Per August Ölander (1824−1886)

Per August Ölander föddes i Linköping 8 januari 1824. Han var kompositör, violinist, musikskriftställare och kritiker vid sidan av sin ämbetsmannabana. Som tjänsteman fick han plats vid Tullverket 1847 och blev 1867 kontrollör vid samma verk. Ledamot av Kungl. Musikaliska akademien 1864. I hans musikaliska produktion finns verk i ett flertal genrer, däribland en symfoni och en opera. Ölander avled 3 augusti 1886 i Stockholm.

Liv

Per August Ölander var äldst av åtta barn till Petter (Per) Ölander, skollärare, klockare och organist i S:t Lars kyrka i Linköping, och dennes maka Maria Catharina (f. Landström). Han fick sin första musikskolning av fadern och nådde redan under Linköpingsåren, liksom tidigare fadern, viss ryktbarhet som violinist.

Ölander studerade vid gymnasiet i Linköping, och blev student i Uppsala 1844. Efter avlagd kameralexamen bosatte han sig i Stockholm, där han förblev livet ut som ämbetsman i statlig tjänst. Från 1847 var han extraordinarie kammarskrivare i Tullverket, från 1867 ordinarie kontrollör i samma verk. För Ölanders musikaliska bana är det av stor betydelse att Jonas Falkenholm, en av Sveriges vid tiden mest avancerade amatörviolinster, var verkets överinspektör. Ölander och Falkenholm framträdde ofta som första och andra violin i en stråkkvartett tillsammans med Johan Jakob Agrell och Otto Munck af Rosenschöld. Som kammarmusiker var Ölander även en högt aktad och en viktig aktör i det Mazerska sällskapet, och dess musikchef 1873−84. Vid sidan av de tidigare befintliga sällskapen tog han också initiativ till ett ”Sinfonie-sällskap” av amatörer, vilket 1855 fick Kungl. Musikaliska akademiens tillstånd att varje vecka använda akademiens sal (och även dess kontrabasar), så länge detta inte kolliderade med akademiens eller Mazerska sällskapets sammankomster.

Ölander gifte sig 1853 med Johanna (Hanna) Maria Nordblom (1827−1909), dotter till director musices och domkyrkoorganisten i Uppsala, Johan Erik Nordblom, i vars hushåll Ölander varit inneboende som student under sin Uppsalatid. Ölanders svärfar var frånsett fadern av allt att döma hans ende egentlige lärare. Ölander får därför i stor utsträckning anses vara autodidakt, åtminstone i de större musikaliska format (symfoni och opera) han prövade under sina senare år. Hustrun Johanna var en framstående konsertsångerska och sånglärarinna i Stockholm och komponerade sånger och visor, däribland melodin till ”Julpolska” (”Nu ha vi ljus, här i vårt hus”), till text av Rafael Hertzberg. Även hon blev ledamot av Kungl. Musikaliska akademien 1872, där Per August valts in som associée 1850 och som ledamot 1864.

Vid sidan av sina tullverkssysslor framstår Ölander som en aktivt arbetande och högst självständig ledamot i Kungl. Musikaliska akademien. Han inlämnade till exempel en lång och argumenterande reservation mot rekryteringsvalet av August Lagergren, dåvarande harmonilärare vid konservatoriet, till posten som huvudlärare i orgel vid akademiens konservatorium 1880. Ölander menade att Lagergren inte på något sätt kunde mäta sig med motkandidater som Elfrida Andrée och Georg Wilhelm Heintze.

Mellan 1859 och 1866 var Ölander musikkritiker i Stockholms Dagblad, som vid denna tid delvis fungerade som informationsorgan för en rad myndighetsverk. Ölanders traditionalistiska smakriktning som musiker, tonsättare och kritiker sammanfattas väl i en dödsruna över honom i Svensk musiktidning: ”I tonkonstens helgedom var han en trogen tempeltjänare […] och vakade der öfver att nya gudar icke trängde undan de gamla , hvilka han så länge skänkt en brinnande dyrkan”.

Verk

Kammarmusik och orkesterverk

Ölanders stråksextett (2 vl., 2 va, 2 vc.) i D-dur hör till de mogna proverna i hans produktion. Här märks, liksom i hans övriga instrumentalmusik, tydliga drag av den deciderade klassicism som rådde i kretsen kring Falkenholm, även om tidigromantiska inslag påminnande om Carl Maria von Weber inte saknas. Verket har en kortare inledning i A-dur, men den egentliga inledningssatsen har liksom finalen D-dur. Flera i samtida källor nämnda kammarmusikverk, däribland ett antal stråkkvartetter, av Ölander befaras vara förlorade. Möjligen har dessa tidigare förvarats i Mazerska sällskapets samlingar, där speljournaler helt saknas under Ölanders tid som musikchef.

