det förenklade psalmodikon,
Stockholm: Looström, 1844 [senare ytterligare 7 upplagor t.o.m. 1889].
Antik konsert: En melodisk anthologi ifrån århundraden näst före och under medeltiden, i S:t Klara kyrka 1845,
Stockholm, 1845.
W. A. Mozart, Ett bref öfversatt och med några anmärkningar upplyst,
Stockholm, 1845.
Blickar i musikens inre helgedom. Ett bidrag till tonkonstens ästhetik,
Stockholm: Hörberg, 1849.
Koralbok för skolor,
Stockholm, 1849 [2:a uppl. 1856].
Några ord om svenska folkvisan,
Stockholm, 1852.
Enkla melodier af prins Gustaf, satta för en sångstämma med pianoforte-accompagnement,
Stockholm, 1852.
Sveriges tonkonst och melodiska national-dikt,
Stockholm: Beckman, 1853.
Enkla melodiska sånger för alt eller lägre sopranröst,
2 häften, Stockholm, 1853.
Tonkonstens äldsta häfder, eller musiken hos forntidens hinduer, kineser, egyptier, ebreer, greker och romare,
Stockholm: Marcus, 1854.
"Förslag till en musikalisk-litterär lektion i hufvudstaden, ingifvet till Kungl. Musikaliska Akademien i juni 1854",
Stockholm, 1854.
En musiklitterär lektion,
Stockholm, 1854.
"En återblick på minneskaldernas och mästaresångarnes musikaliska lif", i: Rosa, vittert album, Stockholm, 1854.
Medeltidens skådespel i kyrkan och på theatern. En forskning,
Stockholm: Hörberg, 1855.
Repetitorium af de ämnen, som förekommit vid sånglektionerna i S:t Jacobs skola i Stockholm, samt 23 choralmelodier för 2 stämmor, till begagnande vid morgon- och aftonbönerna i skolan,
Stockholm, 1856.
"Carl Michael Bellman", i: Tidskrift for Musik, Köpenhamn, 1858.
Louis Spohr. Tonsättare och virtuos. Ett äreminne,
Stockholm, 1860.
Sveriges herrliga melodier till begagnande vid lägre och högre läroverk, satta i harmoni för 2, 3 eller 4 stämmor, 14 häften,
Stockholm, 1861–84 [nya upplagor 1862–64 och 1904].
Om sann och falsk deklamation,
Örebro: Lindh, 1862.
Den kyrkliga orgelspelningen,
Örebro: Lindh, 1862.
Musikens historia,
del I–III, Örebro: Lindh, 1864.
Svenska psalmboken förenad med dess koraler jemte andra melodiska religiösa sångstycken för kyrkan, skolan och hemmet,
Stockholm: Norstedt, 1865.
Sveriges herrliga melodier till begagnande vid högre och lägre läroverk satta i harmoni för två, tre och fyra stämmor,
Stockholm: Elkan & Schildknecht, 1861–84.
Svenska folk-melodier satte för två tenor- och två basröster,
Stockholm: C.A. Westberg, u.å.
Sångöfningar af Nordblom och Mankell, med vidsatta påminnelser om ett rigtigt föredrag af licenserna,
Stockholm, u å.

Bibliografi

Blanche, August: "Abraham Mankell", nekrolog, i: Ny illustrerad tidning, Stockholm, 1868.
−−−:
"Abraham Mankell", i: Minnesbilder, Stockholm: Bonnier, 1872.
Burman, Conny
: Minnen, Stockholm: Bonnier, 1904.
Burman, Eskil
: "Den kyrkliga orgelspelningen", i: Orgelforum, Borås, 1993.
Eliaeson, Åke-Norlind, Tobias
: Tegnér i musiken, Lund: Gleerup, 1946.
Forslin, Alfhild
: Runeberg i musiken, Helsingfors: Svenska litteratursällskapet, s. 320
Hedwall, Lennart
: Den svenska symfonin, Stockholm: AWE-Gebers, 1983.
−−−:
"Carl Abraham Mankell", i: Svenskt biografiskt lexikon, vol. 25, Stockholm: Svenskt biografiskt lexikon, 1985−87.
−−−:
Tonsättaren Erik Gustaf Geijer, Stockholm: Edition Reimers, 2001.
−−−:
Tondiktaren Carl Jonas Love Almqvist, Möklinta: Gidlunds, 2014.
Helmer, Axel
: Svensk solosång 1850−1890, diss. i musikvetenskap, Uppsala universitet, 1972.
Lindberg, Boel
: "Och liten Karin tjänte". Om den äldre episka folkviseskatten i de tidigaste skolsångböckerna", i: Gamla visor, ballader och rap. Från muntlig förmedling till publicering på nätet. Möklinta 2013: Gidlunds, s. 203−206.
Moberg, Carl Allan
: Kyrkomusikens historia, Stockholm: Svenska Kyrkans Diakonistyrelses Bokförlag, 1932.
Rydberg, C.H.
: "Abraham Mankell", i: Svea, Stockholm, 1869.
Ternhag, Gunnar:
"När folkvisor blev sånger för manskör", i: "En alldeles egen och förträfflig National-Musik". Nio författare om Svenska folk-visor från forntiden (1814−1818), Uppsala 2015: Kungl. Gustav Adolfs Akademien.
Thyssen, A. Pontoppidan (red.):
Herrnhuter-samfundet i Christiansfeld, Christianfeld, 1984.
Wiberg, Albert:
Den svenska musikhandelns historia, Stockholm: Victor Pettersson, 1955.
Wijkmark, Henning:
Från Nya Elementarskolans ungdomstid, Stockholm: 1928.
Volgsten, Ulrik
: Från snille till geni. Den svenska kompositörsrollens omvandlingar ca 1800−1950 och dess konsekvenser för synen på musik, Stockholm: Parrhesia, 2012.
−−−:
“Between Critic and Public. Listening to the Musical Work in Stockholm during the long 19th Century”, i: Svensk tidskrift för musikforskning, vol. 97, 2015 / Swedish Journal of Music Research, vol. 12, 2015.

