Joachim Nicolas Eggert (1779−1813)

Född 22 februari 1779 i Gingst, Svenska Pommern. Död 14 april 1813 i Kisa, Östergötland. Han var musikdirektör vid hovteatern i Mecklenburg-Schwerin 1802, men kom till Stockholm året därpå och fick tjänst som violinist i Hovkapellet 1803−07, sedan som hovkapellmästare 1808−11. Han ledde det första svenska framförandet av en Mozartopera (Trollflöjten) och introducerade Beethovens tidiga symfonier. Han komponerade i wienklassisk stil med romantiska drag. Sina sista år verkade Eggert också som insamlare av folkvisor. Invald i KMA 1807.


Liv

Studieår och första anställning 1779−1803

Joachim Georg Nicolas Eggert föddes den 22 februari 1779 i den lilla staden Gingst på ön Rügen i dåvarande Svenska Pommern. Hans far, liksom hans farbror, var skomakare, så att han skulle bli musiker var inte någon självklarhet, snarare tvärtom. Vid 11 års ålder började han spela violin, undervisad av en hantverkare på orten. Efter ett år fick musikstudierna en grundligare utformning då en ny skollärare och organist vid namn Johann Friedrich Dammas anlänt till Gingst: vid sidan av de vanliga skolämnena undervisade han Eggert även i klaver, violin och harpa.

1794 begav sig Eggert till Stralsund för musikstudier under Friedrich Gregor Kahlows ledning, framför allt i violin och komposition. Enligt uppgift började han här också komponera dansmusik, möjligen för att betala uppehället. Han blev kvar i Stralsund sex år innan han 1800 flyttade till Braunschweig för vidare studier. Under två år fullbordade han här sin musikutbildning, undervisad av Ferdinand Fischer, en viss Markmann och framför allt Friedrich Gottlob Fleischer.

Efter att ha avslutat sina studier fick Eggert tjänst som musikdirektör vid hovteatern i Mecklenburg-Schwerin. Redan efter ett halvår lämnade han dock denna position och återvände till Gingst där han förberedde sig för framtiden genom komponerande och anskaffande av rekommendationer. Han gick med i frimurarna i Stralsund och skaffade sig på så vis lämpliga förbindelser med Sankt Petersburg dit han hade för avsikt att bege sig, men även med de tysk-svenska kretsarna i Stockholm. Möjligen fick de stockholmska förbindelserna Eggert att ta den vägen på sin resa till Sankt Petersburg, möjligen var det Kongl. Operans goda rykte. Väl i Stockholm försvann hans önskan att resa vidare.

Violinist och kapellmästare vid Hovkapellet 1803−11

En anledning att stanna i Stockholm kan ha varit Eggerts klena hälsa. Han led redan i Gingst av den lungsot som skulle ända hans liv i förtid, och även om det svenska klimatet kunde vara bistert så var det tveklöst bättre än Sankt Petersburgs. Större betydelse torde dock de sociala och ekonomiska omständigheterna ha haft. Redan en månad efter sin ankomst i Stockholm den 7 juli 1803, hade Eggert fått anställning som violinist vid Hovkapellet. Lika snabbt fick han nära kontakt med många ur de tysk-svenska kretsarna och frimurarna. Även i Stockholms musiksocietet tycks han tidigt ha blivit uppskattad. Som ett tecken på Eggerts framträdande position började han redan ett år efter sin ankomst få uppdrag att komponera verk för officiella högtidligheter; detta blev en återkommande syssla under hans tid i Stockholm. Den 14 maj 1805 förekommer för första gången ett verk av Eggert på ett konsertprogram i Stockholm.

Två år senare, den 14 maj 1807, debuterade Eggert offentligt som dirigent och framförde ett flertal egna verk. Konserten annonserades som ett slags avskedskonsert då Eggert planerade att lämna Stockholm för Sankt Petersburg, sedan han en månad tidigare förlorat sin tjänst vid Hovkapellet i samband med uppsägningarna vid Gustav IV Adolfs aviserade stängning av operan. Resan till Sankt Petersburg blev dock även denna gång inställd.

