Daniel Jeisler (1877−1959)

Karl Vilhelm Daniel Jeisler föddes 8 december 1877 i Klockrike och avled i Paris 6 maj 1959. Efter studier i Stockholm reste Jeisler till Paris där han sedan verkade som pianist, tonsättare och organist. Produktionen är betydande och innehåller musikdramatiska verk, orkesterverk, kammarmusik och sånger samt verk för piano och orgel. Han var gift med den framstående cellisten Marguérite Caponsacchi och ackompanjatör åt bland annat cellolegenden Pablo Casals.

Från studier i Stockholm till pianistbana i Paris

Daniel Jeisler föddes i östgötska Klockrike 1877 som son till organisten Karl Israel Petersson och hans hustru Anna Charlotta. Han antog själv släktnamnet Jeisler och kom som student vid Musikkonservatoriet i Stockholm att skrivas in som Daniel P:son Jeisler. Studierna där varade mellan 1896 och 1903, efter att organistexamen avlagts redan 1892, och var inriktade mot sång, piano och komposition. Från 1906 bodde Jeisler i Paris, en stad han kom att förbli trogen fram till sin död.

Med understöd av impressarion Arthur Dandelot och andra kontakter kunde Jeisler, som skicklig pianist, ackompanjatör och lärare, skaffa sig en plattform som musiker i Paris. Av stor betydelse var också hans möte med Marguérite Caponsacchi (1884−1933), en cellist nyexaminerad från konservatoriet i Paris, som tidigare hade framträtt i Stockholm. Med både stor begåvning och personlig utstrålning lyckades hon som en av de första kvinnorna etablera sig som internationell virtuos på sitt instrument. Redan 1906 förlovade och gifte sig Jeisler med henne och vid sidan av sin egen verksamhet som solist och ackompanjatör gjorde han sig snabbt ett namn som kammarmusiker tillsammans med hustrun.

Paret kunde bland annat höras i sällskapet Association de Lyre et Palette, en tummelplats för modernismens avantgarde inom både musik och bildkonst, med flera av epokens allra mest namnkunniga kulturpersonligheter som medlemmar. Vid sidan av framträdanden med hustrun genomförde han efter en tid både enstaka konserter och turnéer tillsammans med andra musiker med hög internationell stjärnglans. Bland de mest namnkunniga återfinns inga mindre än den inflytelserika sopranen Ninon Vallin, violinisten Jacques Thibaud och cellolegenden Pablo Casals.

Framföranden av egna verk

Eftersom hustrun uruppförde verk av bland annat Théodore Dubois och Camille Saint-Saëns gav förstås äktenskapet Daniel Jeisler en naturlig ingång också till flera av de mest inflytelserika samtida tonsättarna. Inte minst med Camille Saint-Saëns hade Jeisler en vänskaplig kontakt. Redan under de första åren i Paris började han komponera sånger till franska texter. Stora steg i utvecklingen som tonsättare skedde under 1910- och 1920-talen, inte minst då han erhöll stipendier från svenska staten under åren 1912−16.

Några år senare fanns redan en betydande samling av både större och mindre verk som kunde utgöra grunden för ett antal framgångsrika framföranden. 1919 lovordades i fransk press en konsert där Marguérite framträdde i Dvořáks cellokonsert samtidigt som Daniel spelade och dirigerade egna symfoniska verk, liksom sånger och orgelmusik. Hans andra symfoni stod i centrum både vid denna konsert och senare framföranden i Stockholm (på Kungl. Teatern 1921, med dirigenten Armas Järnefelt) och Göteborg (1925, under ledning av Tor Mann).

Orkestermusik i stort format

I raden av större verk från 1910-talet finns ett flertal stycken för orkester där inspiration från svenska folkvisor hanteras inom ramen för en fransk orkestertradition. Två rapsodier för orkester bjuder på effektfullt hantverk och festlig orkesterprakt, medan ett kammarmusikaliskt variationsverk över ”Ack Värmeland, du sköna” för träblås visar ett gott handlag i att med små medel skapa musikaliska stilimitationer.

Även i de tre storskaliga symfonierna från denna tid finns nordiskt inspirerade motiv, men de kännetecknas ändå huvudsakligen av en franskt klassicistisk form av romantik vad gäller hantverk och instrumentation. Mitt i denna elegans finns dock även en personlig djärvhet, temperamentsfullhet och idérikedom. I svensk press anfördes att en rapsodisk övergripande form återspeglade Jeislers bakgrund som organist och improvisatör. Intressant är att flera franska recensioner lyfter fram den stora hantverksskickligheten medan svenska kritiker upplevde ett ungdomligt övermått av uttrycksvilja som problematiskt.

