Bror Beckman (1866−1929)

Bror Beckman, född 10 februari 1866 i Kristinehamn och avliden 22 juli 1929 i Ljungskile. Han anställdes 1884 i Julius Bagges musikhandel i Stockholm och inledde även studier i harmonilära för denne. Åren 1885−90 var han privatelev i kontrapunkt och komposition för Johan Lindegren. Han blev 1888 tjänsteman i försäkringsbolaget Fylgia, en position som han innehade i drygt 20 år parallellt med musikstudier, undervisning och senare komponerande. När han 1909 anställdes som kamrer vid Kungl. Musikaliska akademien och följande år utsågs till rektor för musikkonservatoriet (med professors titel från 1911) avbröts i praktiken hans karriär som tonsättare.

Liv

Uppväxt och studieår

Bror Beckman var son till Bror Adolf Beckman (1832−1911) och Anna Augusta Holm och sonson till prästen och hymnologen Johan Wilhelm Beckman (1792−1873). Fadern Adolf Beckman var musikbefälhavare vid Värmlands fältjägare, musiklärare och tonsättare, men också verksam som försäkringsinspektör. Den sistnämna verksamheten var sannolikt en orsak till att Bror Beckman senare själv valde att finansiera sin skolning till tonsättare genom arbete vid ett försäkringsbolag.

De goda förutsättningarna för musicerande i hemmet ledde till att Bror Beckman redan i 7-årsåldern började komponera. 1876 blev han elev vid Karlstads högre elementarläroverk, samma skola där fadern var musiklärare. Föräldrarnas ekonomi var inte tillräckligt god för fortsatta musikstudier. Efter studentexamen våren 1884 arbetade han därför först under några månader i K. Warmuths musikaffär i Kristiania. Sent på hösten samma år blev han biträde i Julius Bagges musikhandel i Stockholm. Anställningen förenades med studier i harmonilära för Bagge.

Fortsatta musikstudier parallellt med yrkesarbete

Beckmans anställning i Bagges musikhandel fortsatte fram till utgången av år 1887. Redan tidigt 1885 inledde han på rekommendation av Bagge studier i kontrapunkt och komposition för kyrkomusikern och kontrapunktläraren Johan Lindegren. Studierna för denne pågick fram till 1890. De viktiga lärdomar Beckman drog av Lindegrens undervisning framgår inte minst i den behärskning av kontrapunktisk satsteknik som genomsyrar de flesta av hans verk.

1888 blev Beckman tjänsteman vid försäkringsbolaget Fylgia i Stockholm, en anställning som han under dryga tjugo år kombinerade med först studier i musik och senare undervisning och komponerande. Samma år som studierna för Lindegren avslutades fick Beckman anställning som lärare i kontrapunkt vid Sigrid Carlheim-Gyllenskölds musikinstitut i Stockholm. Denna syssla upprätthöll han åren 1890−1902.

Tidiga kompositioner och tonsättarstipendium

Beckmans första kompositioner utgörs av sånger till pianoackompanjemang, mindre verk för piano och för violin och piano. I studierna för Lindegren fann han vänner för livet bland några av de andra eleverna: Sigurd von Koch, Harald Fryklöf och Knut Håkansson. Framför allt Harald Fryklöf och Beckman blev när de senare båda arbetade vid Musikaliska akademiens konservatorium oskiljaktiga vänner.

Beckman gick emellertid tidigt sin egen väg i komponerandet. Tonsättaren och kritikern William Seymer (1890−1964) citerar i sina minnesbilder av Beckman en anmälan av hans Ingalill och andra sånger op. 2 (från 1893): ”Hr B. besitter en ej ringa grad av originalitet, vid jemförelse med flera af våra viskomponister, som eljest trampa kända stigar. B. har t.o.m. en viss stil eller ansatser till en sådan.” Självständigheten märks också i tidiga verk som Sonat för violin och piano op. 1 (1893) och I sommarnätter. Två stycken för stråkorkester op. 3 (1890).

Åren 1894−96 innehade Beckman ett statligt stipendium för yngre tonsättare. Under det första stipendieåret reste han till Berlin och studerade instrumentation för filharmonikernas dirigent Franz Mannstädt. Beckmans första stora orkesterverk, Symfoni i F-dur op. 6, kom till under dessa stipendieår. Verket uruppfördes av Hovkapellet våren 1902. Tillkomsttiden för hans andra större orkesterverk, Om lyckan op. 10, är mer osäker. Det kan ha legat färdigt så tidigt som 1902.

