Natanael Berg (1879−1957)

Carl Natanael Berg (Rexroth-Berg) föddes 9 februari 1879 i Stockholm och dog där 14 oktober 1957. Medan han fortfarande gick i skolan tog han sånglektioner för Julius Günther 1897−1900. Han avlade veterinärexamen 1902 och arbetade som militärveterinär vid ett flertal regementen fram till 1939. Som tonsättare var han självlärd. Han tillhörde den 1910-talsgeneration som eftersträvade en mer modern och nationell stil än tidigare tonsättares. Bergs kompositioner är tydligt influerade av den kontinentala musiken, särskilt Richard Strauss. Han var en av initiativtagarna till Föreningen Svenska tonsättare, där han var den förste ordföranden, och likaså till STIM.

Liv

En musikalisk barndom (1879−96)

Natanael Berg, som föddes den 9 februari 1879 i Stockholm, växte upp i ett musikaliskt hem. Han far Carl Johan Berg var musiklärare vid Norra Latin och Norra Real, men också organist i Skeppsholmskyrkan. Han mor, Ottilia Berg (f. Åberg), hade studerat piano vid Kungl. Musikkonservatoriet. Tonsättaren, som hade sju syskon, skrev i sina memoarer att familjen ofta sjöng tillsammans. Hans föräldrar spelade fyrhändigt piano och hans far spelade även cello: ”Ja, det var ju bara musik i det lilla hemmet.”

Berg tog sina första pianolektioner för sin mor och hans far lärde honom spela tvärflöjt. På Norra Latin fick han undervisning också i orgelspel och han var körsångare i Skeppsholmskyrkan. Från tidiga år improviserade Berg vid pianot och vid nio års ålder skrev han sin första komposition. Jakob Adolf Hägg, som var en nära vän till familjen, blev medveten om pojkens musikalitet och gav honom några informella kompositionslektioner.

Studieår (1897−09)

Mellan 1897 och 1900 studerade Berg sång för Julius Günther, som också varit lärare till den kände barytonsångaren och operaregissören John Forsell, Bergs kusin på mödernet. Berg tog även lektioner i harmoni, men med hans egna ord var undervisningen ”för dum”. En tid lekte han med tanken att han skulle göra karriär som operasångare. Efter studentexamen 1898 ville han studera medicin, men det var vid denna tidpunkt möjligt endast i Uppsala. För att kunna fortsätta sina studier vid konservatoriet bestämde sig Berg till sist för att studera veterinärmedicin i Stockholm där han tog sin examen 1902. Han blev distriktsveterinär i Byske, norr om Skellefteå, där han stannade i tre år. De flesta av hans sånger och pianostycken tillkom under hans tid där.

På egen hand studerade han Otto Mallings bok om instrumentation. 1905 vände sig Berg till Wilhelm Stenhammar för att söka vägledning och blev då uppmanad att skicka fler kompositioner. När de möttes för första gången gav Stenhammar Berg beröm för sången ”Saul och David”, men föreslog att Berg skulle bedriva grundliga formella studier. Berg tog avsked från sin anställning som veterinär och återvände till Stockholm 1907, där han tog lektioner i kontrapunkt för Johan Lindegren. Men hans studier varade bara fyra månader eftersom Berg var otillfredsställd med undervisningen. Stenhammar uppmanade nu den unga tonsättaren att vidga sina horisonter: ”Se annan konst, målning, skulptur, arkitektur, teater. Och landskap och kläder och människor. Och naturligtvis också höra musik, den bästa. Hvilken var bäst sker i Tyskland.” Och därmed åkte Berg på sin första studieresa under 1907−08, finansierad av honom själv.

