Lennart Lundberg (1863−1931)

Lennart Arvid Lundberg föddes i Norrköping 29 september 1863 och dog i Karlshamn 27 juli 1931. Han gjorde sig framför allt känd som pianopedagog vid Kungl. Musikkonservatoriet i Stockholm under tidigt 1900-tal med ett stort antal framgångsrika elever. Han var också tonsättare, i synnerhet av en stor mängd pianomusik, ofta subjektivt utformad och harmoniskt djärv för sin tid. Ledamot av Kungl. Musikaliska akademien 1904.

Liv

Tidiga år

Lennart Lundberg föddes i Norrköping 1863. Hans far, bankkassören Magnus Lundberg, dog året efter hans födelse, och modern Augusta försörjde sedan familjen genom att driva ett litet privat lånebibliotek. Lennart Lundberg hade humanistiska intressen och visade också tidigt en pianistisk begåvning.

Efter studentexamen i Norrköping sökte han till pianoklassen vid Kungl. Musikkonservatoriet i Stockholm, där han började 1881. Hans lärare var Hilda Thegerström, tidens ledande svenska pianopedagog. Hon tog sig an den unge Lundberg och stödde honom ekonomiskt så att han kunde studera utomlands. Hon hade själv studerat för Franz Liszt i Weimar, och också en period i Paris för Antoine-François Marmontel, aktad pianolärare vid konservatoriet där. Till Paris begav sig även Lundberg i slutet av år 1887, efter en kortare studietid hos pianisten Heinrich Ehrlich i Berlin.

I Paris

Lennart Lundberg kom till Paris vid en tid då många svenska musiker, inte minst sångare, uppehöll sig där för studier eller för sin karriär. Han stannade kvar till sommaren 1890 och tillbringade sedan också de två följande vintersäsongerna där. Det blev alltså sammanlagt ungefär fyra år då han stod i nära kontakt med franskt musikliv. Han tycks ha följt undervisningen i Louis Diémers pianoklass vid konservatoriet under en period. I klassen deltog den polske pianisten och tonsättaren Zygmunt Stojowski, som blev en av Lundbergs vänner. Genom sin studiekamrat Erik Åkerberg, som var elev till César Franck, och genom Diémer, Stojowski och andra bör Lundberg ha kommit i kontakt med nya tendenser i franskt musikliv. I hans efterlämnade notbibliotek finner man verk av Gabriel Fauré, Claude Debussy och Maurice Ravel.

I Paris fördjupade Lundberg sin kontakt med Chopintraditionen genom lektioner för Chopins elev Camille Dubois, och han studerade även för Ignaz Paderewski. Han fick också undervisning i komposition och kontrapunkt av Ernest Le Tourneux, en brådmogen och produktiv tonsättare, fem år yngre än han själv, representant för en harmoniskt färgrik, salongsbetonad stil som också Lundberg började komponera i. Han skrev sånger och mindre pianostycken under sina år i Paris, och spelade sitt opus 1, pianostycket ”Au bord de la mer” tillägnat Hilda Thegerström, på en konsert som han gav i Salle Erard 1890. Både detta stycke och sången ”Sorg” blev tidigt publicerade i Paris.

Pianisten och pedagogen

Lennart Lundberg var enligt vittnesbörden en högt begåvad konsertpianist. Han hade framträtt som sådan i Stockholm före Parisstudierna, och 1892 gav han en ny konsert där. Inför den konserten uttryckte Hilda Thegerström rädsla för att hans spel skulle ha utvecklats åt fel håll − ”snällt men kraftlöst, dålig skola” − och ville att han skulle bli kvar i Stockholm för att ta och ge lektioner. Så blev det också. Så småningom lade han ner sitt konserterande och ägnade all sin tid åt pedagogik och komposition. 

