Gustaf Heintze d.y. (1879−1946)

Gustaf Hjalmar Heintze, född 22 juli 1879 i Jönköping och död 4 mars 1946 i Stockholm, var tonsättare, pianist, organist och musikpedagog. Han verkade 1902−18 som pianolärare vid Richard Anderssons musikskola i Stockholm och grundade därefter en egen musikskola. Från 1910 organist i Maria Magdalena kyrka. I hans tonspråk blandas senromantik med impressionistiska influenser. Han komponerade främst instrumentalmusik, däribland fem solokonserter och en mängd kammarmusikverk. Ledamot av Kungl. Musikakiska akademien 1943.

Liv

Bakgrund, studieår och anställningar

Gustaf Hjalmar Heintze föddes i Jönköping men redan 1881, då han var två år gammal, flyttade familjen till Stockholm, där hans far, Wilhelm Heintze (1849−1895) hade utnämnts till organist i S:t Jacobs kyrka. 1889 blev det en ny flytt, nu till Lund, med anledning av faderns utnämning till domkyrkoorganist. Här började Gustaf Heintze sina musikstudier på allvar (han bör rimligen ha fått sin första musikundervisning av fadern) och avlade organistexamen för Nils Peter Norlind i Lund 1896.

Därefter flyttade Gustaf Heintze till Stockholm för studier vid Kungl. Musikkonservatoriet, avslutade med organistexamen och kyrkosångarexamen 1899. Han fortsatte med privatstudier för Joseph Dente i komposition och instrumentation (1900−02) och Richard Andersson i piano (1901). Den senare anställde honom redan 1902 som lärare i sin välkända musikskola, där Heintze fortsatte att verka till 1918, då han grundade en egen pianoskola. År 1910 utnämndes Heintze till organist i Maria Magdalena kyrka, där han kvarstod i tjänst till sin död.

Organisten, pianisten, tonsättaren

Gustaf Heintze gjorde sig tidigt känd som framstående pianist och organist − det senare inte minst i det liturgiska spelet, där hans formfulländade preludier väckte beundran. Som person beskrivs han som tillbakadragen och blygsam: ”Den blida organisten i Maria Kyrka lever sitt liv för sig, besöker sällan konserter utan vistas fjärran från vimlet i sin villa ute på ’Solsidan’, Saltsjöbaden”, skrev tonsättarkollegan William Seymer i en recension 1936. Det saknades dock inte kolleger och andra som engagerade sig för hans musik. En av dessa var just Seymer, som pläderade för att Heintze skulle få representera Sverige i internationella musiksammanhang.

Även pianisten och musikskribenten Yngve Flyckt var en varm förespråkare för Gustaf Heintzes − och även hans bror Johns − musik och satte upp flera av hans verk på sina konsertprogram. Till förespråkarna får även räknas cellisten Gunnar Norrby, som fick Heintze att arrangera flera av sina violinkompositioner för violoncell och gärna framförde dem vid sina konserter; möjligen var det också Norrby som stimulerade honom att orkestrera pianostämman i sin Fantasi för violoncell och piano.

Rik produktion, få verk i tryck

Gustaf Heintze var en av grundarna av Föreningen Svenska Tonsättare 1918 och uppbar statens tonsättarstipendium 1920−24, men kom aldrig, trots en rik produktion av omvittnat hög kvalitet, att räknas till de ledande i sin generation; ett tecken på detta är kanske att han först 1943 invaldes i Kungl. Musikaliska akademien. Även om hans större verk alla blev framförda − några även utomlands, i Berlin och Bournemouth − och i huvudsak välvilligt mottagna, är det påfallande hur få av hans kompositioner som kom att tryckas; förutom den andra pianotrion som utgavs av Musikaliska Konstföreningen 1944 (nästan ett kvartssekel efter dess tillkomst), inskränker sig hans tryckta produktion till några pianostycken, en solosång och en körsång. Hans enda orgelverk, Fantasi i c-moll, publicerades 1995.