I Berlin gjorde Richard Strauss’ Salome bestående intryck på honom medan han hörde såväl Tristan och Isolde och delar av Parsifal som Eugen d’Alberts Tiefland för första gången. Berg erhöll det statliga tonsättarstipendiet för sångerna ”Saul och David” och ”Eros vrede”, vilket gjorde att han kunde finansiera en andra studieresa. Den förde honom bland annat till Dresden, där han efter premiären på Elektra fick träffa Strauss personligen, och till Paris. 1909 reste han till Wien och Prag. Musiklivet nere på kontinenten gav Berg många danande upplevelser och impulser till hans fortsatta konstnärliga verksamhet. Samma år gifte han sig med den tyskfödda Berta Rexroth. Både privat och som veterinär kallade han sig därefter Rexroth-Berg, men inte som tonsättare. Han skilde sig från henne 1925 och gifte om sig med Elsie Sandberg fem år senare. För försörjningen fortsatte Berg att arbeta som veterinär vid ett flertal svenska regementen. Han befordrades 1929 till major och gick i pension tio år senare, 1939.

En tonsättare i vardande (1909−18)

Bergs debut som tonsättare ägde rum vid en konsert den 26 mars 1909, då orkestrerade versioner av ”Saul och David” och ”Eros vrede” framfördes med John Forsell som solist. Under den perioden skrev han några sånger baserade på dikter av Nikolaus Lenau, bland dem ”Traumgewalten”. Detta inspirerade Berg till hans första orkesterverk, en symfonisk dikt med samma titel. Den uruppfördes 1912 i Stockholm. Stenhammar, som för Berg under de senaste åren hade varit en viktig rådgivare och kritiker, avfärdade verket med hänvisning till att det var ”upprörande tyskt”. Detta ledde till en brytning mellan de två − till Carl Nielsen skrev Stenhammar i ett brev: ”Sedan dess är han min bittra fiende”. När Traumgewalten framfördes i Dortmund beskrevs det i positiva termer som en pionjärverk. Fram till idag är det Bergs oftast spelade verk.

Kort efter uruppförandet av den symfoniska dikten, sattes tonsättarens första opera, Leila, upp på Kungl. Teatern i Stockholm. Symfoniska verk och sceniskt musik låg i fokus under de följande åren. Bergs första symfoni, Alles endet was entstehet (Allt som uppstår har en ände) komponerad 1912−13, hade tillkommit under intryck av Titanics tragiska undergång. Kort efter den andra symfonin, Årstiderna, skrev Berg en symfonisk dikt med titeln Selbst ist der Mann! (Mannen står ensam!). När han förälskade sig i sin andra hustru Elsie, lade Berg till en andra sats som han inte slutförde förrän 1939 och kallade verket i sin helhet sin tredje symfoni och gav den titeln Makter. Denna sena revidering är anledning till att antalet symfonier av Berg skiljer sig åt i olika dåtida artiklar.

År 1918 slog han vad med vännen Kurt Atterberg om vem som kunde gå i land med uppgiften att skriva ett lättillgängligt stycke med 20 minuters längd. Resultatet blev Bergs fjärde symfoni Pezzo sinfonico − tyvärr blev det två minuter för långt och han förlorade vadet. Under dessa år komponerade Berg också sina baletter Älvorna och Sensitiva, även om det senare verket aldrig blev framfört. Han började skriva på en opera med titeln Josua, men fullbordade den aldrig. Israels lovsång för kör och orkester, ursprungligen en del av Josua, framfördes senare som ett separat stycke.

”Jag är STIM” (1918−24)

1914 möttes fyra unga och ambitiösa tonsättare för att ta initiativ till en tonsättarförening, men misslyckades till en början. Fyra år senare kunde den plan Kurt Atterberg, Natanael Berg, Oskar Lindberg och Ture Rangström haft i åtanke förverkligas: den 29 november 1918 bildades i Stockholm Föreningen Svenska tonsättare, FST. Dess syfte var att bevaka tonsättarnas konstnärliga och ekonomiska intressen och att främja svensk musik på hemmaplan och utomlands. Natanael Berg valdes till den första ordföranden och till början fanns FST:s kontor hemma hos Berg. 1922 representerades FST av honom och sekreteraren Olallo Morales vid den internationella tonsättarkonferensen i Berlin.