När Hilda Thegerström slutade som lärare vid Musikkonservatoriet 1904 blev Lundberg hennes efterträdare, från 1913 med professors titel. Han fortsatte sin tjänstgöring där till 1928. Under denna tid utbildade han ett stort antal framstående svenska pianister, bland dem Stina Sundell, Sven Brandel, Olof Wibergh och Gunnar de Frumerie. Många av hans elever, som Brandel, de Frumerie, Märta Ohlson, Gösta Nystroem och Harry Ebert, vidareutbildade sig i Paris så som han själv hade gjort. Han var en entusiasmerande lärare, som utöver den regelrätta undervisningen bjöd hem sina elever till stämningsfulla gemensamma träffar då alla ”satt på kuddar framför en brasa och någon fick spela”, enligt vad dirigenten Tor Mann har berättat.

Tonsättaren och privatpersonen

Lennart Lundbergs offentliga debut som tonsättare − förutom med de ovannämnda parisiska styckena − skedde i januari 1899 med en kompositionsafton i Paris tillsammans med den amerikanska sångerskan Minnie Tracey, en konsert som fick ett gott mottagande.

Han komponerade en del sånger men annars nästan enbart för piano, och han gjorde det i en jämn takt från 1890-talet fram till mitten av 1920-talet, med en ökad intensitet under åren 1909−10. Dedikationerna till elever och vänner visar på Lennart Lundbergs kontaktnät. Han fick en vän och själsfrände i eleven Henning Mankell, som liksom Lundberg skapade harmoniskt fantasifulla pianoverk i Chopins efterföljd, och som delade hans blygsamma inställning till de egna verken.

Som privatperson var Lennart Lundberg tillbakadragen − kanske en bidragande orsak till att han slutade som konsertpianist. Han var en hängiven amatörkonstnär, som helst målade dramatiska havsbilder och tillbringade all sin lediga tid nära havet. Flera av hans kompositioner har platser vid kusten som angivna tillkomstorter, som Utö, Harstena och fyrön Utsira utanför norska kusten. Efter sin pensionering 1928 flyttade Lennart Lundberg till Karlshamn för att ha havskontakt och för att få en lugnare miljö än den i Stockholm. Han avled där i en hjärtsjukdom 1931. 

Verk

Ett antal solosånger finns i Lennart Lundbergs produktion, och bland hans autografer hittar man dessutom skisser till ett par orkesterstycken, men det är pianomusiken som helt och hållet dominerar, med några sonater och ett stort antal fristående stycken med titlar som ballad, berceuse, impromptu, legend, marin och nocturne. Många av hans verk är publicerade, men andra enbart bevarade i handskrifter. Opusnumreringarna i tryck och handskrifter stämmer inte alltid överens.

Den salongsmusikaliska stil Lundberg utgick från hade redan en del färgläggande harmonik. Det var förmodligen grunden för den större djärvhet som senare utmärker honom, med en ganska fri förflyttning mellan tonarter och med ackord som inte leder vidare enligt harmonikens regler utan i stället lever sitt eget liv. Den tyske musikskribenten Walter Niemann bedömde 1918 rentav Lundberg som den mest modernistiske svenske pianotonsättaren med en stil som var ”egensinnig, i pianoklangen bisarr och kärvt otillgänglig”. Niemann talade också, med rätta, om tungsinne som ett utmärkande drag i Lundbergs musik.

Den klangliga variationsförmågan är stor hos Lundberg, men hans musik är inte formellt avancerad. Korta melodiska motiv presenteras och varieras, ibland med en utmanande enkelhet, och med ett sådant material bygger han ibland upp långa partier, gärna med stora dynamiska stegringar och tillbakagångar. En traditionell ABA-form är vanlig i hans pianostycken, men de kan också vara mycket korta, utan kontrasterande delar. 

Lennart Lundbergs musik förekommer sällan på konserter eller skivinspelningar, men med sin originalitet och sin uttrycksfulla klanglighet har den en potential att väcka intresse hos pianister, nu och i framtiden.