1807 blev Eggert invald i Kungl. Musikaliska akademien, konstigt nog som utländsk ledamot trots att han var född på svenskt territorium och vid tidpunkten varit bosatt i Stockholm de senaste fyra åren. Möjligen hade det med hans planerade avresa att göra, för han omplacerades senare till de svenska ledamöterna.

I februari 1808 avskedades dåvarande hovkapellmästaren Johann Christian Friedrich Haeffner. Hans efterträdare Johann Heinrich Küster hade kontrakterats redan 1807 i Rom, men på grund av Napoleonkrigen förhindrades dennes ankomst till slutet av 1809. Tack vare detta fick Eggert i februari 1808 anställning som hovkapellmästare; dock var det underförstått att detta var en tillfällig tjänst. Denna position innehade han till och med januari 1811, trots att Küster tillträdde redan i april 1810 (Küster stod som andre kapellmästare fram till Eggerts avgång).      

Under sina år som hovkapellmästare framträdde Eggert av förklarliga skäl flitigt som dirigent. Huvudsakligen handlade det om orkesterkonserter där Eggert med förkärlek framförde wienklassikerna. Han introducerade Haydns Årstiderna liksom Beethovens tidiga symfonier för Stockholmspubliken, och den 30 maj 1812 var han den förste att uppföra en Mozartopera (Trollflöjten) i sin helhet i Sverige. Därtill framförde han ofta egna verk.

Eggert ägnade sig också i stor utsträckning åt musikundervisning (bland hans kompositionselever kan nämnas Edmund Passy, Martin de Ron och Erik Drake). Planerade föreläsningar i musikteori kom dock aldrig till stånd på grund av bristande publikintresse.

De sista åren 1811−13

Att Eggert fick dirigera Trollflöjten på Kungl. Operan trots att Küster vid det tillfället varit hovkapellmästare i två år är ett tecken på hur högt han aktades, men också på hur lågt anseende Küster hade. Kanske bidrog detta till att Eggert stannade kvar i Stockholm till sommaren 1812. Sin sista orkesterkonsert dirigerade han den 9 mars 1811 med ett program som uteslutande bestod av egna verk. Möjligen hyste Eggert förhoppningen att Küster skulle avgå och hovkapellmästartjänsten tillfalla honom. Küster hade dock inga sådana tankar, och samtidigt hade den populäre Edouard Du Puy, som tjänstgjort som konsertmästare vid Hovkapellet mellan 1793 och 1799 (då han landsförvisades), återkommit till Stockholm 1810. Eggert kunde inte konkurrera med Du Puy som utsågs till hovkapellmästare 1812.

Med avsikten att lämna Sverige för Tyskland reste Eggert från Stockholm i juni 1812. Liksom året innan ämnade han dock tillbringa sommaren på sin vän och kompositionselev Erik Drakes gods Föllingsö i södra Östergötland. Tillsammans med Drake och Leonard Fredrik Rääf insamlade och upptecknade Eggert folkvisor, som sedermera kom att ingå i Afzelius och Geijers Svenska folkvisor från forn-tiden (1814–16), dock utan något som helst omnämnande av vare sig Eggert, Rääf eller Drake. Eggerts intresse för folkvisor kom också till uttryck i en vilja att komponera en svensk nationalopera med nordiskt ämne, något han aldrig hann göra.

Eggerts vidare färd söderut försenades inledningsvis av oroligheterna på kontinenten. Den 19 oktober fick han ett svårt anfall av sin lungsjukdom vilket satte stopp för alla resplaner. Sjukdomen förvärrades under vintern, och den 14 april 1813 avled Eggert på Rääfs närbelägna gård Thomestorp dit han hade blivit flyttad en månad tidigare. Han begravdes högtidligen den 21 april i Kisa kyrka.


Verk

Eggert komponerade i en fullt utvecklad wienklassisk stil influerad av Haydn och Mozart. Hans verk är som oftast klara, överskådliga och klassicistiskt balanserade men uppvisar även romantiska drag såsom en rikt differentierad dynamik och dramatiska effekter. I sin orkestermusik använder han genomgående stor orkester med dubbelt träblås, ofta fyra horn och slagverk. Till en av symfonierna fordras till och med tre tromboner. Denna stora orkester använder Eggert med stort kunnande, omväxling och fantasi.