Följande år reste Berg till Amsterdam för att etablera kontakter med upphovsrättsorganisationen där. Resultatet blev grundandet av Svenska tonsättares internationella musikbyrå, STIM, 1923. Också här blev Berg utsedd till den förste ordföranden. På en resa genom Europa förhandlade han med andra organisationer om ett framtida samarbete. Berg tyckte om att berätta anekdoten om hur han en gång fick frågan om hans fullmakt att företräda STIM och då svarade: ”Fullmakt? Jag har ingen fullmakt. Jag är STIM.” Trots, eller kanske beroende på, hans stora engagemang och heta temperament uppstod konflikter inom styrelserna för FST och STIM, vilket resulterade i att Berg avsade sig uppdragen som ordförande i båda organisationerna. När hans yrkande på ersättning för sitt arbete i FST avslogs lämnade han även den föreningen 1928; inte förrän 1942 inträdde han där som medlem igen.

Succéer och frustration (1924−57)

1921 erbjöd Stenhammar Berg positionen som andre dirigent i Göteborgs orkesterförening, men denne avböjde. Kanske var Berg fortfarande förnärmad för Traumgewalten. Istället fortsatte han att inrikta sig på komponerandet. Efter fem år avslutade han sin sista symfoni, Trilogia delle passioni, 1924. Den följdes av kantaten Höga visan, som är ett av hans viktigaste verk. I hans opera Engelbrekt (1926−28), som bär den svenske nationalhjältens namn, finns nationalromantiska drag och här hänvisar Bergs melodik till den svenska folkmusiken. Operan blev en stor framgång när den framfördes i Braunschweig. Urpremiären på hans följande opera, Judith, ägde rum under den internationella musikfestivalen i Stockholm år 1936, då medlemmar av kungahuset och regeringen var närvarande.

Under de kommande åren framfördes Bergs kompositioner allt mer sällan, vilket också gäller hans nykomponerade operor Birgitta och Genoveva. Tonsättaren blev både irriterad och frustrerad av att uppmärksamheten och intresset för hans musik minskade. 1932 valdes Berg in i Kungl. Musikaliska akademien, KMA, men uppståndelsen blev stor när han trädde ut ur akademien efter att bara ha närvarat vid en av dess sammankomster. Han förklarade sitt utträde med att han hade fått intryck av att akademiens styrelse var mer intresserad av ekonomiska och juridiska spörsmål än av musikaliska frågor. Flera år senare kritiserade han skarpt musikaliska institutioner som KMA, Kungl. Teatern och Radiotjänst i offentligheten. Åren före sin död arbetade han på en opera om de bibliska kungarna Saul, David och Salomon, men då han inte gjorde några stora framsteg i arbetet förblev Tre konungar ofullbordad. Natanael Berg dog den 14 oktober 1957 i Stockholm vid en ålder av 78 år.

Verk

Tillsammans med Atterberg, Rangström och Lindberg tillhörde Natanael Berg den musikaliska 1910-talsgeneration som också gick under namnet ”ungsvenskarna”. Som tonsättare var de alla autodidakter med undantag för Lindberg. De var i opposition mot tidigare svensk musik och ville skapa en modernare och mer nationell stil. Men Berg var mer kosmopolitisk och stod i viss motsättning till sina kolleger, och i hans kompositioner finns endast undantagsvis folkmusikaliska influenser. Istället var han högst påverkad av tyska senromantiker, särskilt av Richard Strauss. Detta kan iakttas i Bergs anslående orkestrering, i bruket av dissonanta harmonier och i hans förkärlek för programmatiska titlar.

