Ingeborg von Bronsart (1840−1913)

Ingeborg von Bronsart (f. Starck) föddes i S:t Petersburg 24 augusti 1840 och dog i München 17 juni 1913. Båda föräldrarna var svenska. Efter att ha studerat för Franz Liszt 1858 fick hon en betydande karriär i Tyskland, först som konsertpianist och senare som tonsättare. Hon komponerade solostycken för piano, kammarmusik och ett stort antal sånger, men hon är främst känd som den tyska operans kvinnliga pionjär till följd av framgångarna med tre av hennes operor.

Liv

Musikalisk uppväxt och konsertdebuter

Ingeborg von Bronsart (f. Starck) föddes i S:t Petersburg i Ryssland den 24 augusti 1840. Båda hennes föräldrar var svenska. Hennes far, Otto Wilhelm Starck, var sadelmakare och både medlem i köpmannagillet och ledamot i det svenska ecklesiastikdepartementet i S:t Petersburg. Trots att familjen Starck bodde i S:t Petersburg i 40 år avsade de sig aldrig sitt svenska medborgarskap.

Det var ett musikaliskt hem. Modern Elisabeth (f. Åkerman) spelade violin och hennes far spelade flöjt. Musicerandet i hemmet bestod mestadels av svenska folkvisor. En del av detta musikarv kom att leta sig in i von Bronsarts kompositioner, särskilt i hennes operor där svenska folkmelodier återfinns. von Bronsarts formella musikutbildning inleddes med pianolektioner för Nicolas von Martinhoff (en vän till Franz Liszt) och Sigismund Thalberg. Hon började ta lektioner i harmonilära och komposition för Constantine Decker 1851, och vid mitten av 1850-talet hade von Bronsart blivit en lika säker som skicklig musiker. 1855 kom hennes första publicerade verk − främst etyder och karaktärsstycken för piano. Mellan 1855 och 1857 hade von Bronsarts musikaliska utbildning anförtrotts åt den tyske pianisten, tonsättaren och pedagogen Adolph von Henselt (1814−1889), som efter studier för Johann Nepomunk Hummel hade bosatt sig i Ryssland.

1858 var Ingeborg von Bronsart redo att ta sig ut i den större musikaliska världen. Med ett rekommendationsbrev från von Henselt begav hon sig till Weimar. Efter en kort provspelning blev von Bronsart antagen som elev till Franz Liszt. Hennes tid i Weimar ägnades åt att förfina de pianistiska färdigheterna, och trots att hon bara studerade för Liszt under ett år fick det en betydande påverkan på både hennes karriär och privatliv. Under vintern 1858−59 konsertdebuterade hon i Leipzig, Dresden och Paris. I Weimar träffade hon sin blivande make, Hans Bronsart von Schellendorf (1830−1913). Även han var en av Liszts elever, och tillsammans med Hans von Bülow och Joachim Raff var han en av den nytyska skolans mest uttalade förkämpar. De nästkommande åren ägnade Ingeborg von Bronsart åt musikaliska framträdanden och ett antal turnéer. En pianokonsert från denna period är dessvärre förkommen.

Familjeliv och operasuccé

Ingeborg och Hans von Bronsart gifte sig 1861 i Königsberg. 1864 flyttade de till Berlin, där Hans von Bronsart övertog ledningen för Gesellschaft der Musikfreunde efter von Bülow. Parets första barn, dottern Clara, föddes 1864 och följdes av sonen Fritz, född 1868. Clara kom att bli en skicklig pianist, men karriären avbröts på grund av problem med hälsan. Fritz följde i familjen von Bronsarts fotspår och fick en karriär inom militären. Likt många andra kvinnliga konstnärer trivdes Ingeborg von Bronsart med att uppfostra sina barn, men upplevde det på samma gång svårt att balansera modersrollen med den konstnärliga. Hon hade ett hektiskt konsertschema samtidigt som hushållet flyttades mellan olika städer så att hennes man kunde odla sin egen karriär som dirigent och teaterchef. Ingeborg von Bronsarts karriär fick ett tvärt slut i april 1867 då hennes man antog erbjudandet om att bli intendent för den kungliga teatern i Hannover. Enligt de statliga riktlinjerna var det på den tiden förbjudet för hustrur till preussiska tjänstemän att framträda offentligt som artister. Från och med nu blev von Bronsarts framföranden begränsade, då mest till den privata sfären och främst till de salonger som hon anordnade veckovis i sitt hem.