Musik för hustruns cello

Med tanke på äktenskapet är det naturligt att musik för violoncell kom att spela en särskild roll i Jeislers tidiga skapande. Hans ungdomliga intensitet är möjligen allra mest framträdande i två stort anlagda cellosonater (speltid runt 30 minuter) där makarna Jeisler båda kunde briljera med spelteknisk skicklighet och personligt uttryck. Motivrikedom och en tämligen fritt fantiserande form kombineras här med förmågan att i långa tematiska linjer bygga upp intensiteten till storslagna dramatiska höjdpunkter. En tidigare pianokvartett tillhör samma typ av verk, även om den snarast innehåller ytterligare en nivå av kromatik och drama.

För hustrun tillkom också två större verk för violoncell med orkester. Conte Légendaire är ett verk i en romantisk konserttradition, om än i en friare form. Morceau de Concert är i högre grad ett solistiskt verk byggd på virtuos motorik och melodisk uttrycksfullhet, där orkestern bidrar med enklare ackompanjemang.

Naturlyrisk impressionism

Under 1920-talet blev Jeislers tonspråk mer otvetydigt integrerat i den samtida franska modernismen. Enskilda stycken som Rondo och Scherzo för orkester innehåller elegant och välskriven musik, medan de fyra naturskildringarna i hans omfattande Tableaux Rustiques är uttryck för en mer visionär impressionistisk klangvärld. Även flera mindre sånger från tiden visar Jeisler som rotad i sin samtids strävan att efter Debussy utforska ny harmonik och nya uttrycksmöjligheter.

Det allra mest omfattande verket under denna epok är Jeislers opera över den traditionella normandiska legenden Le Fée d’Argouges, här efter en text av M.A. Macé. Skriven i en prolog och tre akter, samt med en storslagen besättning, utgör detta verk ett helt okänt svensk tillskott till den begränsade utvecklingen av ”stor” fransk opera i generationen efter Debussys Pelléas et Mélisande. Den exotistiska historiska andan av medeltida riddare, fantasivarelser och trubadurer inspirerar Jeisler till musikaliskt tonmåleri i en lång rad karaktärsfulla scener.

Kyrkomusiker

Då Jeisler på nyårsdagen 1917 tillträdde tjänsten som organist i Svenska kyrkan i Paris fick han en fast punkt och kom sedan att arbeta i församlingen fram till sin död 1959. Samma dag invigdes också kyrkans nya orgel, byggd av den ledande firman Cavaillé-Coll.

Trots Jeislers ursprungliga bakgrund som organist framstår hans verk för instrumentet snarast som pianistiskt inspirerade. Ett par mindre toccator och fugor är stramt hållna verk, men två större tredelade verk lyckas integrera den pianistiska ansatsen i både omväxlande och storslagna kompositioner. Några mindre vokalverk för bruk i församlingen visar att kör knappast var Jeislers naturliga uttrycksmedel. Det hindrar dock inte att några större flersatsiga verk som den tonsatta julberättelsen i en Julhymn och framför allt skapelsedramat Le Commencement du monde lyckas skapa en intressant och mystisk klangvärld.

Förnyad kammarmusik

Efter de intensiva inspirerade ungdomsåren i äktenskapet föll Jeisler i offentlighetens glömska då Caponsacchi lämnade den offentliga scenen och avled år 1933. Under de följande åren tillkom bara mindre enstaka stycken och en utnämning till riddare av Vasaorden 1938 framstår som decenniets främsta framgång. Efter ett nytt äktenskap 1944 med läkaren Simone Marcus-Laraque (f. 1911) fann Jeisler vägen tillbaka till komponerandet och vände sig nu framför allt mot kammarmusiken. Under den närmaste perioden tillkom en stor mängd verk, däribland inte mindre än åtta stycken stråkkvartetter. Den framstående franska Loewenguth-kvartetten tog upp den fjärde av dem för dess personliga blandning av ”koncis form” och ”charm”. I många verk från den här tiden finns en genomgående neoklassisk stramhet och en eklektisk blandning av äldre tiders motoriska figurationer vid sidan av koralliknande partier, lekfullt eleganta satser och ungdomens fallenhet för en furiös dramatik.