Orkesterverken av Berg har en tendens att bli bombastiska och emotionella och är fulla av temperament, vilket kan spegla tonsättarens ofta stormiga och lättretade karaktär. Hans senare stil är mer tillbakadragen och raffinerad, vilket Trilogia delle passioni (1919−24) och kantaten Höga visan (1924−25) är fina exempel på. I en artikel skriven till Bergs femtioårsdag 1929 kan man läsa att han ”talade det djärvaste och modernaste tonspråket bland alla samtida svenska tonsättare”. Men de nya musikaliska riktningar som framträdde under de kommande åren saknade inflytande på Bergs oeuvre, vilket ledde till att hans musik betraktades som gammalmodig för sin tid − ett öde som Natanael Berg delade med andra i sin generation.

Berg komponerade runt femtio pianostycken, varav de flesta skrevs under hans tid som veterinär i landsorten. De flesta av dem är små karaktärsstycken; han visade inget intresse för klassiska former som sonatformen. Kammarmusiken spelade heller ingen viktig roll i hans produktion, men här kan ändå nämnas Bergs pianokvintett och stråkkvartetten i e-moll. Ett flertal av hans nära femtio sånger komponerades före 1910 och några av dem orkestrerades av Berg därefter.

Intresset för tysk och svensk poesi hade också ett inflytande på Bergs orkestermusik, som i huvudsak tillkom från 1910 och framåt. Alla de fem symfonierna har programmatiska titlar och utgår från en dikt eller ett motto. Vid sidan av orkesterverken spelade scenmusiken en viktig roll för Berg. Hans fullbordade tre baletter och fem operor, till vilka han också skrev librettona. Uppväxten i ett hem där tron var viktig gjorde honom religiös och han fick till och med en privat audiens hos påven 1952. Det är därför definitivt ingen tillfällighet att så många vokala verk och operor − såsom Höga visan, Saul och David, Judith och andra − är baserade på Gamla testamentet. Emellertid är det intressant att notera att han inte komponerade något uttryckligen sakralt verk. Idag väntar många av Bergs kompositioner på att spelas in, vilket i synnerhet gäller hans sånger och operor.

Carola Finkel © 2016
Övers. Erik Wallrup

Bibliografi

Berg, Natanael: ”En tonsättarens minnen” (Memoarerna), 1955−56, handskrift, Kungliga Biblioteket, Stockholm Natanael Bergs donation L.137.
Berg, Stig: ”L.137: reflexioner kring en handskriftssamling och dess uppordnande: historik, metodik, beskrivning, spridda personliga iakttagelser och minnesbilder”, i: Anders Burius (red.), Några hyll(nings)centimeter: Festskrift till Folke Sandgren, Stockholm: Kungliga Biblioteket, 1998, s. 279−286.
Brodin, Gereon: ”Natanael Berg”, i: Sohlmans musiklexikon, vol. 1, Stockholm: Sohlman, 1975, 2:a uppl., s. 423.
Edström, Olle: Harmoniskt samspel: sjuttiofem år med STIM, Stockholm: Svenska tonsättares internationelle musikbyrå, 1998.
Haglund, Rolf: ”Natanael Berg”, i: Sadie, Stanley (red.): The new Grove dictionary of music and musicians, vol. 3, London: Macmillan, 2001, 2. uppl., s. 328.
Hanson, Sten: Det praktiska tonsätteriets historia: Föreningen Svenska tonsättare genom 75 år, Bromma: Ed. Reimers, 1993.
Hedwall, Lennart: ”En programsymfoniker”, i: Den svenska symfonin, Stockholm: Almqvist & Wiksell Förlag, 1983, s.  257−262.
Isaksson, Axel: Natanael Berg: veterinär och tonsättare, Skara: Veterinärhistoriska muséet, 1990.
Jacobsson, Stig: ”Berg, Natanael”, i: Stig Jacobsson och Hans-Gunnar Peterson (red.), Swedish Composers of the 20th Century: members of the Society of Swedish Composers, Stockholm: Swedish Music Information Centre (Svensk musik), 1990, s. 23.
Rabe, Julius: ”Natanael Berg: Engelbrekt”, i: Radiotjänsts operabok II: tolv nya operor beskrivna för radiolyssnarna, Stockholm: Radiotjänst, 1940, s. 251−277.
Rundberg, Alfred: ”Natanel Berg”, i: Svensk operakonst, Halmstad: Meijels Bokindustri, 1952, s. 320-354.
Walin, Stig: ”Natanael Berg”, i: Die Musik in Geschichte und Gegenwart, vol. 1, Kassel et al.: Bärenreiter, 1949, 1. uppl., sp. 1684−1685.
Wallner, Bo: ”I drömmens våld: om en symfonisk dikt av Natanael Berg”, i: Profiler: fem essäer om svensk tonkonst under förra seklet, Stockholm: Musikaliska akademien, 2002, s. 6‑31.
Wiklund, Anders: ”Natanael Berg”, i: Die Musik in Geschichte und Gegenwart, Personenteil vol. 2, Kassel et al.: Bärenreiter, 1999, 2:a uppl., sp. 1245−1246.

