Carl Anton Philipp Braun (1788−1835)

Carl Philipp Anton Braun föddes i Ludwigslust i nordtyska Mecklenburg 26 december 1788 och dog i Rommehed, Dalarna, 11 juni 1835. Braun var oboist, dirigent och tonsättare verksam huvudsakligen i Köpenhamn och Stockholm. Studier för fadern Johann Friedrich Braun och anställd i hovkapellen i Ludwigslust 1805, i Köpenhamn 1807−15 och i Stockholm 1815−35. Musikdirektör vid Västmanlands regemente 1816−25, vid Andra livgardet 1818. Gift med Maria Helena Crælius 1825. Ledamot av Kungl. Musikaliska akademien 1819.

Liv

Vägen från Mecklenburg till Stockholm

Carl Anton Philipp Braun föddes 1788 i en välkänd tysk musikersläkt. Hans mor, Louise Friederika Ulrika Kunzen, var sångerska vid hemstaden Ludwigslusts hovteater och fadern, Johann Friedrich Braun, var oboist och violinist vid dess hovkapell. Även farfadern Anton Braun och brodern Willhelm Braun hade framgångsrika karriärer som oboister.

Braun påbörjade sina musikaliska studier för sin far och följde i dennes fotspår både angående val av instrument och av karriär med anställningar som oboist vid olika hovkapell under hela sitt yrkesliv. Till skillnad från sin far och bror sökte han sig dock snart utomlands efter en första anställning i Ludwigslust, först till Danmark och sedan till Sverige. I Köpenhamn, med stöd av sin morbror Friedrich Ludwig Aemilius Kunzen, anställdes han endast 19 år gammal som hovkapellist 1807 och 1815 flyttade han vidare till Stockholm och hovkapellet där. I en bok om danska blåsartraditioner kommenterar Toke Lund Christiansen att flytten till Stockholm var ekonomiskt motiverad, då musikerna i Stockholm tjänade bättre, men också karriärmässigt viktig, då Braun i Stockholm avancerade till solooboist hos Edouard Du Puy från positionen som andre oboist i Köpenhamn samt fick chansen att ”utveckla den berömda svenska oboetraditionen”.

Oboist, tonsättare och militärmusiker

Angående Brauns musikaliska tolkningar försäkrar Philip Bate i The Oboe att Braun stilmässigt följde sin faders ”stillsamma och pastorala spelstil”, medan en dåtida kommentar från Adolph Törneros beskriver Braun som ”första och största hautboisten i landet” efter en konsert 1827. Braun hade olika kompositionssamarbeten med övriga blåssolister i Hovkapellet; tillsammans med Franz Preumayr (fagott), Bernhard Crusell (klarinett) och Johann Michael Friedrich Hirschfeld (valthorn) deltog Braun i vad Christopher Larkin kallar en ”helt exceptionell blåskvartett”. Braun skrev Adagio och Polonäs 1829 for kenthornsolo, 2 kenthorn, 4 valthorn, 2 trumpeter och tre tromboner tillsammans med Crusell och hade dessutom nära kontakt med hovkapellmästarna Du Puy och Johann Fredrik Berwald, både gällande abonnemangskonserter och tonsättningssamarbeten (Braun komponerade t.ex. sista satsen till Du Puys kvintett för fagott och stråkar).

Braun gjorde även en insats för militärmusiken, Han var musikdirektör vid Västmanlands regemente 1816-25 och vid Andra livgardet från 1818. 1825 gifte sig Braun med den tolv år yngre Maria Helena Crælius, också hon från en musikersläkt.

Verk

Orkestermusik och musik för scenen

Braun lämnade efter sig en omfattande produktion som sträcker sig över ett antal genrer och musikformer. Enligt Tobias Norlind ska han ha efterlämnat åtminstone fyra symfonier och tre uvertyrer för orkester samt konserter för flöjt, valthorn och oboe, därtill ett större antal verk för olika blåsinstrument med orkester, vilka tyvärr inte finns tillgängliga idag i tryck eller manuskript och i många fall kan ha försvunnit kort efter hans bortgång. I sin bok Den svenska symfonin (1983) nämner Lennart Hedwall tre symfonier, i F-dur, Ess-dur respektive C-dur, samt en utbyggd version av en av Brauns uvertyrer, Högtidsouvertyre i gamla stylen. Hedwall menar att Brauns kompositionstil i alltför hög grad imiterar Haydn, speciellt i f-mollsymfonin, och han anser att ”medan Braun i kvartetterna nått en växlingsrik och spelmässigt inte oäven sats, framstår han i sina orkesterverk som en skäligen slät instrumentatör, och inte heller den kontrapunktiska fakturen i uvertyrerna är särskilt övertygande”. Ändå tillägger Hedwall: ”Ess-dursymfonin synes dock vara något haltfullare genom sina mer energiska temabilder”.

