Karin Lönegren (1871−1963)

Karin Lönegren föddes i Norrköping 22 juni 1871 och avled i Stockholm 20 februari 1963. I slutet av 1880-talet flyttade hon med sin familj till Stockholm, där hon efter studier för Richard Andersson och Franz Neruda var verksam som pianopedagog och tonsättare. Hennes kompositioner är i huvudsak verk för piano, samt sånger med pianoackompanjemang.

Liv

Karin Lönegren var uppväxt i en högreståndsmiljö. Fadern Gustaf Lönegren (1828−1907) var riksdagsman och blev generaltulldirektör 1888. Brodern Ernst (1862−1937) blev 1909 biskop i Härnösands stift. Karin Lönegren ingick aldrig äktenskap, utan bildade eget hem tillsammans med en syster. Båda försörjde sig som lärare.

Enligt egna uppgifter studerade Karin Lönegren för Richard Andersson och Franz Neruda. Andersson, som var pianist och tonsättare, grundade sin musikskola 1886 och den fick snabbt ett mycket gott renommé. Franz Neruda hade sedan tidigt 1860-tal anställning som violoncellist i Det kongelige Kapel i Köpenhamn. Från 1892 var han dirigent i Musikforeningen där och 1891−1915 även dirigent för Musikföreningen i Stockholm, som kontinuerligt gav konserter, ofta med stora körverk på programmet. På 1890-talet var Neruda också verksam som pianolärare i Stockholm. Även om Lönegren själv inte nämner något om när studierna för Andersson och Neruda ägt rum är det rimligt att tänka sig att det var på 1890-talet, när hon nyligen kommit till Stockholm och både Andersson och Neruda bedrev undervisning där. 

Väldigt litet är känt om Karin Lönegrens pedagogiska verksamhet. Uppgifter finns om att hon en period undervisade prinsessorna Astrid (född 1905, drottning av Belgien 1925) och Ingrid (född 1910, drottning av Danmark 1935), men om övriga elever saknas information. Annonser i dagspressen visar att hon deltog i societetslivet liksom vid konserter där hon framförde egna pianostycken. Genom sin lärargärning, sina sociala kontakter och sin tonsättarverksamhet bör hon ha haft en stark förankring i Stockholms musikliv. Hennes kompositioner framfördes också regelbundet i radio, framför allt på 1930- och 40-talen. I mindre omfattning har hennes verk spelats ända fram i vår tid.

Verk

Karin Lönegrens kompositioner består i huvudsak av sånger samt verk för piano. I samlingen Svenska folkvisor från 1922 presenteras 60 kända folkvisor (”Till Österland vill jag fara”, ”Om sommaren sköna”, ”Uti vår hage” med flera) med pianoackompanjemang av Lönegren. Visorna är i allmänhet korta och pianot har framför allt en sångstödjande roll.

Mer utarbetade sånger är ”Stämning”, med en lyrisk text av okänd författare om ett kärlekspar. Sångens intensitet byggs upp efterhand och kulminerar i mittenpartiet med hjälp av en expansiv harmonik. En av de mest kända sångerna, med många omnämnda framföranden, är ”Hur var det väl” med text av Astrid Gullstrand (1874−1952), som skrev en mängd dikter och sångtexter framför allt på 1910- och 20-talen, med dikten ”Mor, lilla mor” som mest spridd i tonsatt form. Texten är en kärleksförklaring till en älskad person och tonsättningen sätter melodin i fokus, med en stödjande pianostämma. Även här kompletteras den grundläggande harmoniken av romantiskt färgade ackord.

I Fyra lyriska stycken för piano (1908) följer Karin Lönegren 1800-talets romantiska pianotradition med korta karaktärsstycken (Barcarolle, Andante, Berceuse och Gavotte). Här kan läraren Richard Andersson haft betydelse genom sina många pianostycken inom denna genre. Berceuse, som också finns i en version för violin och piano, är ett av Lönegrens mest spridda stycken. I samlingen Nytt pianoalbum. Samling omtyckta stycken för piano, utgivet av Abr. Lundquists förlag, är det placerat tillsammans med verk av samtida betydande tonsättare och pianister som Vilhelm Svedbom, Hugo Alfvén och Karl Wohlfart.

Anknytningen till den romantiska pianotraditionen är tydlig också i Tre fantasistycken för piano från 1911. Här är pianostämmorna tekniskt svåra med ständiga skallöpningar och ackordbrytningar, liksom genomgående oktavgrepp i diskant och bas. Stilen är uttrycksfull, med stor variation i dynamik och utspel. Kromatik, förhållningar, färgade ackord samt utvikningar till jämförelsevis avlägsna tonarter är rikligt förekommande. Dessa stycken ställer krav på utövaren, inte minst när det gäller tekniken, och ger en aning om nivån på Karin Lönegrens eget pianospel. Det är känt att hon vid konserter framförde sina egna verk. Man kan förmoda att kompositionerna också kom till användning i undervisningen, men några sådana uppgifter har dock inte gått att finna.

Karin Hallgren © 2016

Bibliografi

Berggren, Jan: ”Gustaf W L Lönegren”, i: Svenskt biografiskt lexikon, vol. 24, Stockholm: Svenskt biografiskt lexikon, 1982−84.
Lindhjem, Anna
: Kvinnelige komponister i Skandinavien, 2:a upplagan, Gressvik: Faglitteraert forlag, 2011. [Omtryck av 1:a upplagan från 1931.]
Wikmark, Gunnar:
”Ernst F Lönegren”, i: Svenskt biografiskt lexikon, vol. 24, Stockholm: Svenskt biografiskt lexikon, 1982−84.

Verköversikt

Kammarmusik (Berceuse för violin och piano), pianomusik (lyriska stycken, fantasier), sånger (Hur var det väl, Stämning, 60 svenska folkvisor, barnvisor).

Samlade verk

Violin och piano
Berceuse

Piano
Berceuse.
Fyra lyriska stycken för piano, 1908. 1. Barcarolle, 2. Andante, 3. Berceuse, 4. Gavotte.
Svenska folkvisor i arrangemang för piano. Stockholm: Elkan & Schildknecht, 1922.
Tre fantasistycken för piano, 1911. 1. Allegretto con moto, 2. Allegretto, 3. Allegro appassionato.

Sång med piano
Sånger vid piano. Stockholm: Abr. Lundquist, 1913?. 1. Stämning, 2. En dröm är lifvet
Hur var det väl (Astrid Gullstrand).
Tankar, Er makt är så stor (H. S-r.). Stockholm: Elkan & Schildknecht, 1924.
Glänsande, vita snö (Anna H. Preinitz). Tryckt i Vita bandets sångbok, 1915, s. 55.
Nallebjörnen är min vän och andra visor (M. Moberg, m fl). Stockholm: Elkan & Schildknecht, 1945.


Verk av Karin Lönegren

Det finns inga verk av tonsättaren registrerade