Symfonier och kammarmusik

Eggert komponerade fyra symfonier (c-moll, Ess-dur, C-dur och g-moll) och efterlämnade även ett fragment till en femte (d-moll). Alla uppvisar wienklassiska former och proportioner: samtliga utom en har fyra satser (undantaget har tre); de inleds alla med en förstasats i fullt utvecklad sonatform och har en menuett som näst sista sats. Men, som sagt, Eggert kombinerar denna balanserade klassicism med en romantisk, fantasirik och dramatisk uttrycksfullhet. Det var framför allt i symfonierna som Eggerts talang kom till sin fulla rätt.

Han ägnade dock också en avsevärd del av sitt komponerande åt kammarmusik, framför allt stråkkvartetter. Minst tolv sådana hann han med innan sin tidiga död. Haydn är genomgående förebilden, även om där ofta finns personliga särdrag. Liksom i Eggerts symfoniska verk är dynamiken rikt differentierad; nyansbeteckningar förekommer flitigt och sträcker sig från ppp till ff. I flera kvartetter finner man folkviseinfluenser, och stundtals även andra romantiska drag. Utöver stråkkvartetter komponerade Eggert även en klaverkvartett, en sextett för klarinett, horn och stråkar samt en stråksextett.

Kantater, tillfällighetsverk och skådespelsmusik

Redan ett år efter ankomsten till Stockholm fick Eggert i uppdrag att komponera musik för hertig Fredrik Adolfs begravning. Att komponera verk avsedda för officiella högtidligheter och andra specifika tillfällen var en återkommande syssla, inte minst under Eggerts kapellmästartid. Bland denna typ av verk finner man till exempel musik för Carl XIII:s kröning, en Cantate vid firandet av freden mellan Ryssland och Sverige år 1809, en Cantate vid Carl Johans ankomst till Stockholm 1810 och en Cantate till förmån för Stockholms Erikshus.

Som kapellmästare vid Kongl. Operan kom Eggert att komponera scenmusik till två skådespel: Mohrerna i Spanien (1809) och Svante Sture (1812). Åtminstone den förra var en stor succé och spelades 40 gånger fram till 1835.

Reception och betydelse

Eggerts symfonier framfördes ett tiotal gånger under hans levnad och torde således ha uppskattats av Stockholmspubliken. Att han fick återkommande beställningar på verk till officiella högtidligheter tyder på samma sak. Sannolikt spelades även hans kammarmusik ofta hos stadens musikvänner, bland vilka han var nära bekant med många. Inget av Eggerts verk trycktes dock under hans levnad. Först 1816–18 gavs klaverkvartetten, en stråkkvartett i g-moll, blåssextetten samt c-mollsymfonin ut av Breitkopf & Härtel i Leipzig genom försorg av Eggerts bror. Trots detta glömdes hans verk snart bort och kan knappast sägas ha spelat någon roll för efterkommande tonsättare. Eggerts verk väntar fortfarande på att upptäckas.