Källor

Kungl. Biblioteket, Musik- och teaterbiblioteket, Stiftelsen Musikkulturens främjande (Nydahlsamlingen), Swedish Music Information Centre (Svensk Musik).

Verköversikt

5 operor (Leila, Engelbrekt, Judith, Birgitta, Genoveva), 3 baletter (Älvorna, Sensitiva, Hertiginanns friare), orkestermusik (5 symfonier, symfoniska dikter, däribland Traumgewalten), 3 verk för solo och orkester (violinkonsert, serenad för violin och orkester, pianokonsert), vokalmusik med orkester (Mannen och kvinnan, Israels lovsång, Höga visan m.m.), kammarmusik (pianokvintett, 2 stråkkvartetter), pianoverk (50-tal), sånger (48), körmusik. 

Samlade verk

Operor
Leila, dramatisk dikt i fyra akter (N. Berg efter Lord Byron),  1907−10. F.f.g. Stockholm 29 februari 1912.
Josua (Natanael Berg), 1914 [endast scen 1 ur akt 1 fullbordat]. F.f.g. 12 april 1932.
Engelbrekt opera i fyra akter (N. Berg), 1926−28. F.f.g. Stockholm 21 september 1929.
Judith (N. Berg efter F. Hebbel), 1931−35. F.f.g. Stockholm 22 februari 1936.
Birgitta (N. Berg), musikskådespel i fem bilder, 1936−41. F.f.g. Stockholm 10 januari 1942.
Genoveva (N. Berg efter F. Hebbel), 1943−54. F.f.g. Stockholm 25 oktober 1947.
Tre konungar (N. Berg), 1950−54, 1957 [ofullbordat].

Baletter
Älvorna, 1914. F.f.g. 11 maj 1921.
Sensitiva, 1919 [ej uppförd].
Hertiginnans friare, 1920-21. F.f.g. 29 april 1922.
Opieätaren, 1922 [ofullbordat].

Symfonier
Symfoni nr 1, ”Alles endet was entstehet”, 1912−13. F.f.g. Stockholm 9 januari 1914.
Symfonie nr 2, ”Årstiderna”, 1915−16. F.f.g Stockholm 7 april 1916.
Symfoni nr 3, ”Makter”, 1916−17 [del 1] och 1930-39 [del 2]. F.f.g. 24 januari 1918 [del 1], Stockholm 9 december 1942 [tvådelad].
Symfoni nr 4, ”Pezzo sinfonico”, 1918. F.f.g. Stockholm 20 mars 1919.
Symfoni nr 5, ”Trilogia delle passioni”, 1919-24. F.f.g. Uppsala 1 november 1926.

Soloinstrument och orkester
Violinkonsert e-moll, 1918. F.f.g. Stockholm 19 september 1919.
Serenad för soloviolin och orkester, 1923.
Flöjtkonsert, 1927 [ofullbordat].
Pianokonsert ciss-moll, 1930−31. F.f.g. Stockholm 7 december 1932.