När Ingeborg von Bronsart blev tvingad att dra sig tillbaka från konsertscenen vände hon sig istället till komponerandet för att få utlopp för sin konstnärliga talang. Hennes första opera, Die Göttin von Saïs (libretto av Conrad Ferdinand Meyer), fick sitt första och enda uppförande vid hovet i Berlin 1867. Librettot publicerades 1869, men musiken är förkommen. von Bronsart gjorde däremot större succé med sitt andra sceniska verk då hon valde ett beprövat libretto med gott om dramatik, nämligen Goethes sångspel i en akt, Jery und Bätely. Verket hade sin premiär på hovteatern i Weimar den 26 april 1873. Det dirigerades av Liszts kollega Eduard Lassen, och vandrade sedan runt på de tyska repertoarteatrarna. Stärkt av succén med Jery und Bätely siktade von Bronsart nu på ett mer utmanande projekt: en storskalig opera. Librettot, baserat på den danska sagan Hiarne, skrevs av hennes man i samarbete med den tyska poeten och översättaren Friedrich von Bodenstedt. Hans von Bronsart hade skissat ett utkast till librettot på 1850-talet och von Bodenstedt gick med på att se över det, men trots att von Bodenstedts arbete var färdigt 1876 fortsatte Hans von Bronsart att göra förändringar. Ingeborg von Bronsarts arbete med musiken fortskred långsamt. 1878 sade tonsättaren optimistiskt till Ida Marie Lipsius (musikforskare och Liszts biografiskrivare, också känd vid sitt författarnamn La Mara) att hon trodde musiken skulle vara färdig inom två år, men det tog hela femton år att slutföra verket.

Samtidigt som Ingeborg von Bronsart skötte hushållet och familjen flyttade än en gång (nu från Hannover till Weimar) var hon upptagen av andra projekt: under denna period komponerade hon två kammarmusikverk för cello och piano, Romanze för violin och piano samt närmare femtio sånger. Den 14 februari 1891 ägde äntligen den mycket efterlängtade premiären av Hiarne rum på hovoperan i Berlin, med kejsar Vilhelm II närvarande. En framträdande del av detta stora verk (bestående av förspel och tre akter) är första aktens damkör, ”Schwedisches Volkslied”.

De sista åren

När Hans von Bronsart pensionerades från sin tjänst i Weimar 1895, flyttade paret till München där de båda kunde ägna mer tid åt tonsättandet. Ingeborg von Bronsart tog här ett steg tillbaka från att komponera operor och kammarmusik för att återigen vända sig till sångernas mer intima sfär. 1903 meddelade Neue Musik-Zeitung en annan viktig milstolpe i von Bronsarts liv, nämligen hennes 50-årsjubileum som tonsättare. Hon gav själv högtidsdagen den känslomättade beteckningen ”mitt guldbröllop med musiken”. I samband med jubileet började von Bronsart att skriva på en ny opera, Die Sühne (Försoningen), baserad på en tragedi i en akt av Theodor Körner. Die Sühne färdigställdes relativt snabbt och hade premiär i Dessau den 11 april 1909. Recensionerna av det första uppförandet var inte uppmuntrande, men trots detta föreställde sig von Bronsart att verket kunde uppföras på operan i Stockholm på hennes 70-årsdag. Ingenting talar för att det någonsin blev ett framförande av verket där.

En längre period av sjukdom ledde fram till att Ingeborg von Bronsart, 72 år gammal, avled i München den 17 juni 1913. Efter ett liv fullt av framgångar blickade hon tillbaka på gamla glansdagar. Hennes sista förbindelser med La Mara, hennes vän och biografiskrivare, berättar om von Bronsarts mest minnesvärda ögonblick, särskilt hennes framföranden tillsammans med Liszt samt framgångarna med hennes musikdramatiska verk. Hon var väl medveten om sitt rykte som den tyska operascenens ledande kvinna. I ett brev till Lipsius 1910 skrev von Bronsart: ”Jag är den första och fram tills nu den enda kvinnliga tonsättaren av musikdramatik i Tyskland, och jag är också den första kvinna som har fått en större opera (Hiarne) uppsatt på scenen” (betoningar i originalet).