Beckman blev 1904 ledamot av Kungl. Musikaliska akademien och kom därefter att successivt dras in allt mer i akademiens arbete. 1907 blev han ledamot i kommittén för statens tonsättarstipendier och 1908 ledamot i Musikaliska akademiens läroverksstyrelse.

Förkämpe för konstharmonium som heminstrument

Från 1907 kom Beckman att starkt intressera sig för det relativt nya instrumentet konstharmonium. I Harmonium: Några meddelanden, propagerar han entusiastiskt för instrumentet som lämpligt både för professionella musiker och för gemene mans musicerande hemma. Visst har pianot sin givna plats i musiklivet men ”[m]ånga har nog stundom önskat, att pianot vore mäktigt återgifva en uthållen ton eller klang med möjlighet för denna att själfullt till- och aftaga i styrka, vibrera, uttrycka jubel eller smärta. Denna egenskap […] utgör i förening med en betydande rikedom av klangfärger just harmoniets styrka”, skriver han i det lilla informationsbladet.

Tonsättaren Sigfrid Karg-Elert i Leipzig uppmärksammade Beckmans kompositioner för instrumentet och skrev 1907 en uppskattande artikel om dem i Das Harmonium: Zeitschrift für Hausmusik. Två korta förspel publicerades som bilaga till tidskriftsnumret.

Rektor för musikhögskolan i Stockholm

1909 lämnade Bror Beckman arbetet vid försäkringbolaget Fylgia för en anställning som kamrer vid Musikaliska akademien. Året därpå utnämndes han till direktör (rektor) för akademiens konservatorium och fick 1911 professors titel. Han fungerade vidare som Skolöverstyrelsens inspektör och konsulent för folkskolornas och läroverkens musikundervisning 1915−23 och låg bakom tillkomsten av en folkkörskola 1919 i Stockholm. Som rektor för konservatoriet införde Beckman rytmisk gymnastik och gehörslära i linje med Jaques Dalcrozes idéer och skapade en särskild utbildning för dirigenter. Beckmans plikttrohet, arbetsflit, organisatoriska begåvning och stora intresse för pedagogik omnämns särskilt i de eftermälen som skrevs efter hans oväntade död i ”hjärtförlamning” sommaren 1929.  

Under sina sista år fick Beckman uppleva ett hastigt uppblossande intresse för sin enda symfoni, komponerad 1895. Den uppfördes på många ställen i Sverige 1927−28, i Helsingfors 1928, Karlsbad 1928 och slutligen i Köpenhamn 1929 och blev mycket väl mottagen på de flesta håll. De ord han skriver om symfonin i ett följebrev till partituret som han skickade till vännen Carl Nielsen inför uppförandet i Tivolis konsertsal den 22 juni 1929 visar den blygsamhet och försiktighet som han intog gentemot de egna verken: ”Symfonin har under våren uppförts av Kajanus i Helsingfors, av Rektor Lind i Örebro samt Lidner i Helsingborg och Landskrona. Märkvärdigt nog, tycker jag, ty jag förstår mer än väl, vilken smörja det är. Emellertid sänder jag dig nu ett exemplar av partituret bara för att visa min tacksamhet för allt jag fått av dig. Säg ingenting om den utan förlåt denna ungdomssynd och betänk, att den är skriven för 34 år sedan!”

Bror Beckman var en stor beundrare av Nielsens musik. De kände varandra väl och brevväxlade regelbundet från 1894. Korrespondensen finns i stora delar tillgänglig i utgåvan av Carl Nielsens brev (Brevudgaven). Redaktören John Fellow ger i inledningen till band 1 en inblick i Nielsens livslånga korrespondens med Bror Beckman: ”der alene med sin mor og som homoseksuel har helt andre problemer med kærligheden end familiefaderen Carl Nielsen, og hvori de både diskuterer hinandens værker og musik- og kulturlivet i deres respektive land.”

Verk

De relativt få verk som Beckman lämnat efter sig visar genomgående prov på stor hantverksskicklighet, säker formkänsla och en klar behärskning av kontrapunktisk satsteknik. Han knöt stilistiskt an till äldre tonsättare som Berwald, Grieg och Svendsen men tog också starka intryck av Carl Nielsens musik.  

