Herthas Barn

Fordom grönlockade Hertha
älskade Himmelens Gud,
se i sin famn, vid sitt hjerta
håller han ännu sin brud,

Arfvingar hade han tvänne
(Kärleken Arfvingar ger)
Sonen bråddes på henne
Dottren på Fädernet mer.

Tålamod kallades Gossen
Modren med sorg honom när.
Och, som de nattliga blossen
Bleknadt hans Anlete är.

Stafven med törniga taggar
Stöder - och sårar hans arm.
Striden den eviga, vaggar
Han i sin suckande barm.

Stilla han vandrar och dyster,
Ögat till Jorden slår ner.
Hoppet, hans skönare syster,
Pekar åt himlen och ler.

Lifvande är hon som tankan,
Glad som den blommande Vår.
Och med en bindel af Rankan
Fästes dess flygande hår.

Brodern med Plågorna fäktar
Tröttad, men manlig och fast.
Systern, den vingade, fläktar,
Och de fly alla med hast.

Ljus - Alfver! Svärjen oss bägge,
Svärjen oss huldhet och tro!
Följen oss till dess vi lägge
Ner våra hufvud till ro.

Kämpande Son utaf Hertha
Håll mig i stormarna opp!
Trösta mitt lidande hjerta,
Himmelens Dotter, du Hopp!