Övrig orkestermusik
Traumgewalten, symfoniskt dikt, 1910. F.f.g. Stockholm 3 februari 1912.
Varde ljus!, symfonisk dikt, 1914. F.f.g. 11 januari 1917.
Svit för orkester, 1930. F.f.g. 29 november 1931.
Serenad för liten orkester, 1939.
Klar sikt, militärmarsch, 1943. F.f.g. 13 september 1943.
Reveranza, hyllningsmusik till Armas Järnefelt, 1948−49. F.f.g. Stockholm 17 augusti 1949.
Svit för liten orkester.

Vokalverk med orkester
Saul och David för baryton och orkester, 1907. F.f.g. 26 mars 1909.
Eros’ vrede för baryton och orkester, 1907. F.f.g. 26 mars 1909.
Predikaren för baryton och orkester, 1911, omorkestrerad 1949. F.f.g. 22 juni 1913 Stuttgart, omorkestrerad version 3 oktober 1950.
Mannen och kvinnan för soli, kör och orkester (G. Fröding), 1911, omorkestrerad 1949. Israels lovsång för kör och orkester (2 Mose 15) [ur ofullbordat opera Josua], 1915. F.f.g. 10 december 1917.
Die badenden Kinder, orkestrering av solosången 1918. F.f.g. 6 mars 1919.
Kantat till åminnelse av Karin Åhlin (= Kantat till Åhlinska skolans årfest 1922) för två damröster, damkör, barnkör och orkester, orkester (M. Boethius), 1922. F.f.g. Stockholm 25 november 1922.
Höga visan för Soli, kör och orkester (Gamla testamentet), 1924−25. F.f.g. Stockholm 8 maj 1927.
Barn, hålla varandra i händerna (E.A. Karlfeldt), orkestrering av solosången.
Blomstermånad (J. Oliv), orkestrering av solosången.
Dalmålaren (E.A. Karlfeldt), orkestrering av solosången.
Davids 23 psalm (Gamla testamentet), orkestrering av solosången.
Det bødes der for (J.P. Jacobsen), orkestrering av solosången.
En kärleksvisa (G. Fröding), orkestrering av solosången.
Hedstämning (G. Fröding), orkestrering av solosången.
Längtan heter min arvedel (E.A. Karlfeldt), orkestrering av solosången.
På judiska kyrkogården i Prag (O. Levertin), orkestrering av solosången.
Stille, du elskede (J.P. Jacobsen), orkestrering av solosången.
Vinternatt (G. Fröding), orkestrering av solosången.
Vivant Westmannias! (J.O. Wallin), orkestrering av solosången.

Kammarmusik
Pianokvintett, 1916. F.f.g. 15 april 1918.
Stråkkvartett, 1917.
Stråkkvartett e-moll, 1919.
Violinsonat [endast sats 1 A-dur].

Pianomusik
Frühling (Vår) Ess-dur, 1898.
Marsche triumphale G-dur, 1898.
Klokkeklang D-dur, 1898.
Schwipp e-moll, 1899.
Serenade F-dur, 1899.
Efter stormen B-dur 1900.
Elegie fiss-moll, 1901.
Schneeflocken C-dur, 1901.
Visa i folkton G-dur, 1901.
[Allegretto] D-dur, 1902.
Den 10. Augusti 1902 e-moll, 1902.
Etude G-dur, 1902.
Fliegentanz G-dur, 1902.
Valse brillante Ass-dur, 1902.
Ro! D-dur, 1903.
Vals Ess-dur, 1903.
År 1902 g-moll, 1903.
Nordiska musikfesten i Helsingfors maj 1921, 1921.
Polonaise B-dur (ur Hertiginnans friare, arr.), 1921.
Serenata D-dur (ur Hertiginnans friare, arr.), 1921.
Sevillana A-dur (ur Hertiginnans friare, arr.), 1921.
Vid spinetten F-dur, 1923.
Et les cloches sonnaient g-moll, omkring 1924.
De späda plantor små Ess-dur, 1930.
Berceuse A-dur, 1944.
Singoalla-Fragment c-moll, 1944.
[Andantino] D-dur, 1956.
Romanza Fiss-dur, 1957.
Ach, du lieber Augustin C-dur (Arr.), två pianon.
Albumblatt g-moll.
Albumblatt Ess-dur.
De späda plantor små (anonym) [Piano med text, utg. som pianostycke].
Du bist die Ruh! E-dur.
Hesse (h-e-ess-ess-e) e-moll.
Hispanique a-moll.
Impromptu. I F-dur.
Impromptu. II  b-moll
Klagan! Ess-dur.
Romans A-dur
Romans Bess-dur.
Romans G-dur.
Sorg g-moll.
Stämningsbild c-moll.
Vinterbilder. 1. Vinterskog F-dur, 2. Vinterdag F-dur, 3. Vinternatt Fiss-dur, 4. Skymning A-dur.
[Andante] g-moll.
[A-dur].
[C-dur].
[C-dur].