Även om det ligger i sakens natur att förlagsmarknaden för pianokonserter och liknande är begränsad, är det ändå förvånande att t.ex. inte något av de mindre, ensatsiga verken för violin och piano kom att utges i tryck. Förklaringen kan vara att Heintzes intresse låg i själva kompositionsarbetet, och att det helt enkelt inte var så viktigt för honom att få sina verk publicerade. En tidning skrev 1938:

Själva komponerandet har för honom [Heintze] alltid varit huvudsaken, och när hans kompositioner förelegat fullbordade har han stilla och försynt påpekat detta faktum, men sedan föredragit att dra sig tillbaka för att ägna sitt intresse åt något nytt uppslag.

Verk

Gustaf Heintze var en produktiv tonsättare med huvudinriktning mot större instrumentala former. Det var dock inte symfoniorkestern i sig som intresserade honom (några symfonier eller andra ”rena” orkesterverk finns inte i hans produktion), utan i stället kombinationen av piano − hans eget huvudinstrument − och orkesterinstrument, i form av symfoniorkester, kammarmusikensemble eller enskilda instrument. Genom sin prioritering av solokonsertformen är han på sitt sätt ett unikum bland svenska tonsättare.

Tidiga kompositioner

Det första uttrycket för detta specialintresse var inte en egen komposition utan ett pianoarrangemang från 1904 av orkestersatsen till Franz Berwalds pianokonsert. I övrigt finns det inget i Heintzes tidiga produktion som låter ana den senre inriktningen: den består mest av pianostycken i mindre format. En övergång till de större formerna bildar den dystra Ballad från 1913 för piano med en speltid på ca 13 minuter, som också blev hans första tryckta komposition. Efter en inledning som något påminner om Debussys La cathédrale engloutie utvecklas stycket i mer traditionellt senromantisk riktning; det domineras av tung ackordik och nästan total frånvaro av virtuosa effekter.

Konsertanta verk och kammarmusik

Fyra år senare, vid nära 40 års ålder, var Heintze redo för sitt första verk i stort format, den första pianokonserten i f-moll. Omkring 1920 exploderar så hans produktivitet: vid sidan av två pianotrior, en pianokvintett och en violinsonat (hans enda) tillkommer nu den första violinkonserten, hans första riktigt framgångsrika verk, som fick sitt uruppförande i Berlin 1922 och senare togs upp av såväl Radiotjänst som Konsertföreningen i Stockholm.

Under det följande dryga decenniet fortsatte Heintze att ägna sig åt solokonsertformen: den andra pianokonserten fullbordades 1925, sex år senare kommer både ytterligare en violinkonsert och ett tredje verk för piano och orkester (ett tvåsatsigt ”konsertstycke” med kammarorkester) innan han sätter en grandios punkt för denna del av sitt skapande med konserten för två pianon och orkester 1933.

Heintze fortsätter också att komponera för kammarmusikaliska besättningar, men med ändrad inriktning. Under 30-talet lämnar han de stora cykliska formerna och koncentrerar sig på det mindre formatet, i ensatsiga karaktärsstycken för violin eller violoncell och piano.

Kyrkomusik och orgelverk

I stark kontrast till den rika instrumentalproduktionen står de fåtaliga verken inom det kyrkomusikaliska området, som ju var hans huvudsakliga verksamhetsfält som utövande musiker. Här märks främst fem kantater och ett fåtal körhymner. Hans övriga vokalproduktion är mycket liten: ett par solosånger och en kantat till invigningen av en flickskola.

Gustaf Heintze hade, som nämnts, anseende som en framstående orgelimprovisatör. Desto mer förvånande är att han, om man bortser från en elegi för en bortgången vän, endast komponerade ett enda orgelverk, Fantasi i c-moll. Detta tillkom 1932, förmodligen på initiativ av tonsättar- och organistkollegan Waldemar Åhlén i S:t Jacobs kyrka, som är tillägnad verket. Huvudtemat proklameras i ett kraftfullt pedalsolo, vars pregnanta rytmik genomgår stycket, som präglas av ett tonspråk som för tanken till den nyare franska orgelmusiken med namn som Louis Vierne och Marcel Dupré, samtidigt som den dramatiska fakturen, med massiv ackordik omväxlande med virtuosa löpningar och insprängda lyriska avsnitt, röjer inspiration från Max Reger.