Braun tycks ha varit mer framgångsrik som tonsättare av mellanaktsmusik, uvertyrer och annan musik för teater och scen. Mest omtyckt ska musiken till Adam Oehlenschlägers Axel och Valborg (1829) och Friedrich Schillers Wallensteins död (1831) ha varit. Det verkar dock ha varit stor variation på hur Brauns verk mottogs av den samtida pressen. Enligt Tobias Norlind var Brauns musik till teater och opera populär hos både publik och kritiker och han skriver att ”de senare blevo så omtyckta att större delen av publiken i stället för att besöka foajén stannade kvar i salongen under mellanakterna”. Liksom hans symfonier blev Brauns uvertyrer och andra verk såsom hans oboekonsert skarpt kritiserade för brist på originalitet, och Norlind påpekar: ”ehuru B:s verk åtnjöto en obestridlig publikgunst och ännu långt efter hans död förekommo på konsertprogrammen, kritiserades de rätt omilt av samtiden”.

Kammarmusik

Bland Brauns ansenliga mängd av kammarmusikverk, dominerar verk för olika kombinationer av blåsinstrument, generellt välskrivna ur instrumental synvinkel men ibland något enkla musikaliskt sett. Brauns två kvartetter för flöjt, oboe, valthorn/bassetthorn och fagott, har ägnats visst intresse, delvis på grund av den ovanliga instrumenteringen med valthorn istället för klarinett som tredje stämma. Kvartetten i Ess-dur, ett enkelt, rakt igenom wienklassicistiskt stycke med varierad karaktär, trycktes på nytt 2004 av Robert Ostermeyer Edition och i en kommentar identifierar Ostermeyer mycket riktigt ett tydligt inflytande från Anton Reichas blåskvintetter, vilka var mycket populära under Brauns levnad. Vidare nämns Brauns Duo för två klarinetter alternativt bassetthorn, ett lättsamt verk med vackra avsnitt i moll, som exempel på verk som ”inte är musikaliskt viktiga men användbara för studie eller underhållning” av Albert R. Rice i en sammanställning över klarinettrepertoar.

Braun skrev flera verk för oboe och piano, bland annat en sonat och Potpurri, op. 5, samt arton capricer (eg. etyder) för solo oboe. Potpurri består av sex kortare satser med utförliga kontrateman i oboen då pianostämman har melodin samt ett larghetto med vackert bearbetad harmonik som inkluderar dimackord och kromatik. Oboesonaten, ett verk i större format, erbjuder både mer avancerad harmonisk struktur och dramatiska avsnitt med Beethoven-liknande oktaverade sekvenser i pianots vänsterhand och ett intensivt sostenuto i slutet av sonaten. I det större formatet blir dock Braun något repetitiv, speciellt i första satsen där huvudtemat upprepas ofta, utan större variation. 

Övriga genrer

Braun skrev även körverk, solosånger, pianostycken och verk för grupper av stråkinstrument av vilka kan nämnas det större stycket Fader vår för solo, kör och orkester (1821) samt Diverses Bagatelles pour le piano forte.

Trots Brauns stora antal kompositioner i centrala genrer och hans långa livsgärning som oboist var det arbetet som dirigent och kompositör hos andra livgardet av Västmanlands regemente som har gett honom mest långvarigt erkännande, detta framförallt tack vare Arméns paradmarsch som än idag är en av svenska arméns mest spelade marscher. Braun blev ledamot av Kungl. Musikaliska akademin 1819, fick avsked från andra livgardet 1825 och arbetade sedan som musikdirektör vid Dalregementet under sina sista år. Braun gick bort den 11 juni 1835 i Rommehed, Dalarna.

