Adolf Fredrik Lindroth (1824–1895)

Adolf Fredrik Lindroth, född i Stockholm 27 november 1824, död 29 juni 1895. Anställd vid Hovkapellet 1844−69. Violinlärare vid Musikkonservatoriet i Stockholm 1868−71. Medlem av Mazerska kvartettsällskapet. Ledamot av Kungl. Musikaliska akademien 1864. Som hovkapellist, konservatorielärare och kammarmusiker var han en viktig aktör inom Stockholms musikliv under det senare 1800-talet. Han var därtill tonsättare av ett mindre antal solo-, kammar- och orkesterverk, varav vissa fick stor spridning under hans levnad.

Adolf Fredrik Lindroth var son till lärftskramhandlaren Eric Lindroth i vars manufaktur han arbetade vid sidan av sina tidiga violinstudier, för att sedan under kortare tid verka på olika brukskontor. Lindroth började studera vid Kung. Musikaliska akademiens undervisningsverk 1841, samma år som Eduard d’Aubert tillträdde som violinlärare.

Lindroth upptogs som andraviolinist i Kungliga hovkapellet 1844 och som förstaviolinist 1852. Han begärde avsked från Hovkapellet 1869. Under 1868−71 var han biträdande lärare vid Musikkonservatoriet (dock redan 1864 föreslagen av Franz Berwald, som i brev till akademiens styrelse den 19 december 1864 betonar en ”betydande grad af estetisk bildning” hos Lindroth). Associé i KMA 1850, ledamot 1864, därefter också mångårig ledamot i akademiens läroverkskollegium och dess instrumentvårdare från och med 1891. Under 1870−71 var Lindroth tjänstledig från konservatoriet för vistelse i Wien. I prins Oscars högtidstal vid akademiens hundraårsjubileum 1871 omnämns han tillsammans med d´Aubert, Dente med flera bland de skickliga musiker som enligt prinsen under sistlidna decennium bidragit till att göra Hovkapellet till en av Europas främsta orkestrar.

Lindroth rönte stora framgångar som solist och kvartettviolinist i Stockholm, på landsortsturnéer och utomlands. Under 1860- och 70-talet gav han en rad subskriberade kammarmusikkonserter, bland annat tillsammans med Fritz Söderman och sin forne lärare och mentor d’Aubert. Samtida källor ger oss tyvärr bara enstaka upplysningar rörande denna konsertverksamhet, detsamma gäller receptionen av hans egna verk.

Lindroths bevarade kompositioner är alla på ett eller annat vis relaterade till hans instrument, violinen. De skiljer sig dock genomgående från huvudfåran av verk av vad som under det senare 1800-talet kallades virtuostonsättare genom att inte ensidigt betona ornamental och solistisk faktur. Orkesterfakturen är i större grad motiviskt genomarbetad än i många liknande verk. För violinkonserten finns även orkestern reducerad för piano, dels i ett totalt orkestersammandrag, dels i en pianosats omfattande enbart blåsarstämmorna.

Fem studier för violin-solo, tillägnade d’Aubert, blev en av Musikaliska konstföreningens första publikationer och den hittills enda i violinetydgenren. Av de bevarade tryckexemplaren att döma har etydsamlingen fått betydande spridning. Den hör tillsammans med Lindroths Air varié till det mest renodlat violinistiska i hans œuvre. Den senare följer i huvudsak stadfästa konventioner i variationsgenrens gradvisa tekniska progression, men originella tilltag saknas inte. Både etyderna och variationsverket röjer Lindroths omtalade tekniska drivenhet och är därigenom, men även av andra skäl, av stort intresse för violinspelets historia i Sverige. 

Andande och Bolero för violin och piano torde vara Lindroths mest spridda och i hans samtid oftast framförda verk. De två satserna är tydligt motiviskt sammankopplade och i den första satsen finns en viss grad av motiviskt arbete i pianostämman. Ludvig Norman ansåg att detta verk ”annonserar allt en mogenhet, som ej kan ernås utan långvariga studier och skarp reflexionsförmåga” samt att ”en viss popularitet i framställningssätt gör kompositionen än ytterligare njutbar”.

Den mindre stråkkvartetten i Ess-dur är habilt skriven med en del intressanta uppslag. Bitvis skönjs Lindroths violinistiska intresse i en tema- och motivfördelningsmässigt ganska dominant förstaviolinstämma. En stråkkvartett som möjligen är en annan än den i Ess-dur är känd från pressuppgifter och ska enligt dem vara komponerad 1893 och uruppförd 1894.

Lindroth hör inte till de tonsättare som tonspråksmässigt omfamnade de ungromantiska stildrag som annars påverkade mycket av den senare svenska 1800-talsmusiken. Stil- och tonspråksmässigt uppvisar hans musik snarare drag av Ludvig Spohr och Felix Mendelssohn.

Mattias Lundberg © 2013

Bibliografi

Ahnfelt, Arvid: Europas konstnärer, Stockholm: Lamm 1887, s. 324.
Berwald, Franz: Sämtliche Werke; Die Dokumente Seines Lebens, red. Ingmar Bengtsson och Nils Castegren, huvudred. Erling Lomnäs, Kassel: Bärenreiter 1979, s. 586.
Dahlgren, Fredrik August: Anteckningar om Stockholms theatrar: Förteckning öfver svenska skådespel uppförda på Stockholms teatrar 1737−1863 och Kongl. Theatrarnes personal 1773−1863 Stockholm: Norstedts 1866, s. 539.
Gillingstam, Hans (sign. HG-m): "Lindroth, släkt", i: Svenskt biografiskt lexikon, Stockholm: Norstedts 1980−81, vol. XIII, s. 572.
Höijer, Leonard: Musik-Lexikon, Stockholm: Abraham Lundquist 1864, s. 260.
Kungl. Musikaliska akademien: Matrikel 1771−1995, Kungl. Musikaliska akademiens skriftserie 84, Stockholm: Kungl. Musikaliska akademien 1996, s. 81.
Mazérska qvartettsällskapet: Ett femtioårsminne 1849−1899, Stockholm: Haeggstrom 1899, s. 28.
Norman, Ludvig: Musikaliska uppsatser och kritiker, Stockholm: Gehrmans 1888, s. 193−194.
Norlind, Tobias: Allmänt Musiklexikon, Stockholm: Wahlström och Widstrand 1916, bd 2, s. 566.
−−−: Svensk musikhistoria , 2 uppl., Stockholm: Wahlström och Widstrand, 1918 s. 293.
Norlind, Tobias och Emil Trobäck: Kungl. hovkapellets historia 1526−1926, Stockholm: Wahlström och Widstrand 1926.
Svensk Musiktidning, vol. 15, nr 13, 1895, s. 103.
Svenskt porträttgalleri XXI: Tonkonstnärer och sceniska artister, Adolf Lindgren och Nils Personne (red.). Stockholm: Tullberg 1897, s. 66 [porträttfotografi av Lindroth].

Verköversikt

Violinkonsert, kammarmusik (bl. a. minst en stråkkvartett samt verk för violin och piano), Fem studier för violin-solo.