Sånger
Giv mig! (anonym), 1903.
Fylgia (G. Fröding), 1906.
Längtan heter min arvedel (E.A. Karlfeldt), 1906.
Ung kärlek (E.A. Karlfeldt), 1907.
Kvinnohand (N. Berg), 1908.
Mitternacht (H. von Gumppenberg), 1908.
Von ferne (H. von Gumppenberg), 1908.
Ach Mariechen! (anonym), före 1910.
Am Bette eines Kindes (N. Lenau), före 1910.
Andenken (J. von Eichendorff), före 1910.
An der Bahre der Geliebten (N. Lenau), före 1910.
Bitte (N. Lenau), före 1910.
Böljebyvals (E.A. Karlfeldt), före 1910.
Das Schwert (L. Uhland), före 1910.
Das süße Wörtchen (M. Walker), före 1910.
Det är fullbordat (G. Fröding), före 1910.
Die badenden Kinder, 1910.
Die blauen Frühlingsaugen (H. Heine), före 1910.
Die Nonne (L. Uhland), före 1910.
Frühling (E. Paulus), före 1910.
Frühlingsfeier (L. Uhland), före 1910.
Gleicht doch nichts ... (E.A. Karlfeldt), före 1910.
Gute Nacht! (K. Dräxler-Manfred), före 1910.
Höst (G. Fröding), före 1910.
Ich hör’ ein Vöglein locken (A. Böttiger), före 1910.
Im Frühling (M. Walker), före 1910.
In der Ferne (L. Uhland), före 1910.
Maj, lilla majbarn (anonym), före 1910.
Sehnsucht nach Vergessen (N. Lenau). före 1910.
Ständchen (F. von Schack), före 1910.
Sorgebudet (G. Fröding), före 1910.
Still! (anonym), före 1910.
Säv, säv, susa! (G. Fröding), före 1910.
Traumgewalten (N. Lenau), före 1910.
Wein nicht, ich bin dir gut! (anonym), före 1910.
Vinternatt (G. Fröding), omkr 1920.
Stille, du elskede (J.P. Jacobsen), omkr. 1921.
Barn, hålla varandra i händerna (E.A. Karlfeldt), omkr. 1925.
Blomstermånad (J. Oliv), omkr 1925.
Dalmålaren (E.A. Karlfeldt), omkr. 1925.
Det bødes der for (J.P. Jacobsen), omkr. 1925.
En kärleksvisa (G. Fröding), omkr 1925.
Hedstämning (G. Fröding), omkr 1925.
På judiska kyrkogården i Prag (O. Levertin), omkr 1925.
Vivant Westmannias! (J.O. Wallin), omkr 1925.
Davids 23 psalm  (Gamla testamentet), 1926.
Julevisan (M. Boethius), omkr. 1940.
Bröllopspsalm (J. Nilsson), omkr. 1955.
Byte (A. Liffner), omkr. 1955

Körmusik

Mädchen mit dem roten Mündchen för manskör (Heinrich Heine).


Verk av Natanael Berg

Detta är ej en komplett verkförteckning. Nedanstående verk är de som hittills inventerats.

Antal verk: 20