I några verk, och detta gäller särskilt verken för konstharmonium, är Beckmans harmoniska djärvhet och strävan efter klanglig rikedom framträdande utan att han överger kraven på en klar form och balanserade proportioner. Karg-Elert skriver mycket uppskattande om flera av verken för harmonium i den ovan nämnda artikeln. Inte minst lovordar han den andra balladen i d-moll ur Drei sinfonischen Balladen op. 14: ”Ett djupt allvar och en viss pessimism genomsyrar hela stycket, som jag personligen håller för att vara ett av de värdefullaste verken inom hela litteraturen för harmonium”.

Några pianoverk i mindre format − Strängaspel op. 12 och Örtagårdsblomster op. 20 − har uppskattats av många interpreter och är stycken som amatörer kan ge sig på. Båda verken finns inspelade på CD och de har också framförts flera gånger i radio. Beckman slår i dem an en lågmäld, humoristisk ton genom aforistiska introduktioner som ”Middagsbelysning vid skogstjärnet. Målaren höll på med sin tavla och hade en förtvivlad tandvärk” (nr 1 i Örtagårdsblomster) eller ”Aftonbrasan i min stuga. Det regnar” (nr 4 i samma samling).

Symfonin i F-dur, komponerad under Beckmans intensiva studieår vid mitten av 1890-talet, är i flera avseenden ett mästarprov. En säker satsbyggnad håller samman verkets fyra satser och han bemästrar väl de instrumentala krafter som en stor orkester förfogar över. I den dansanta tredje satsen lyckas han också tillföra en nordisk folklig ton utan att det känns påklistrat. Till detta kommer tematisk uppfinningsrikedom och känslig harmonik. Hela verket utstrålar vitalitet, lekfullhet, humor och varm glädje. Då symfonin återuppväcktes 1927 efter att ha legat ospelad i många år beklagade flera recensenter, bland dem tonsättaren Moses Pergament, att Beckman aldrig fortsatte som symfoniker. Han om någon hade kunnat berika den svenska symfonilitteraturen.

Boel Lindberg © 2014

Skrifter av tonsättaren

Harmonium. Några meddelanden, Stockholm, 1907.

Bibliografi

Atterberg, Kurt: Bror Beckman avliden, i Stockholmstidningen, 23 juli 1929.
Connor, Herbert: Bror Beckman (1866−1929), i: Herbert Connor (red.), 100 år svensk pianomusik, Stockholm: Edition Suecia, 1982, s. 14.
Englund, David: Svensk originalmusik för harmonium, i Orgelforum, vol. 13, nr 2, 1991, s. 6−9.
Hedwall, Lennart: Den svenska symfonin, Stockholm: AWE/Geber, 1983, s. 209−211.
Karg-Elert, Sigfrid: Bror Beckman als Harmonium-Komponist, i Das Harmonium. Zeitschrift für Hausmusik, vol. 7, nr 7, 1909, s. 105−108.
Lindfors, Per: Beckman, Bror, i: Nils Bohman (red.), Svenska män och kvinnor: Biografisk uppslagsbok, vol. 1, Stockholm: Bonniers, 1942, s. 194.
Morales, Olallo: Parentation över Bror Beckman i Kungl. Musikaliska akademiens årsberättelse 1929, i Svensk tidskrift för musikforskning, vol. 11, 1929, s. 222−224.
Nielsen, Carl, Brevudgaven, John Fellow (red.), vol. 1−10, Köpenhamn: Multivers, 2005−2013.
Nielsen, Carl: ”Bror Beckmans symfoni i Tivoli", i Politiken, 29 juni 1929 [introduktion till ett framförande i Köpenhamn, återgivet i John Fellow (red.): Carl Nielsen til sin samtid: artikler, foredrag, interview, presseindlæg, værknoter og manuskripter, vol. 2 (1926−1931), Köpenhamn: Gyldendal, 1999, s. 521].
Norlind, Tobias: Bror Beckman, i: Allmänt musiklexikon, vol. 1, 2., omarb. uppl, Stockholm: Wahlström & Widstrand, 1927, s. 10.
Pergament, Moses: "Bror Beckman död", i Svenska Dagbladet, 23 juli 1929.
Peterson-Berger, Wilhelm: "Bror Beckman död", i Dagens Nyheter, 23 juli 1929.
Rabe, Julius: Beckman, Bror, i: Svenskt biografiskt lexikon, vol. 3, Stockholm: Svenskt biografiskt lexikon, 1922.
Seymer, William: Fyra nyromantiker (Bror Beckman, Sigurd von Koch, Harald Fryklöf, Knut Håkanson), i Svensk tidskrift för musikforskning, vol. 23, 1941, s. 56−72.
–––: En Bach i svensk vadmalsdräkt, i: Folke H. Törnblom (red.), Hågkomster och livsintryck av svenska män och kvinnor, [saml.] 24, Musikmänniskor: personliga minnen av bortgångna svenska tonsättare, Uppsala, 1943, s. 299−318.
Tobeck, Christina: ”Johan Lindegren – inte bara kontrapunktlärare”, i: Årsskrift / Kungl. Musikaliska akademien, Stockholm: Kungl. Musikaliska akademien, 2007, s. 46−52.
Tykesson, Anders: Bror Beckman, i texthäfte till CD-utgåvan Pianolyrik, Stockholm: Musica Sveciae, MSCD 628, 1993, s. 5−7.