Källor

Musik- och teaterbiblioteket, Nordiska museet

Verköversikt

Verk för kör och orkester (Mässa, Guds lof), pianoverk (2 och 4 händer), orgelverk (preludier), sånger för en eller flera röster med piano, körverk.

Samlade verk

Tryckta kompositioner
Tre romanzer med piano-forte-accompagnement, Ad. Lindblad tillegnade, ca 1830. 1. Gerdas sang (Grundtvig), 2. Emma (Ling), 3. Vår-rosen (Mellin). [Vår-rosen även i antologin Enkla melodiska sånger, 1853.]
Blandade sångstycken för sopran, alt, tenor och bas utan accompagnement, ca 1830. 1. Choral: Jag vill i all min lefnads gång, 2. Choral: Sälla äro de som sofva, Wiegenlied ("Friede und Ruh"), 3. Minnet ("På dig jag tänker", Goethe, "Ich denke dein"), 4. Sorg och hopp ("Mildt glänser daggen"), 5. Ur en bordssång ("Glädjen sig speglar"), 6. Källan ("Du lilla källa"), 7. Andenken ("Im Sonnenschimmer"), 8. Hoppet ("Förtrogna hopp!"), 9. Bortresan ("Om jag far bort", Choraeus), 10. Dansk visa ("Midnatsklokken i Taarnet slaaer").
Tre Sånger med accompagnement för pianoforte, 1830-talet. 1. Har du den glömt? (Grafström), 2. Svärmeri (Wallin), 3. Bön (Lidner).
Skaldestycken af Wallin, Franzén och Stagnelius, satte i musik, ca 1838. 1. Hemsjukan (Wallin), 2. Wårlängtan (Franzén), 3. Stjernorna (Stagnelius), 4. Fragment ur en större composition (Wallin, Guds lof).
Samlade sångstycken vid pianoforte, dels för en, dels för flere röster. 1. Vid Frelsarens krubba (efter Claudius), 2. Thekla (Grafström efter Schiller), 3. Hemsjukan, 4. Hugsvalelsens källa (Mellin), 5. Bortresan, 6. Den bedragnes sång, 7. Emma, 8. Vårhymn, 9. Kyrie, 10. Agnus Dei, 11. Bön.
Hösten, den gröna, den sköna, för sång och fortepiano, i: Musikaliskt veckoblad, 1833.
Sång vid demoiselle Sophia B. Bibaus jordfästning i Clara den 10 november ("Bruten är stafven", E. Lindberg), 1845.
Vårhymn, i Sveriges herrliga melodier till begagnande vid lägre och högre läroverk, 1870?
Marie Bebådelsehymn (Lidner), Långfredagshymn, Påskhymn och Midsommarhymn, i Svenska psalmboken förenad med dess koraler jemte andra melodiska religiösa sångstycken för kyrkan, skolan och hemmet, 1865.
På Marie bebådelsedag och Bön, i: Album för kyrkosång, utg. av J. Wibergh, 1900.
Påskhymn, i: Ny hymnsamling af F Hjort och H Kabner, 1903.
Fem hymner, i: Hymnarium för SMF, utg. av C. Bohlin 1924
Koralsättningar i Koralbok af Albert Lindström, 1892.

Ej tryckta kompositioner
Kleine Orgelpraeludien (även avskrifter).
Quintour, arr. f. piano 4 h., 1832.
Fem stycken för orkester, arr. f. piano 4 h., 1830-talets början.
Thema af Winter, varierat f. piano 4 h., 1830-talets början.
Variationer öfver en Dalvisa, f. piano 4 h., 1830-talets början.
Adagio religioso för piano och klarinett, 1860.
En liten välment Quartett tillegnad Anna Mankell vid hennes första nattvardsgång, 1864.
Vierstimmige Gesänge, u.å.
Messa, klav-utdr, u.å.
Guds lof, kantat för soli, kör och orkester (Wallin), partitur, u.å.