Redan 1946 hade Jeisler träffat sin blivande tredje hustru, violinisten Monique Gouly, och dedicerade i varma ordalag sin andra violinsonat till henne. Några kammarmusikverk gavs redan under tonsättarens livstid ut i Paris och hans samlade kompositioner återfinns idag i manuskript vid Kungl. Biblioteket i Stockholm.

Jonas Lundblad © 2016

Bibliografi

Edling, Anders: Franskt i svensk musik 1880-1920, diss., Uppsala universitet, 1982.
−−−: ”Daniel Jeisler”, i: Sohlmans musiklexikon, 2. uppl., Stockholm: Sohlman, 1976.
Wenzel, Silke: ”Marguérite Caponsacchi”, i: Beatrix Borchard och Nina Noeske (red.),  ”MUGI. Musikvermittlung und Genderforschung: Lexikon und multimediale Präsentationen, Hamburg”, Hochschule für Musik und Theater Hamburg, 2003−.

Källor

Kungliga Biblioteket.

Verköversikt

2 operor (La Fée d’Argouges, Le Dernier Combat), 2 operetter (Voyage diplomatique, Le Loup et l’Agneau), orkesterverk (fyra symfonier m.m.), kammarmusik (9 stråkkvartetter, 5 stråktrior, 6 violinsonater, 2 cellosonater m.m.), pianoverk, orgelverk, sånger.

Samlade verk

Opera
Le Dernier Combat (H. Robas), musikalisk berättelse i tre akter.
La Fée d’Argouges (M.A. Macé). Legende Normande i en prolog och tre akter.

Operett
Voyage diplomatique, operett i tre akter.
Le Loup et l’Agneau, operett i tre akter.

Orkester
Symfoni nr 1, C-dur.
Symfoni nr 2, f-moll, 1918.
Symfoni nr 3, B-dur, 1920.
Symfoni nr 4, 1949.
Pièce Elègiaque.
Esquisse symphonique.
1ère Rapsodie sur des airs populaires suédois, 1915.
2ème Rapsodie sur des airs populaires suédois, 1916.
Triptyque sur des airs populaires suedòis.
Conte Légendaire. Pièce Symphonique, för violoncell och orkester, 1921.
Morceau de Concert, för violoncell och orkester.
Tableaux Rustiques. 1. Dans la grande forêt, la nuit, 1925, 2. Scintillement, 1925, 3. Houles, 1926, 4. Crépuscule, Clair de Lune.
Scherzo, två stycken [varav ett från 1949 är identiskt med Scherzo i fjärde symfonin].
Rondo.
Mélopée et danse suédoise, före 1950.

Verk för stråkorkester
Adagio. L’Ombre et le miroir.
Suite en une partie, för viola och stråkorkester.

Kammarmusik
Kvartett för piano, violin, viola och violoncell, 1911.
Variations sur un théme populaire suèdois, för flöjt, oboe och piano, 1919.
Montmartre à 3hs. du matin. Poème Musical en 91 mesures för två klarinetter, fagott, trombon, slagverk.
Trio för violin, violoncell och piano nr 1, före 1921.
Trio för violin, violoncell och piano nr 2, 1917.
Trio för violin, violoncell och piano nr 3, 1943.
Trio för violin, violoncell och piano nr 4, 1948.
Trio för violin, violoncell och piano nr 5, 1948.
Sonat för två violiner och piano, 1946.
Kvintett för piano och stråkkvartett C-dur, 1946.
Triptyque för oboe, klarinett och fagott, 1949.

För stråkinstrument
Stråkkvartett nr 1, 1944.
Stråkkvartett nr 2, 1944.
Stråkkvartett nr 3, 1945.
Stråkkvartett nr 4, 1945.
Stråkkvartett nr 5, 1945.
Stråkkvartett nr 6, 1946.
Stråkkvartett nr 7, 1947.
Stråkkvartett nr 8, 1947.
Stråkkvartett nr 9, 1959.
Divertimento för tre violiner.
Melopée (Allegro Vivace) för violin och violoncell.
Duo för två violonceller.

Violin och piano
Sonat för violin och piano (u.nr.), 1907.
Sonat för violin och piano (u.nr), 1912.
Sonat för violin och piano nr 2, 1946.
Sonat för violin och piano nr 3, 1946.
Sonat för violin och piano nr 4, 1947.
Sonat för violin och piano nr 5, 1954.
Triptyque.
Allègro, Aria, Presto.
Morceaux minuscules.
Sortie dans le style de Bach.
Perpetuum mobile.