Verk

I Ingeborg von Bronsarts musikaliska produktion finner man de flesta vanliga genrerna från hennes tid, allt från mindre verk tänkta för mer intima framföranden till storskaliga musikdramatiska verk. Många av hennes pianoverk − etyder, karaktärsstycken, fugor och variationer − skrevs väldigt tidigt i hennes karriär och är alla ensatsiga. En pianokonsert som troligtvis skrevs någon gång före 1863 är tyvärr förkommen. Samtliga av von Bronsarts kammarmusikverk, skrivna för ett stråkinstrument (violin eller cello) och piano, komponerades och publicerades på 1870- och 1880-talet. Pianostämmorna i dessa verk visar tonsättarens virtuositet på instrumentet. von Bronsart tonsatte ett storskaligt orkesterverk, Kaiser-Wilhelm-Marsch, år 1872. I sina sånger använder hon poesi från den tyska romantikens guldålder såsom texter av Goethe, Rückert och Heine, men där finns också några samtida poeter: Friedrich von Bodenstedt, Peter Cornelius och Ernst von Wildenbruch. Nästan alla är satta för soloröst med pianoackompanjemang och de publicerades vanligtvis i mindre samlingar. von Bronsarts stil definieras av hennes noggranna omsorg om textens deklamation, hennes vokalt härledda melodier, ovanliga modulationer och tekniskt utmanande pianostämmor.

Trots von Bronsarts nära förbindelser med den nytyska skolan genom studierna för Liszt i Weimar är det svårt att finna direkta inflytanden därifrån på hennes musik. Hon komponerade inga symfoniska dikter i stil med hennes lärare Franz Liszts verk, och inte heller någon annan symfoniskt programmusik likt Hector Berlioz. Däremot använder hon sig i sina operor av ett flertal olika traditioner och genretyper.  

Jery und Bätely (1873), med sin talade dialog mellan sångnumren (arior och duetter), följer den äldre sångspelstraditionen. Die Sühne (1909) är en ”litteraturopera” precis som Richard Strauss Salome (1905). Likt Salome är von Bronsarts opera i en akt, den använder en teaterpjäs till grund för librettot, den sjungs rakt igenom och mycket av den musikaliska och psykologiska handlingen bärs upp av ett komplext system av ledmotiv.

Som den mest ”wagnerska” av von Bronsarts operor kan Hiarne (1891) uppfattas. Verket komponerades och hade premiär under en tid då intresset för Wagners operor var stort i Tyskland, då särskilt Nibelungens ring. Till Hiarne kombinerade librettisterna den danska legenden med element ur den poetiska Eddan − en viktig källa för Wagners Ringen. von Bronsart och hennes librettister hade till och med besökt de allra första festspelen i Bayreuth år 1876. Därför innehåller Hiarne en hel del anspelningar på Wagner, märkbart främst i titelrollens omfattande dramatiska ballad ”Das Lied von der Götterdämmerung” i första akten och i valkyriekören som avslutar operan. De wagnerska textinslagen var till hjälp då verkets skulle mottas och bedömas i kritiken, främst i tyska musikmedier. Dessa wagnerska element i texten återfinns emellertid inom ett musikaliskt ramverk som hämtats från den äldre tyska romantiska operatraditionen representerad av Carl Maria von Weber, Heinrich Marschner och den tidige Wagner (exempelvis Den flygande holländaren). Medan en kritiker berömde von Bronsarts ”kraftfulla, manliga styrka och djärvhet i sättet att hantera stridsscenerna” (Paul Simon), hävdade en annan att ”de lyriska passagerna är mest tilltalande” och att von Bronsarts utnyttjande av kören skiljde hennes verk från de som ”förespråkade den extrema Bayreuth-skolan” (Georg Crusen).

Trots att von Bronsarts operor försvann från repertoaren ganska snart efter hennes död så är de intressanta nog för att återupplivas. Klaverutdrag av både Jery und Bätely och Die Sühne publicerades under von Bronsarts livstid. Partituret för Hiarne publicerades aldrig.

Melinda Boyd © 2015
Övers. Elin Hermansson

Bibliografi

Boyd, Melinda J.: Opera, or the Doing of Women: The Dramatic Works of Ingeborg von Bronsart (1840−1913), diss. Musicology, University of British Columbia, 2002.
−−−: "New Repertoire from Old Sources: The Case of Ingeborg von Bronsart's Wildenbruch Lieder Op. 16", The Journal of Singing, vol. 70, nr 4, mars/april 2014, s. 419−427.
−−−: "Among the Shadows: Ingeborg von Bronsart's Last Opera, Die Sühne", Music Research Forum, vol. 22, 2007, s. 35−56.
Crusen, Georg: "Ingeborg von Bronsart's Hiarne im Königlichen Hoftheater zu Hannover", Neue Zeitschrift für Musik, vol. 88, nr 1, januari 1892, s. 85−86.
Deaville, James: "Ingeborg von Bronsart", i: The New Grove Dictionary of Women Composers, London: Macmillan, 1994.
−−−: "Ingeborg von Bronsart", i: Martha Furman Schleifer and Sylvia Glickman (red.), Women Composers: Music Through the Ages, vol. 7, New York: G.K. Hall, 2003, s. 247−57.
Edler, Arnfried: "Zur Rolle Weimars und Hannovers in der deutschen Musikgeschichte zwischen 1850 und 1890", i: 'Denn in jenen Tönen lebt es'. Wolfgang Marggraf zum 65. Weimar: Hochschule für Musik Franz Liszt, 1999, s. 451−491.
Hottman, Katharina: "Ingeborg von Bronsart", i: Musik und Gender im Internet.
La Mara: Die Frauen im Tonleben der Gegenwart [Musikalische Studienkopfe, vol. 5], Leipzig: Breitkopf & Härtel, 1888.
Polko, Elise: "Ingeborg von Bronsart: biographisches Skizzenblatt", Neue Musik-Zeitung, vol. 9, 1888, s. 142−43.
Simon, Paul: "Die erste Aufführung der Oper Hiarne von Frau Ingeborg von Bronsart im Königl. Opernhause zu Berlin", Neue Zeitschrift für Musik, vol. 87, nr 1, 1891, s. 87. 

