Adolf Fredrik Lindblad (1801−1878)

Om — Gammalt och nytt

1. Om vinterkväll
2. En sommarmorgon
3. En sommarafton

  • Tillkomstår: 1863
  • Verktyp: Blandad kör och instrument
  • Textförfattare: Adolf Fredrik Lindblad
  • Speltid: Ca. 25-30 min

Instrumentering (besättning)

piano

Soloröster/kör

Soloröster: 1 sopran, 1 tenor, 1 baryton, 1 bas
Blandad kör: S.A.T.B.

Exempel på tryckta utgåvor

• Sveriges körförbund
• Abr. Hirschs Förlag, ed. nr. 1166

  • Autografen återfinns: Musik- och teaterbiblioteket

Exempel på inspelningar

SR P2, 1991-12-01
Radiokören med solister, Eric Ericson, dirigent

Beskrivning av verket

Del 1. Om vinterkväll
Kör. Allegretto B-dur 6/8 80 takter, recit 4/4 (C), Kör och solo. 10 takter, Allegro vivace c-moll 6/8 120 takter, L`istesso tempo Ass-dur 2/4 /: 16 takter :/, 16 takter :/, Tempo I c-moll 6/8 78 takter, Larghetto Ass-dur 6/4 38 takter, recit C-dur 4/4 (C) 12 takter, Andante con moto fiss-moll, 4 takter, totalt 374 takter
Del 2. En sommarmorgon
Kör och solo. fiss-moll 4/4 (C) /: 28 takter :/
Del 3. En sommarafton
Kör a cappella. Adagio D-dur 6/8 /: 8 takter :/, 8 takter :/, recit. D-dur 4/4 (C) 8 takter, Kör och solo. Vivace G-dur 6/8 8 takter, g-moll 22 takter, /: 46 takter :/ (3 verser), 28 takter, Moderato Ess-dur 4/4 (C) 70 takter, Poco allegretto B-dur 3/4 56 takter, totalt 254 takter


Libretto/text

Om vinterkväll

Om vinterkväll vid brasans sken en trevlig krets sig samlat re´n. I muntert glam, i lek och sång blir själ ej tung och tid ej lång: ty en och var nu något att berätta har. Och diktens evigt leende mund bevingar var stund. Så håller nordbon kärt sitt tjäll, där vänskap och förtrolighet bo; där är hans ro, där trivs han väl om vinterkväll

Väl sommarn flytt för höstens kalla vindar, och nordan lagt sin hand så björkar, lönnar, lindar; men människan likväl med glatt och fridfullt sinne bär våren i sitt hopp och sommarn i sitt minne.

Giv akt! Nu kommer vår´n! Lärkan drillar upp i skyn och i byn uret slår. Blomman reder sig sin säng på grön äng. Nu är det vår! Hej! Märk vad lust och fröjd ner i djup och på höjd. Fri från is är sjön, re´n står åkern grön, och på kullen sig björkarne klätt i sin skrud. Hör från berget det skallande vallhornets ljud! Men hör på hur det stimmar i vatten, i säv och i strå, ja hör på! Nej se! Ur vassen flög en and, och på strand jägarn står. Barnet leker utmed grind, friskt om kind: Nu är det vår! Hej! Märk vad lust och fröjd ner i djup och på höjd! Se hur bäcken strid tar i akt sin tid. Söker listigt sin väg mellan stenar och sand. Och små vågorna porla så glättigt vid strand!

Men då vårens stjärna strålar, strålar hjärtats sol också, och uppå sin himmel målar skönare ändå. Alla själens strängar vakna, våren ger var en sitt ljud. Bjuds dig njuta, bjuds dig sakna. Fröjd och sorg bär hoppets skrud. Men den lycka, jag blott känner, hon mig här till mötes går. Se´n i fjor vi äro vänner, och vi bli det mer i år.

Giv akt! Nu kommer vår´n! Lärkan drillar upp i skyn och i byn uret slår. Blomman reder sig sin säng på grön äng. Nu är det vår! Hej! Märk vad lust och fröjd ner i djup och på höjd. Fri från is är sjön, re´n står åkern grön, och på kullen sig björkarne klätt i sin skrud. Hör från berget det skallande vallhornets ljud! Men hör på hur det stimmar i vatten, i säv och i strå, ja hör på! Nej se! Ur vassen flög en and, och på strand jägarn står. Barnet se vid grind, friskt om kind: Nu är det vår!

