Knut Håkanson (1887−1929)

Sommar och september

opus 11

1. Serenad
2. Bortgånget och förgånget
3. Sångerna om Signe, I
4. Sångerna om Signe, II
5. Nu det våras

  • Tillkomstår: Köpenhamn och Rydboholm 1920-21
  • Verktyp: Röst och piano
  • Textförfattare: Fredrik Vetterlund
  • Dedikation: Till Fredrik Vetterlund
  • Speltid: Ca. 15-20 min

Exempel på tryckta utgåvor

Elkan & Schildknecht, Emil Carelius, E.C. 251

  • Autografen återfinns: Musik- och teaterbiblioteket

Beskrivning av verket

1. Serenad: Allegretto, alla mattinata C-dur 4/4 23 takter, Andante tranquillo, al´ notturno c-moll 24 takter, totalt 47 takter
2. Bortgånget och förgånget: Moderato, malinconico h-moll 4/4 16 takter, Allegretto appassionato 4/4, 6/4 10 takter, Tempo I 21 takter, totalt 47 takter
3. Sångerna om Signe, I: Adagio, chiaro E-dur 4/4 49 takter
4. Sångerna om Signe, II: Allegretto a-moll 4/4, 2/4 12 takter, Poco più lento, ad libitum 14 takter, Vivo 2 takter, Tempo I, ma un poco lento 6 takter, totalt 34 takter
5. Nu det våras: Allegro con brio F-dur 2/2 18 takter, Moderato a-moll 4/4, 2/4 10 takter, Tempo I, ma con spirito 20 takter, totalt 48 takter


Libretto/text

1. Hemmet hvilar i rosor, solsken på gröna blad! Marmorreliefer, salen festligt glad. Rosorna röda stå, luften är joniskt blå. Aldrig ditt solhem skall ur mitt sinne gå.

Men du äger ett annat, drömmarnas höga loft: månmelodier, nattviolers doft. Liljorna hvita stå, natten är hög och blå. Ljufva, ditt månhem älskar jag mest ändå.

2. Vemodet blickade ner ur den gråa skyn på heden fast augusti ännu var det, och sporde hvar vårens blomster blifvit av.

Och heden hof upp sin ensligt tonande röst om somrar hvilka strålat och försvunnit, och hvälft likt moln myriader ödets tal.

Men rundt kring horisonterna alltet teg och frågan ner ur skyn blef ej besvarad, och hedens röst försvann i kvällningens sorg.

3. Ljust gröna träd, ljust blåa morgon, åter jag ser er stilla härlighet, och genien i min själ af lycka gråter, men hvarför, knappt jag vet.

Jag minns: en sakta luftning öfver ängen, det var på vårens första dag, och första gång det steg ur blomstersängen violers doft, men svag.

Den tunga tiden flytt men i mitt sinne, hur sällsamt! klang från ynglingsår en svårmodsvisa, just som det därinne blef spegelrent och vår.

Jag hör den än, den susar mellan gräsen, men sorgen i dess rytmers svall skall varda, också den, i sångarns väsen till morgon och kristall.

4. I storstadens vimmel en ström, bland skuggor och lyktor en dröm, jag mött på min ban din fjäderham, Signe, min bländhvita svan.

Och strömmen den stryker förbi och drömmen är melankoli men du var en syn i vårkvällsskyn med Ariels rosor på hyn.

Hvad skulle jag nämna dig? Och hur har du skänkt åt mig en livstalisman i natt och orkan, Signe, min hvita svan?

I vimlet din väg du gått, en leende flicka blott. Mer veta ej de som ej rätt dig se, valkyria, jungfru och fé!

Kanhända rätt snart en gång, en aning, en dröm, en sång, du lyfter din ham mot rymdernas ban, min bländhvita, bländhvita svan.

5. Nu det våras; i skyn låt vimpeln fladdra! Nu är det vår, sätt ut öfver gyllne hafvet; unga vimplar vaja i morgonsolen!

Barndomslandet ligger bakom dig; stjärnan skimrade blekt i natt på hennes fönster, morgon det är, och alla pulsar sjunga!