Slutord

Gustaf Hjalmar Heintze var ingen modernist, utan blev i grunden trogen den senromantiska traditionen, dock med en personlig, impressionistiskt färgad ton. Han tycks inte vara helt lätt att placera in i någon ”skola”: bland möjliga influenser har nämnts så skilda storheter som Christian Sinding, César Franck, Johannes Brahms, Jean Sibelius, Max Reger, Ture Rangström och den franska nyklassicismen.

Sverker Jullander © 2015

Bibliografi

Connor, Herbert: Svensk musik, vol. 2, Från Midsommarvaka till Aniara, Stockholm: Bonniers, 1977.
Edholm, Dag: S:ta Cecilias tjänare − om kyrkomusikens utövare i Stockholm under fem århundraden, Stockholm: Edvard Vincents orgelstiftelse, 2002.
Flyckt, Yngve: Svenskt musikliv, Uppsala: Almqvist & Wiksell, 1939.
"Heintze, släkt", i: Svenskt biografiskt lexikon, vol. 18, Stockholm: Svenskt biografiskt lexikon, 1969−71.
Jönsson, Svante: ”Komponisterna i släkten Heintze: Deras liv samt stiliakttagelser i några representativa verk”, 60-poängsuppsats i musikvetenskap, Stockholms universitet, 1988.
Percy, Gösta: ”Heintze, Gustaf Hjalmar”, i: Svenska män och kvinnor, vol. 3, Stockholm: Bonniers, 1946.
Percy, Gösta: ”Heintze, Gustaf Hjalmar”, i: Sohlmans musiklexikon, vol. 2, Stockholm: Sohlmans, 1950.
Suttner, Carl-Erik: ”Heintze” [släktartikel], i: Sohlmans musiklexikon, vol. 3, Stockholm: Sohlman, 1976.
Uppström, Tore: Pianister i Sverige, Stockholm: Nordiska Musikförlaget, 1973.
Waldenby, Michael: Människor, myter och musik. Senromantikens inflytande på kyrkomusikens utveckling i Stockholm under 1900-talet, Stockholm: Verbum, 2002.

Verköversikt

Orkesterverk med soloinstrument (3 pianokonserter varav 1 för 2 pianon, konsertstycke för piano och orkester, 2 violinkonserter), kammarmusik (3 pianokvintetter, 2 pianotrior, verk för violin och piano, verk för violoncell och piano), pianomusik (Ballad m.m), sånger, kantater (bl.a. till Maria Magdalena kyrkas 300-årsjubileum), körsånger.

Samlade verk

Verk för soloinstrument med orkester
Konsert nr 1 f-moll för piano och orkester op. 15, 1917. STIM.
Konsert nr 2 e-moll för piano och orkester op. 21, 1924−25. STIM.
Konsertstycke fiss-moll för piano och liten orkester, 1931. STIM.
Konsert a-moll för två pianon och orkester, 1933. STIM.
Konsert nr 1 h-moll för violin och orkester op. 18. 1921. STIM.
Konsert nr 2 e-moll för violin och orkester, 1931. STIM.

Kammarmusik
Pianokvintett nr 1 a-moll op. 19, 1922?. Ms. i MTB.
Pianokvintett nr 2 d-moll op. 22, 1926–1927?. Ms. i MTB, kopia i SR.
Pianokvintett nr 3 h-moll.
Pianotrio nr 1 A-dur op. 16, 1919?. Ms. i MTB. [Sats 2 (Largo) även arrangerad för violin, violoncell och orgel. Ms. i MTB.]
Pianotrio nr 2 h-moll op 17, 1920. Stockholm: Musikaliska Konstföreningen, 1944.
Sonat för violin och piano e-moll, op. 20, 1922. STIM.
Afton, för violin och piano, 1932. Ms. i MTB. Även i version för violoncell och piano, 1941.
Allegro i gammal stil för violin och piano, 1932. Ms. i MTB.
Andante E-dur för violin och piano. SR. [Även i version för violoncell och piano.]
Elegi e-moll för violin och piano, 1932. SR. [Även i version för violoncell och piano.]
Elegi ciss-moll för violin och piano, 1932. Ms. i MTB.
Toccata e-moll för violin och piano, 1932. Ms. i MTB.
Fantasi A-dur för violin och piano, 1936. Ms. (endast violinstämman) i MTB.
Nocturne d-moll för violin och piano, 1942. [Även i version för violoncell och piano.]
Impromptu d-moll för violin och piano. Ms. i MTB.
Canto funèbre för violoncell och piano, 1911.
Fantasi a-moll för violoncell och piano, 1935. [Även arrangerad för violoncell och orkester.]
Nocturne d-moll för violoncell och piano, 1935.
Skymning, för violoncell och piano.