Mårten Nehrfors © 2013


Bibliografi

Ander, Owe: “Svenska sinfoni-författares karaktäristiska orkester-egendomligheter". Aspekter på instrumentations-, orkestrerings- och satstekniken i Berwalds, Lindblads och Normans symfonier, diss., Stockholm: Stockholms universitet, 2000, s. 55.
Boer, Bertil H. van: Joachim (Georg) Nikolas Eggert, i: Stanley Sadie och John Tyrrell (red.), The New Grove Dictionary of Music and Musicians, London: Macmillan, 20.00
−−−: The Symphony in Sweden, vol. 2, New York & London: Garland, 1983, s. xli–xliv
Dagligt Allehanda 11, 14 & 20/5 1807 samt 9/3 1811.
Dale, Kathleen och Axel Helmer: Joachim (Georg) Nikolas Eggert, i: Stanley Sadie (red.), The New Grove Dictionary of Music and Musicians, vol. 6, London: Macmillan, 1980, s. 65−66
Frimureriska tonsättare och frimurerisk musik, Uppsala: Forskningslogen Carl Friedrich Eckleff, 2006, s. 294.
Eppstein, Hans: Instrumentalmusik, i: Leif Jonsson och Anna Ivarsdotter-Johnson (red.), Musiken i Sverige, vol. 2, Stockholm: T. Fischer & Musikaliska akademien, 1993, s. 392, 396−7.
Frigel, Pehr: Joachim Nicolas Eggert, i: Nya Extra Posten 4, 7 & 14/10, 1819. Återutgiven av Birgit Guston i STM, nr 7, 1925, s. 18−24.
Hedwall, Lennart: Den svenska symfonin, Stockholm: Almqvist & Wiksell, 1983, s. 79−89.
−−−: Svensk Musikhistoria, Stockholm: Edition Reimers, 1996, s. 62−63.
Johansson, Kenneth: Joachim Nicolas Eggert och hans symfonier, C-uppsats i musikvetenskap, Uppsala universitet, 1997.
Kallai, Avishai: ”Joachim Eggert: Authenticating the Premiere Performance of his E-Flat Symphony”, STM-Online, vol. 4, 2001 http://musikforskning.se/stmonline/vol_4/kallai/index.php?menu=3
Karle, Gunhild: Kungl. Hovkapellet i Stockholm och dess musiker. 1772−1818, Uppsala: G. Karle, 2000, s. 85−91.
Kongl. Musikaliska Akademiens Handlingar, 1866, Stockholm, 1867, s. 36−37 (verkförteckning).
Leux-Henschen, Irmgard: Joachim (Georg) Nikolas Eggert: Bidrag till hans biografi och förhållandena inom Stockholms musikvärld 1803−1813, i STM, nr 34, 1942, s. 84−121.
−−−: Joachim (Georg) Nicolas Eggert, i: Svenskt biografiskt lexikon, bd 12, Stockholm: Svenskt biografiskt lexikon, 1949.
Lindgren, Adolf: Svenske hofkapellmästare 1782−1882, Stockholm: Central-tryckeriet, 1882, s. 65−67.
Lomnäs, Bonnie: Joachim (Georg) Nicolas, Johann Jürn (nach dem Taufregister) Eggert, i Die Musik in Geschichte und Gegenwart, Personenteil, vol. 6, Kassel & Stuttgart: Bärenreiter Metzler, 2001, s. 111.
Nisser, Carl: Svensk instrumentalkomposition 1770–1830, Stockholm: Gothia, 1943, s. 147−156 (verkförteckning).
Norlind, Tobias och Sten Broman: Eggert och Küster. Konsertverksamhet och kompositioner, i: STM, nr 7, 1925, s. 49−63 (med verkförteckning).
Norlind, Tobias och Emil Trobäck: Kungl. Hovkapellets historia 1526−1926, Stockholm: Wahlström & Widstrand, 1926, s. 116−120.
Tyboni, Börje: Något om Joachim Nikolas Eggerts kammarmusik, uppsats i musikvetenskap, Uppsala universitet, 1951 (med verkförteckning).
Walin, Stig: Beiträge zur Geschichte der schwedischen Sinfonik, Stockholm: Norstedt, 1941, s. 290−294, 403−410 (med verkförteckning).
−−−: Joachim (Georg) Nikolas Eggert, i: Sohlmans Musiklexikon, vol. 2, Stockholm: Sohlman, 1975, s. 397.
Wallner, Bo: Den svenska stråkkvartetten. Del 1: Klassicism och romantik, Stockholm: Musikaliska akademien, 1979, s. 24−26.

Verköversikt

Musik till 2 skådespel (Mohrerna i Spanien, Svante Sture), 6 kantater (Begravningsmusik till Fredrik Adolfs död, Cantate vid firandet av freden mellan Ryssland och Sverige år 1809, Cantate vid Carl Johans ankomst till Stockholm 1810), 4 symfonier (därtill fragment till en 5:e), övrig orkestermusik (Carl XIII:s kröningsmusik), minst 12 stråkkvartetter, övrig kammarmusik (pianokvartett, blåssextett, stråksextett), sånger (Sång till riksföreståndaren, Sjung du! Vad då?, Glädjens ögonblick)


Verk av Joachim Nicolas Eggert

Detta är ej en komplett verkförteckning. Nedanstående verk är de som hittills inventerats.

Antal verk: 9