Fast isen täckt floder och sjöaroch snö är på berg och i dalar, så hägra dock ängder och öar från minnets och aningens vår. På susande vingar dock anden sig lyfter mot himmelska salar, och tonernas våg emot stranden av eviga lustgårdar slår.

En fiskare jag ser i båtens stäv till hälften skymd av den gungande säv. Han styr över solstänkta vågor sin gång och sjunger därvid sin fiskaresång.

En sommarmorgon

Tidigt om morgon jag ilar till strand, skjuter min fiskarebåt ifrån land. Båten han gungar så lätt over sjön, stannar vid ryssjan där borta vid ön. Solen hon blänker så högt över fjärden, stänker sitt guld över ängar och gärden. Skynda, ro på! Idag tör jag få fiskar i näten bå´d stora och små.

Längst inne i viken, där björken står vit skymtar bland tallen, den grön, o, dit! Dit mina tankar så villiga gå, söndagen styr jag min båt dit också. Vassen han ståndar så grön vid de landen, vågorna sjunga så ljuvt vid den stranden. Aspen och lind susa för vind; Flickan där bor, nästa vår blir hon min.

En sommarafton

Över skogen, över sjön du din slöja sänker, milda skymning, och till bön du denna stund oss skänker. Allt är stilla, ej ett ljud genom rymden svävar. JOrden, lik en lycklig brud, ack! blott av läntan bävar. Dock, vad kval, o hjärta! I en stund som denna. Ack! Är all fröjd, som mänskor känna, blott en salig smärta?

Men solen länge re´n mot afton lutar, och herden hemåt leder hjordens gång. Än sjunger han och än i luren tutar; dock klingar friskt i skog hans vallhjons sång.

Herden leder hem åt hjordens gång. Hans sång nu hör! Hör på! Det klingar friskt i skog hans vallhjons sång:

Jag vallar så trogen, Hala, hala, hala! min hjord går uti skogen. Hala, hala, hala! Så kom då min snälla, hala, hala! och ring på din skälla. Hala, hala! Och vallaregossen han sitter på sten och sjunger sin visa i skogen allen. Hala, hala! Men fåglarna kvittra och strålarna glittra, Hala, hala! Men fåglarna kvittra och strålarna glittra, och ekorren hoppar på gren, Hala, hala, hala, hala, och ekorren hoppar på gren. Ja hör, det klingar friskt i skog, i mark, i berg och i dal.

Jag vallar så trogen, Hala, hala, hala! min hjord går uti skogen. Hala, hala, hala! Små syskonen sitta, hala, hala! på grinden och titta. Hala, hala! och undra om bror ej skall komma igen; fast sol gått i skogen de vänta mig än. Hala, hala! Dock ville jag vata, vad hon månde heta, Hala, hala! Dock ville jag veta, vad hon månde heta, som en gång blir vallarens vän. Hala, hala, hala, hala, som en gång blir vallarens vän. Ja hör, det klingar friskt i skog, i mark, i berg och i dal.

Jag vallar så trogen, Hala, hala, hala! min hjord går uti skogen. Hala, hala, hala! Hör! Hunden han skäller, hala, hala! och vindflöjeln gnäller. Hala, hala! Nu äro vi hemma, fast vägen var lång. Och sjunger det gör jag väl ännu en gång. Hala, hala! Och då skall min flicka till punkt och till pricka, Hala, hala! Och då skall min flicka till punkt och till pricka få höra min vallaresång., Hala, hala, hala, hala, få höra min vallaresång. Ja hör, det klingar friskt i skog, i mark, i berg och i dal.

Det rinner strömmar många, det faller sjö ur sjö och bildar stränder fagraste och speglar ö vid ö. Det står så gråa fjällar med höga furor på; de säga icke många ord, dock lyssnar du ändå. Säg, känner du de fjällar väl, de stränder och de öar väl? De alla bilda tavlan av den kära bygd, som skuggade din vagga, fostrade den dygd, som framför andra blev svenska männers dom, att bära hjärtat högt och stolt av ädel fattigdom.

Och nu, god natt! Sov gott, god natt! Till avsked stunden manar. I kvällens spår re´n natten går, och dagens fröjd är slut. Dock evigt ung är sångens kung uti sitt gamla rike, och ingen krans så frisk som hans: Den håller tiden ut. Så må vi då till fester gå där himmelska drömmar sig dana, där himmelska drömmar sig bilda och dana på tonernas strömmar. Ja, må vi till dikt och sång här mötas nästa gång! Men nu, god natt, ja nu, god natt! Snart mötas vi här åter. Men nu, god natt, ja nu, god natt!