Ölander har skrivit en symfoni i Ess-dur, vilken framfördes 1869 och eventuellt också under året därefter. Helt säkert framfördes den även under August Meissners ledning vid en symfonikonsert på Berns salonger 1872. Symfonin är intressant och välskriven, hållen i en klassisk stil, till synes helt opåverkad av den vid tidpunkten aktuella tysk-österrikiska symfonirepertoaren. Den avslutande satsen, med stora fugerade partier, illustrerar vilket tekniskt kunnande en amatörtonsättare vid mitten av 1800-talet kunde tillägna sig till stor del på egen hand. Utöver symfonin fann även uvertyren till Mäster Placide (se nedan) sin väg in i konsertlivet som fristående orkesterverk. En Festmarsch för orkester med anledning av nygifta kronprins Gustafs och kronprinsessan Victorias ankomst till Stockholm 1881 vann popularitet och gavs ut i olika pianoversioner av både Hirschs och Lundquists förlag. 1875 spelades första satsen i en andra symfoni av Ölander (i F-dur) på en välgörenhetskonsert i Stockholm. Verket tycks inte ha bevarats, och det är oklart huruvida denna symfoni fullbordades.

Vokalmusik och sceniska verk

En uppsättning psaltarpsalmer för soloröster och klaverackompanjemang, i något fall med obligat violoncell, hör till Ölanders mest spridda och framförda verk efter hans bortgång. De utgavs i nya upplagor på olika nordiska förlag långt efter tonsättarens död. De är flärdfria, kantabla och av mindre omfattning, helt säkert avsedda för såväl halvliturgiskt som privat soloframförande.

Bland de verk som rönte störst uppmärksamhet under Ölanders livstid hör hans stora Missa Sollemnis. I pressen kallas även verket ”Missa Catholica”, vilket illustrerar den idealisering av romersk-katolsk musik som ägde rum inom det sena 1800-talets andliga konsertliv. Detta understryks också av att det är just offertoriet, det inom den lutherska kultursfären liturgiskt mest ”exotiska” momentet, som förefaller blivit mest populärt som fristående nummer (även om dess text inte på något sätt är problematisk ur luthersk synvinkel). Denna sats trycktes också separat på Lundquists förlag. Det ambitiösa verket som helhet väckte allmänt bifall och beundran i samtiden.

Ölander skrev också för scenen, mest framgångsrikt blev hans enaktsoperett Mäster Placide och hans elev, framförd på Nya teatern 1879. Librettot är en översättning (signerad pseudonymen ”Turdus Merula”, ’koltrasten’) av en fransk pjäs och har i Ölanders tonsättning endast fyra roller: ädlingen Gaston (mezzosopran), densammes guvernant Magister Placide (bas), Placides gudson mjölnaren Johan (tenor) och Rosina (sopran). Musiken är i lätt och okonstlad stil, utan att någonsin komma för nära det banala. Kompositoriska finesser och originella uppslag saknas inte.

Med sin femakters opera Blenda till svenskt originallibretto (av Ernst Wallmark och Ludvig Josephson) vann Ölander ett operapris som utlysts av Oscar II, när operan framfördes på Stora teatern 25 april 1876. Stilistiskt och till formerna står verket under skönjbart inflytande från Giacomo Meyerbeer. Titelrollen som den heroiska befrierskan av Småland från danskarna sjöngs av Louise Pyk, men verket blev trots prisvinsten till skillnad från Mäster Placide ingen publik framgång. I handskrifterna till materialet finns scenografiska detaljer av teaterhistoriskt värde antecknade. Oenighet verkar i arbetet ha rått mellan librettist och tonsättare, vilket bland annat framgår av en anteckning på det slutliga librettot från mars 1875: ”För Herr Ölanders poetiska infall och oförsvarliga ändringar ansvarar jag ej.” Recensionerna i Aftonbladet och Illustrerad tidning riktar också hård kritik mot librettot, och den fjärde akten, med en dramatisk tingsscen, ströks inför premiären. Blenda framfördes ytterligare 16 gånger före 1879 och titelrollen sjöngs förutom av Pyk senare även av Amalia Riégo. Verket har kommit att värderas högt av sentida bedömare. I Alfred Rundbergs Svensk operakonst nämns Ölander jämte Ivar Hallström och Franz Berwald som en av tre ”kunniga och bildade musiker” som skrev för operascenen, en för Ölanders del smickrande jämförelse.