Verköversikt

4 operor (Die Göttin von Sais, König Hiarne, Jery und Bätely, Die Sühne), orkesterverk (Kaiser-Wilhelm-Marsch, pianokonsert i f-moll), kammarmusik (verk för violin och piano, violoncell och piano), pianomusik (bl.a. 4 Clavierstücke, Impromptu, Valse Caprice), sånger med piano (bl.a. Fem sånger till texter av Mirza Schafty op. 8, Neig schöne Kospe op. 9:2, Könnt' ich die schönsten Sträusse winden op. 22:1), körmusik.

Samlade verk

Musikdramatik
Die Göttin von Sais oder Linas und Liane, idyllisk opera i tre akter, 1867. [Notmaterialet förkommet.]
Jery und Bätely, sångspel i en akt, 1873.
Hiarne, förspel och tre akter, 1891.
Die Sühne, tragedi i en akt, 1909.

Kammarmusik
Romanze för violin och piano a-moll, 1873.
Notturno för violoncell och piano a-moll op. 13, 1879. Breitkopf & Härtel.
Elegie för violoncell och piano C-dur op. 14, 1879. Breitkopf & Härtel.
Romanze för violoncell och piano H-dur op. 15, 1879. Breitkopf & Härtel.
Phantasie för violin och piano op. 21, 1891. Kahnt.

Piano
Trois etudes, 1855. S:t Petersburg, Bernard.
Nocturne, 1855. S:t Petersburg, Bernard.
Tarantella, 1855. S:t Petersburg, Bernard.
Fuge über die Namen Maria und Marthy (von Sabinin), 1859. Opublicerad.
Fugen, 1859. Opublicerade.
Variationen über Themen von Bach, 1859. Opublicerad.
Variationen, 1859. Opublicerad.
Toccaten, 1859. Opublicerad.
Kaiser-Wilhelm-Marsch, Seiner Majestät dem deutschen Kaiser und Könige von Preussen Wilhelm I in tiefster Ehrfurcht gewidmet, 1871. Bote und Bock.
Vier Clavierstücke, componiert und ihrer Schwester Olivia Cronheilm gewidmet von Ingeborg von Bronsart, 1874. Schott.
Valse Caprice, 1891.
Impromptu, 1891.
Phantasie giss-moll op. 18, 1891. Breitkopf & Härtel.

Orkester
Pianokonsert f-moll, före 1863. [Förkommen.]
Kaiser-Wilhelm-Marsch, 1872. Bote und Bock.

Röst och piano
5 Lieder (Goethe, Platen, Rückert), 1878.
6 Lieder des Mirza Schaffy op. 8 (Friedrich von Bodenstedt), 1879.
3 Lieder op. 9 (Friedrich von Bodenstedt), 1879.
6 Gedichte op. 10 (Friedrich von Bodenstedt), 1879.
5 Weihnachslieder op. 11 (Jacobi), 1880.
5 Gedichte op. 12 (Friedrich von Bodenstedt), 1880.
5 Gedichte op. 16 (Ernst von Wildenbruch), 1882.
12 Kinderreime op. 17 (Groth), 1882.
6 Gedichte op. 20 (Michail Lermontov), 1891.

Kör
Hurrah Germania! för manskör (Ferdinand Freiligratg), 1871. Hannover, Pinkvoss.
Kennst du die rothe Rose? för blandad kör/manskör, röst och piano, 1873. Weimar, Kühn.
Osterlied för blandad kör op. 27 (August von Plaen), 1903. Leipzig, Schuberth.


Verk av Ingeborg von Bronsart

Detta är ej en komplett verkförteckning. Nedanstående verk är de som hittills inventerats.

Antal verk: 9