Recensioner i dagspress av uppföranden av verk av Bror Beckman (i kronologisk ordning)
Signaturen ”J.A.”: Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning, 17 oktober 1907 (Göteborgs Orkesterförening: Om lyckan op. 10).
Signaturen "–t–": Göteborgsposten, 17 oktober 1907, s. 3 (Göteborgs Orkesterförening: Om lyckan op. 10).
Signaturen "J.A.": Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning, 29 april 1909 (Göteborgs orkesterförening: Gambla gastar, ballad för basbaryton och orkester op. 7).
Signaturen "Mac": Dagens Nyheter , 5 juni 1911 s. 5 (Musikfesten i Uppsala första dagen: Om lyckan op. 10).
Signaturen "M.S.": Stockholms Dagblad, 6 oktober 1927 (Konsertföreningen, Stockholm: Gambla gastar, ballad för basbaryton och orkester op. 7).
Signaturen "B.L–r": Stockholms Tidningen, 6 oktober 1927 (Konsertföreningen, Stockholm: Gambla gastar, ballad för basbaryton och orkester op. 7).
Signaturen "E.M.S.": Social-Demokraten, 6 oktober 1927 (Konsertföreningen, Stockholm: Gambla gastar, ballad för basbaryton och orkester op. 7).
Signaturen "N.A.": Arbetaren, 6 oktober 1927 (Konsertföreningen, Stockholm: Gambla gastar, ballad för basbaryton och orkester op. 7).
Atterberg, Kurt: Stockholms Tidningen, 27 februari 1928 (Konsertföreningens söndagsmatiné: Symfoni i F-dur op. 6).
Pergament, Moses: Svenska Dagbladet, 27 februari 1928 (Konsertföreningens söndagsmatiné: Symfoni i F-dur op. 6).
Rangström, Ture: Stockholms Dagblad, 27 februari 1928 (Konsertföreningens söndagsmatiné: Symfoni i F-dur op. 6).
Signaturen "N.A.": Arbetaren, 27 februari 1928 (Konsertföreningens söndagsmatiné: Symfoni i F-dur op. 6).
Signaturen "S.D.": Dagens Nyheter, 27 februari 1928 (Konsertföreningens söndagsmatiné: Symfoni i F-dur op. 6).
Vretblad, Patrik: Social-Demokraten, 27 februari 1928 (Konsertföreningens söndagsmatiné: Symfoni i F-dur op. 6).
Atterberg, Kurt: Stockholms Tidningen, 19 november 1928 (Konsertföreingens söndagsprogram: Divertimento giacoso för liten orkester).
Pergament, Moses: Svenska Dagbladet, 19 november 1928 (Konsertföreingens söndagsprogram: Divertimento giacoso för liten orkester).
Rangström, Ture: Stockholms Dagblad, 19 november 1928 (Konsertföreingens söndagsprogram: Divertimento giacoso för liten orkester).
Seymer, William: Nya Dagligt Allehanda, 19 november 1928 (Konsertföreingens söndagsmatiné: Divertimento giacoso för liten orkester).
Signaturen "H. G–t", Aftonbladet, 19 november 1928 (Konsertföreingens söndagsmatiné: Divertimento giacoso för liten orkester).
Signaturen "N.A.": Arbetaren, 19 november 1928 (Konsertföreingens söndagsmatiné: Divertimento giacoso, för liten orkester).
Signaturen "–ström": Dagens Nyheter, 19 november 1928 (Konsertföreingens söndagsmatiné: Divertimento giacoso för liten orkester).
Vretblad, Patrik: Social-Demokraten, 19 november 1928 (Konsertföreingens söndagsmatiné: Divertimento giacoso för liten orkester).