Slutord

Ölanders produktion visar sammantaget på en stor kunnighet och idérikedom, och hade han haft möjlighet att ge musiken all sin tid och kraft hade han säkerligen kunnat bli en tonsättare av stor betydelse, inte minst inom kammarmusiken. Till de mest spelvärda verken hör Ess-dursymfonin och sextetten.

Mattias Lundberg © 2016

Bibliografi

Groβes Sängerlexikon, Karl-Josef Kutsch och Leo Riemens (red.), 2:a uppl., vol 4, München: Saur, 2003.
Hedwall, Lennart:
Den svenska symfonin, Stockholm: AWE/Geber, 1983, s. 165−168.
Lewenhaupt, Inga
: ”Teatermusiken”, i: Musiken i Sverige, vol. 3, Stockholm: Fischer, 1992, s. 399−412.
Lundin, Claës
: Nya Stockholm, Stockholm, 1890, s. 304−306.
Odén, Klas:
Östgötars minne: biografiska anteckningar om studerande östgötar i Uppsala 1595-1900, Stockholm, 1902.
Rundberg, Alfred
: Svensk operakonst, Stockholm: Kultur och form, 1952.
Sveriges statskalender 1881, Stockholm: Norstedt, 1881, s. 470.
”Ölander”, i: Svensk musiktidning 1886, s. 105.

Källor

Göteborgs universitetsbibliotek, Kungl. Biblioteket, Lunds universitetsbibliotek, Musik- och teatermuseet, Musik- och teaterbiblioteket, m fl

Verköversikt

Opera (Blenda), operett (Mäster Placide och hans elev), orkesterverk (symfoni, festmarsch), kammarmusik (stråksextett), kyrkomusik (Missa sollemnis m.m.).

Samlade verk

Blenda, opera i fem akter (Ernst Wallmark och Ludvig Josephson). Librettot utgivet Stockholm: Bonnier, 1876.
Festmarsch (med anledning av H.K.K. Kronprinsens och kronprinsessans ankomst till Stockholm), orkester. Arrangemang för fyrhändigt piano, Stockholm: Lundquist, 1881. Arrangemang för piano två händer, Stockholm: Hirsch, s.d..
Herre Gud min frälsare, röst och piano/orgel se Konung Davids 23:dje och 88:de Psalmer.
Herren är min herde, sopran, baryton och piano/orgel, se Konung Davids 23:dje och 88:de Psalmer.
Höstsång  (”Sent om en kväll satt jag vid stranden”), altröst och piano. [Återfinns i en samlingshandskrift med ägarinskriptionen ”L.T.” (”Till Fröken Parenberg af P.A. Ölander”).]
I morgonens timma från klippans höjd, ur Blenda (se nedan), röst och piano. Tryckt i musikbilaga till Svensk musiktidning 1881, bil. X, s. 39.
Jag henne såg och aldrig än, ur Blenda, röst och piano. Tryckt i musikbilaga till Svensk musiktidning 1881, bil. X, s. 41.
Jag lyfter mina ögon, baryton, violoncell och piano/orgel se Konung Davids 121:sta Psalm.
Konung Davids 121:sta Psalm, baryton, violoncell och piano/orgel. Stockholm: Elkan och Schildknecht, [1884].
Konung Davids 23:dje och 88:de psalmer, för sopran, baryton, kör och piano/orgel. Op. 7 (Stockholm: Björkman, Elkan och Schildknecht [1874]).
Misericordias Domini cantabo, se Offertorium och Missa Sollemnis.
Missa Sollemnis, mässans ordinarium och proprium på latin för kör, orkester och solister.
Mäster Placide och hans elev, operett i en akt.
Offertorium (”Misericordias Domini cantabo”) för tenor och piano/orgel, ur Missa Sollemnis. Stockholm: Lundquist, [1870].
Sent om en kväll satt jag vid stranden …, se Höstsång.
Sextett för stråkar, D-dur (2 vl., 2 va, 2 vc.)
Symfoni, Ess dur.

Troligen förkomna verk
Flera stråkkvartetter.
Allegro ur en symfoni i F-dur (n:r 2).


Verk av Per August Ölander

Detta är ej en komplett verkförteckning. Nedanstående verk är de som hittills inventerats.

Antal verk: 1