Piano
Aftonbön, 1898. Ms. i MTB.
Ballade Dess-dur op. 11, 1913. Stockholm: Elkan & Schildknecht, 1916.
Ballade e-moll op. 14. Ms. i MTB.
Diludium. Ms. i MTB.
Elegi h-moll. Ms. i MTB.
Etud e-moll op. 7. Ms. i MTB.
Fantasi d-moll, 1924. Ms. i MTB.
Fantasie à la Ballata d-moll. Stockholm: Nordiska musikförlaget, [1928].
Fyra pianostycken op. 12: Visa, Sorg, Impromptu, Berceuse. Stockholm, Elkan & Schildknecht, 1916.
Höst, fantasistycke.
Prélude Ass-dur op. 6 nr 1. Ms. i MTB.
Prélude C-dur op. 13 nr 1. Stockholm: Elkan & Schildknecht, 1917.
Romans Ass-dur op. 6 nr 2. Ms i MAB. [Förenklad version i Svensk pianomusik, Stockholm: Nordiska musikförlaget, 1944.]
Svit h-moll, 1912. Ms. i MTB.
Svit b-moll op 9. Ms. i MTB.
Toccata ciss-moll op. 5, 1913. Ms. i MTB.
Toccata b-moll. Ms. i MTB.
Tre lätta etuder. Ms. i MTB.
Visa a-moll op. 6 nr 3, 1937. STIM. Ms. i MTB.

Arrangemang för piano
Berwald: Pianokonsert, orkesterstämmorna arrangerade för piano. Ms. i MTB.

Orgel
Fantasi c-moll, 1932. Stockholm: Runa Nototext, 1995.
Elegi d-moll. Ms. i MAB.

Sånger
Arioso, "Högtlovad vare du" för baryton och orgel, piano [alternativt stråkorkester], 1934. I: Svensk romanssång, Stockholm: Sveriges Körförbunds förlag, 1937.
En ängel jag hörde (Lord Lytton). Ms. i MTB.
Sista toner, för 1 röst och piano. Ms. i MTB.

Kantater
Kantat vid Högalidskyrkans invigning 1923 för soli, blandad kör, barnkör och orgel, 1923. Ms. i MTB. [Härur "Jesu, du mildaste barnavän" för barnkör, i: De ungas hymnarium, Stockholm: Nordiska musikförlaget, 1935.]
Kantat till Maria Magdalena kyrkas återinvigning 1927 för soli, blandad kör, barnkör och orgel. Ms. i MTB.
Kantat till Maria Magdalena kyrkas 300 års jubileum 1934 för soli, kör stråkorkester och orgel, 1934. Ms. i MTB.
Kantat vid invigningen av Södermalms högre läroanstalts för flickor nybyggnad, 1937. Ms. i MTB.
Kantat till kyrkoherdeinstallationen i Maria kyrka den 6 oktober 1940 för soli, kör, stråkar och orgel, 1940. Ms. i MTB.
Kantat till Maria kyrkliga ungdomsförening för soli, blandad kör, stråkar och orgel eller piano.

Övrig körmusik
Hymn: En dyr klenod, en klar och ren, för blandad kör. I Laudamus, Andliga hymner. Stockholm: Elkan & Schildknecht, 1934.
O Gud, vår hjälp i forna år, för blandad kör, 1934. Ms. i MTB.