Gabrielle Kaufman © 2015

Bibliografi

Lund Christiansen, Toke: Kender du Pan, fløjtespil i Danmark fra 1800–1930, 2011. Elektronisk resurs.
Bate, Philip: The Oboe: An Outline of its History, Development and Construction, New York: Philosophical library, 1956, s. 166.
Dalregementets personhistoria, vol. 3, 1800-1899, Falun, 1993.
Hedwall, Lennart: Den svenska symfonin, Stockholm: Almqvist & Wiksell, 1983, s. 99−101.
Larkin, Christopher: ”Antique Brasses”, [verkkommentar till CD], Antique Brasses, Hyperion, CDA67119, 2000.
Norlind, Tobias: ”Carl Philipp Anton Braun”, i: Svenskt biografiskt lexikon, Stockholm: Bonnier, 1926, s. 100.
Rice, Albert R.: From the Clarinet D’Amor to The Contra Bass: A history of large size clarinets 1740–1860, Oxford: Oxford University Press, 2009, s. 211.
Söderlund, Per-Ola & Franzén, Lennart: Kungl Dalregementets musikkår 1776−1971, Falun: Kungl. Dalregementets Kamratförening, 2013.
Törneros, Adolph: Bref och dagbokshandlingar, ny upplaga, Stockholm, 1891.

Verköversikt

Skådespelsmusik (Axel och Valborg, Wallensteins död m.m.), orkesterverk (4 symfonier, 3 uvertyrer, verk för soloinstrument och orkester samt ett par verk för kör och orkester), militärmarsch, kammarmusik (verk för mindre blåsensembler, oboe och piano, stråkensembler etc.), pianoverk samt solosånger och annan vokalmusik.

Samlade verk

Skådespelsmusik
Hytten i Schwarzwald (N.T. Bruun), 1814 [ev. 1807].
Uvertyr till Jenny Mortimer (opera av E. Du Puy), 1817.
Axel och Valborg (A. Oehlenschläger), f.f.g. Stockholm, 1829 [ev. 1810 i Köpenhamn].
Skulden (A. Müllner), 1830.
Wallensteins död (F. Schiller), 1831.

Orkesterverk
Symfoni nr 1 F-dur, Köpenhamn, 1810.
Symfoni nr 2 Ess-dur.
Symfoni d-moll.
Symfoni C-dur. [Tillägnad Edouard Du Puy.]
Uvertyr, ca 1812.
Uvertyr i gamla stylen, G-dur.
Högtidsouvertyre i gamla stylen, C-dur (utbyggd till fyrsatsig symfoni) [Tillägnad Harmoniska sällskapet.]

Blåsorkester
Arméns paradmarsch [bearb. av Åke Edenstrand].

Kör och orkester
Fader vår för solo, kör och orkester, 1821 (parafraserad av Johann Gleim)
Hymn Den 8 januari 1830 (O gud vi love dig)

Konsertverk för solist och orkester
Adagio och rondo för fagott och orkester, 1818.
Adagio och rondo för oboe och orkester, 1827.
Andante och polonäs för trumpet, 1830.
Andante och Rondo för valthorn och orkester, 1812.
Dubbelkonsert för oboe, fagott och orkester, 1816.
Konsert för oboe och orkester, 1816.
Capriccio för oboe och orkester, 1822.
Concertino för oboe och orkester, 1822.
Concertino för viola, tenor, tenorbasun och orkester, f.f.g. 1838.
Divertimento för oboe och orkester, 1822.
Konsert för flöjt och orkester, op. 2, F-dur, 1818.
Konsert för valthorn och orkester, 1817.
Potpurrier för obligat oboe och orkester över ”Friskytten”, 1825.
Potpurrier för obligat oboe och orkester över ”Oberon”, 1830.
Variationer för oboe och orkester, 1819.
Variationer för tre basuner och orkester, 1830.

Kammarmusik
Duo för oboe och fagott.
Duo för två flöjter.
Duo för två oboer.
Duo för två violiner, G-dur.
Duo för bassetthorn eller klarinetter.
Fuga för stråkar, G-dur.
Kvartetter för flöjt, violin, viola och kontrabas.
Kvartett för 2 flöjter och 2 valthorn, op. 1.
Potpurri för oboe och piano, op. 5 (Köpenhamn, 1807-1815)
Sonata för oboe alternativt flöjt eller violin och piano
Två kvartetter för flöjt, oboe, valthorn/bassetthorn och fagott, F-dur och Ess-dur, 1816

Solo piano
Diverses Bagatelles pour le piano forte, enligt Tobias Norlind i SBL.
6 enkla variationer för piano.

Solo oboe
18 caprices för oboe.

Sånger
Sei canzonetti, 1822 (sex sångstycken tillägnade H. K. H Kronprinsessan).
Hon flydde bort.
14 sångstycken för manskvartett, enligt Tobias Norlind i SBL.