Anders Edling © 2015

Bibliografi

Aare, Leif: Studier i Lennart Lundbergs pianomusik, uppsats för fil.kand.-ex. i musikforskning, Uppsala universitet, 1956.
Edling, Anders: ”Lennart Lundberg”, i: Franskt i svensk musik 1880-1920, diss. i musikvetenskap, Uppsala universitet, 1982.
Niemann, Walter: ”Lennart Lundberg”, i: Die nordische Klaviermusik, 1918, s. 57−59.
Rangström, Ture: ”De tystlåtna - och en stridsman!”, i: Musikmänniskor, 1943.
Seymer, William
: "Lennart Lundberg", i: Svenska män och kvinnor, vol. 5, Stockholm: Bonnier, 1949, s. 96
Uppström, Tore: Pianister i Sverige, Stockholm, 1973.

Källor

Bergens offentliga bibliotek, Musik- och teatermuseet, Riksarkivet Stockholm, Musik- och teaterbiblioteket, Stockholms stadsarkiv.
Porträtt: Kungl. Musikhögskolan Stockholm

Verköversikt

Pianomusik (4 sonater och ca 80 pianostycken med titlar som preludium, ballad och barcarole), 14 sånger.

Samlade verk

Tryckta verk anges med ”(tr.)”.

Pianosonater
Sonat op. 5 c-moll, 1893–94.
Sonat op. 13 d-moll, 1897.
Sonat op. 18 f-moll, 1898.
Sonat op. 33 d-moll, 1905−06 (tr.).

Fristående stycken för piano med opustal
Fyra preludier op. 4, 1893.
Barcarole op. 7:1 c-moll (tr.).
Legend op. 7:4 Ess-dur, 1896 (tr.).
Thema/Andante con variazioni op. 9, 1896?
Scherzo op. 12 Ass-dur, 1896−97? (tr.).
Svensk rapsodi op. 15, 1897.
Fyra pianostycken op. 16, 1897. 1. Idyll, 2. Humoresk, 3. Scherzo, 4. Nocturne.
Tre fantasistycken op. 20, 1898. 1. Albumblad, 2. Humoresk, 3. Marin.
Ballade op. 23 ciss-moll, 1898−99.
Romance op. 31 h-moll, 1904 (tr.).
Tre pianostycken op. 35, 1907. 1. Nocturne, 2. Barcarole, 3. Preludium.
Två preludier op. 37, 1908.
Ballad b-moll op. 42, 1910.
Ballad op. 44:2 C-dur, 1910−11 (tr.).
Mazurka op. 45 ess-moll, 1910 (tr.).
Drei Fantasiestücke op. 46, 1911 (tr.).
Ballade op. 47 H-dur, 1912 (tr.).
Legend op. 55:1 a-moll, 1916 (tr.).
Impromptu op. 56:2 e-moll, 1917.
Polonäs op. 57 H-dur, 1918 (tr.).
Ballad op. 61:1 ciss-moll, 1922 (tr.).
Nocturne op. 61:2 B-dur, 1922 (tr.).
Epilog op. 61:5 a-moll, 1922 (tr.).

Övrig pianomusik (i tryck)
6 Klavierstücke, 2 vol. (tr.).
5 Marinen (tr.).
Konzert-Etüden, 2 vol. (tr.).
Skizzen, 2 vol. (tr.).
Tekniska studier för piano (tr.).

Sånger
I sommarkväll, 1888 (tr.).
Sorg, 1890 (tr.).
Violoncell, 1898 (tr.).
Dold förening, 1898 (tr.).
Jeg elsker dig, 1899.
Två sånger op. 28, 1900. 1. Till Sverige, 2. I skogen.
Fyra sånger op. 30, 1903. 1. Havets vågor, 2. Höst, 3. När?, 4. Till havet.
Till Helganaes, 1904.
Ich grolle nicht, 1910.
Eviga fröjd och smärta, 1922.


Verk av Lennart Lundberg

Detta är ej en komplett verkförteckning. Nedanstående verk är de som hittills inventerats.

Antal verk: 19