Källor

Kungl. Biblioteket, Musik- och teater museet, Musik- och teaterbiblioteket, Stiftelsen Musiklivets Främjande (Nydahlsamlingen), Stockholms stadsarkiv, Uppsala universitetsbibliotek, Kungl. Musikaliska akademien (ledamotformulär nr 23)

Verköversikt

Musik till 2 skådespel (En lyckoriddare, Ingjald Illråde), orkestermusik (symfoni, Om lyckan, divertimento för liten orkester, 2 stycken för stråkorkester, 2 verk för en röst och orkester), kammarmusik (2 verk för violin och piano), pianomusik (sonat, ett tjugotal småstycken), verk för konstharmonium (15 verk), sånger (drygt 40 sånger och visor med pianoackompanjemang), körmusik (blandad kör a cappella, manskör med soli och piano).

Samlade verk

Uppgifterna om tillkomstår är osäkra.

Skådespelsmusik
En lyckoriddare (H. Molander) op. 11, 1900.
Ingjald Illråde (E. Didring), 1903.

Orkesterverk
I sommarnätter, två stycken för stråkorkester op. 3, 1890.
Symfoni i F-dur op. 6, 1895.
Om lyckan, tonstycke för orkester op. 10, 1905.
Divertimento giocoso för liten orkester, 1908 [instrumenterat 1928].

Verk för röst och orkester
Flodsånger för en röst och orkester op. 5, 3 sånger (G. Kallstenius), 1897.
Gambla gastar, ballad för basbaryton och orkester op. 7, 1897.

Kantat
Kantat vid sällskapet Iduns 50-årsfest den 22 november 1922 för soli, manskör och piano.

Kammarmusik
Sonat a-moll för violin och piano op. 1, 1891.

Pianoverk 
Erkers polska och Carl Johanssons polska, två hambo-polskor för piano, 1892.
Glädjens blomster för piano op. 9, 1898.
Fjälltankar i E-dur för piano, 1902.
Strängaspel för piano op. 12, 1903.
Vid Abiskojokk den 19 aug. 1903 för piano.
Vier Humoresquen in Form einer Suite för piano op. 13b, 1907.
Örtagårdsblomster I−V för piano op. 20, 1906−20.

Verk för harmonium
Suite in D-dur für Kunstharmonium op. 13a, 1907.
Drei sinfonische Balladen für Kunstharmonium op. 14, 1907.
Zwei Vorspiele für Harmonium, 1909.
Vorspiel und Prozession für Kunstharmonium op. 15, 1910.
Zwei Stücke [Scherzo, Ständchen] für Kunstharmonium op. 16 1910.
Wolken-gedichte für Kunsharmonium op. 17, 1910.
Preludio funebre för harmonium eller piano, 1919.
Suite in satirischer Art, fyra satser för harmonium eller piano op. 13, 1909.

Sånger
Ingalill och andra sånger för en röst och piano op. 2, 1893.
Flodsånger för en röst och piano, 6 sånger (G. Kallstenius och G. Fröding), 1895.
Sex sånger för en röst och piano op. 18 (J. L. Runeberg, G. Fröding, J. Roosval, S. Michaëlis, A. Borge), 1910.
Fyra visor vid Piano op. 19 (text ur Des Knaben Wunderhorn, H. Wallander, G. E.), 1910.
Arioso för en röst och harmonium, till invigningen av frimurarelogen i Växjö 1908.

Körverk 
Bön vid lågorna (V. von Heidenstam) för blandad kör a cappella op. 22, 1928.

Dessutom enstaka satser för stråkkvartett, violin och piano, piano, orgel, smärre sånger och visor.


Verk av Bror Beckman

Detta är ej en komplett verkförteckning. Nedanstående verk är de som hittills inventerats.

Antal verk: 23