Viola och piano
2 Sonater för viola och piano.
Fantaisie.

Violoncell och piano
Sonat nr 1 för violoncell och piano, 1921.
Sonat nr 2 för violoncell och piano, 1919.
Calme (med piano eller orgel), 1931.
Adagio.
Etude de Fiorillo.
Elegie.
Mélodie.

Piano
Au fil d’un jour, quatre pièces pour piano, 1921. 1. Cascades, 2. Au Cap Fréhel, 3. Miroitement, 4. Nuit.
Berceuse.
Valse.
Marche funèbre, före 1928.
Marche Nuptiale, för piano eller orgel, 1931.
Gavotte dans le style ancien.
Valse dans les styles classique de Strauss, Waldteufel etc., 1941.
Impromptu, 1946.
Toccata – Adagio – Allegro Scherzando, 1947.
Sonatine, 1950, tr. 1957.
Pantomime (efter C.G. Bjurström), version för piano fyra händer.

Orgel
Toccata e Fuga, 1906.
Introduction, Choral et Variations, 1918.
Toccata, Adagio et Allegro, 1920.
Toccata et Fugue, 1945.

Vokalmusik
Trois Poëmes de Pierre Audibert, för en röst och symfoniorkester, 1918. 1. Le Soldat, 2. Chysanthèmes, 3. Victoire.

Sång och piano
Kung Liljekonvalje (G. Fröding). [Möjligen primärt för orgel.]
Liljan (P.D.A. Atterbom), 1898.
Trollhättan (E. Tegnér), 1901.
Les fleurs de la Toussaint.
La Blessure (Aubinière), 1908.
Parfums légers, mauriants zephirs, 1908.
L’alouette (Harancourt), 1908.
Tristesse d’amour (Aubinière), 1908.
Les chansons (V. Hugo), 1909.
Les Glas (Richepin).
Under rönn och syrén (Z. Topelius), 1912.
Hör du ej bjällrorna (G. Fröding).
Tre vilda svanar (D. Fallström).
L’oiseleur (G. de Maupassant).
Me voici, c’est moi! (V. Hugo).
Je suis seule avec toi.
Chrysamthèmes, 1918.
Huit mélodies, Paris: Maurice Senart, 1921. 1. Les brumes (E. Verhaeren), 2. Quand vient le soir (Ch. van Lerberghe), 3. Sur la terre il tombe… (Hérold), 4. Par ce soir pluvieux (J. Moréas), 5. Les Barques (Ch. van Lerberghe), 6. Calme (M.A. Macé),  7. Rafale d’Automne (M.A. Macé), 8. L’Île de la Mort (M.A. Macé).
Mon Amour (C. François), 1930.
Neige de Printemps (Rostant).
Vilda svanar (D. Fallström), 1932.
À l’Asile ou vont les qneux (Mayer), 1934.
Les Roses (Audibert).
Mon Amour est Comme la Mer.
C’est un très Vielle Chanson (Mayer).
Fest på Skansen (Elgeskog), Vindvisa (Monica) och Sången på Skansen (Granberg), 1937.
Chanson Pascale (Hauriac), 1942.
Chanson dans le goût ancient (Chesneau).
Hymne à la Lumière (Hamiac), 1942.
Etat d’Ame, 1942.
Idylle pigeonnière (M. Hérault), 1945.
Glömskans slott (D. Fallström), 1953.

Manskör
Jätten (E. Tegnér), 1930.
Mörkgrön granskog (D Fallström), 1942.
Sverige (V. von Heidenstam).

Arrangemang av sånger
Légendes dorées, avec leurs airs anciens, collection de Yvette Guilbert, arrangées et harmonisées par G. Ferrari et D. Jeisler, chant et pf, 1941.

Kyrkomusik
Ave Maria, för en röst och orgel, 1923.
Julhymn för soli, kör och orgel, 1924.
Cantate vid svenska kyrkans 300-årsjubileum, för mezzosopran, baryton, cello, blandad kör och orgel, 1926.
Duo för två röster och piano eller orgel (”Ring, klocka, ring”), 1929.
Le Commencement du Monde (M. Hérault). Poëme biblique för recitatör, soli, kör, stråkkvartett och orgel, 1944.
Pie Jesu, för en röst och piano eller orgel, senast 1955.


Verk av Daniel Jeisler

Det finns inga verk av tonsättaren registrerade