Tor Aulin (1866−1914)

Tor Bernhard Wilhelm Aulin föddes den 10 september 1866 i Stockholm och avled i Saltsjöbaden 1 mars 1914. Han var sin tids mest framstående violinist i Sverige, en av de ledande dirigenterna och en förkämpe för kammarmusiken. I hans verklista finns tre konsertanta verk för violin och orkester, teatermusik, sånger och kammarmusik. 1887 bildade han Aulinska kvartetten. 1889−1902 konsertmästare i Kungl. Hovkapellet. Därefter tog Aulin initiativ till och ledde orkestrar som Svenska musikerföreningens orkester 1900, Konsertföreningen i Stockholm 1902−09, Kungl. Dramatiska teaterns orkester 1907−09 och Sydsvenska filharmoniska 1907−08. 1909−11 dirigent för Göteborgs orkesterförening. Ledamot av Kungl. Musikaliska akademien 1895.

Uppväxt och studietid

Knappt någon svensk violinist har kunnat undgå att få Tor Aulins Fyra akvareller på notstället. Hans tredje violinkonsert är en av ytterst få svenska solokonserter som tillhör standardrepertoaren. Men Aulin var en musiker som lät komponerandet komma i andra hand, för att istället verka för att det han uppfattade som den stora musiken skulle få spridning. Det gör honom till en av Sveriges viktigaste musikaliska folkbildare.

Den kulturella idealism som var drivkraften kan spåras till uppväxten i Stockholm, där han föddes den 10 september 1866. Visserligen var Tor Aulin bara tre år gammal när fadern Lars Axel Alfred Aulin, docent i gammalgrekiska, avled. Men det finns förenande drag: fadern var författare till en rad läroböcker för nybörjare i grekiska, och han främjade kunskapen om språket på alla sätt han kunde. Dessutom hade han varit en skicklig amatörviolinist, livligt aktiv i Mazerska kvartettsällskapet. Modern Edla (f. Holmberg) kom från en familj där mycket kretsade kring musiken − själv utbildades hon till sångerska, men sjukdom omintetgjorde planerna och hon blev istället en utmärkt pianist.

Morbrodern Konrad var en god amatörviolinist och såg till att både Tor och hans syster Valborg fick förkovra sig musikaliskt. Valborg Aulin blev pianist och tonsättare, medan Tor Aulins begåvning för violinen stakade ut vägen för honom. 11 år gammal blev han elev vid Kungl. Musikkonservatoriet och fick då Carl Johan Lindberg som lärare (denne hade studerat för Ferdinand David och Joseph Joachim).

Redan 1881 anställdes Aulin femton år gammal vid Dramatiska Teaterns orkester, vilket gav ett ekonomiskt understöd till familjen. Men när ett av den belgisk-franska violinskolans främsta namn, Emil Sauret, kom på besök i Stockholm hösten 1883 fick han höra den 17-årige Tor Aulin spela och det ledde till att Aulin året därpå började studera för Sauret i Berlin, fram till 1886. Under den tiden tog Aulin också kompositionslektioner för Philipp Scharwenka.

Violinvirtuos och primarie

Det var som fullfjädrad virtuos Tor Aulin återvände till Stockholm 1886. Han etablerade sig snabbt som den ledande violinisten i Sverige med en repertoar där konserter av Max Bruch, Felix Mendelssohn och Henri Vieuxtemps ingick. Två år senare, 1888, fick han sitt genombrott i Norden med konserter i Köpenhamn, Helsingfors och Kristiania (Oslo). Även i S:t Petersburg framträdde han sent på hösten. Tidigare samma år hade han blivit konsertmästare i Sveasalens orkester och 1889−1902 var han konsertmästare i Hovkapellet.

Med på några av konsertresorna följde också tonsättaren Emil Sjögren som pianist. Sjögren tillägnade Aulin sin andra violinsonat, den välkända i e-moll. Själv komponerade Aulin sin enda violinsonat, i d-moll op. 12, år 1892 och det i anslutning till Sjögrens sångbara men passionerade stil, även om Aulins bidrag är än mer kraftfullt. Vid uppförandet i Stockholm spelade Ida Åqvist pianostämman, och hon skulle bli hans hustru 1895 i ett äktenskap som varade endast tre år.

Under samma tidiga period av Aulins aktiviteter som professionell musiker såg han också till att bilda Aulinska kvartetten, 1887. Det är en nyckelhändelse inte bara i det stockholmska, utan också det svenska musiklivet. Under 1880-talet rådde kammarmusikalisk utarmning, men med kvartettens bildande och dess konserter i Vetenskapsakademiens hörsal blev det helt enkelt på modet att lyssna på kammarmusik. Beethoven var kultfiguren (det är inga överord), men i de ofta tematiskt upplagda programmen gavs nytt liv åt Franz Berwalds och Ludvig Normans verk, samtidigt som de klassiska kvartetterna av Joseph Haydn och W.A. Mozart framfördes sida vid sida med nyskrivna kompositioner av svenska tonsättare.

När sedan också Wilhelm Stenhammar anslöt sig till kvartetten skapades en samling musiker som färdades runt om i Sverige på ett musikaliskt bildningsuppdrag som till sin omfattning och betydelse inte kommit att överträffas. Också i de små landsortskyrkorna i glesbefolkade församlingar skulle det erbjudas högklassig musik.

Uppbyggnaden av det svenska orkesterlivet

I Tor Aulins verksamhet finns dock en nedgång säsongen 1898/99. Det var då äktenskapet med Ida Aulin upplöstes, vilket skedde samtidigt som han funnit en annan kvinna, sångerskan Anna Bendixson, också hon gift. Eftersom detta helt stred mot samhällsmoralen drabbades paret av ett kraftfullt fördömande och Tor Aulin hamnade i en depression. Men vännerna i kvartetten och Stenhammar ställde sig på Aulins sida, och efter nytt äktenskap kunde arbetet återupptas.

Genom sin svåger, matematikern Ivar Bendixson, kom Tor Aulin in i frisinnade kretsar och hans musikaliska bildningståg i landet kan sättas i relation till denna miljö. Den högersinnade vännen Ture Rangström beskrev i en minnesartikel Aulin som ”’vänsterman’, liberal i själ och hjärta, folkets och arbetarnas vän”. Önskan att bygga upp nya musikaliska strukturer märks i Aulins engagemang som dirigent. 1900 bildade han Svenska Musikerföreningens orkester, vars konsertintäkter gick till pensioner och sjukhjälp till obemedlade musiker. Han var en av initiativtagarna till Stockholms Konsertförening, bildad 1902, och dess dirigent fram till 1909. Dessutom var han kapellmästare för Dramatiska Teaterns orkester från 1907, ledare för Sydsvenska filharmoniska sällskapet samma år och delaktig vid bildandet av Göteborgs orkesterförenings orkester 1905. I sin verksamhet som dirigent var han en förkämpe för Franz Berwalds musik, vilket bland annat ledde till att han dirigerade uruppförandet av återupptäckta Sinfonie singulière 1905.

Som kapellmästare vid Dramaten fick han i uppdrag att skriva scenmusiken till August Strindbergs Mäster Olof till invigningen av det nya teaterhuset 1909, vilket var författarens eget önskemål. Strindberg ville göra Aulin till ”sin” tonsättare och hade sedan början av årtiondet översköljt Aulin med förslag, bland annat att Ett Drömspel och Spöksonaten skulle bli operor. Det ansåg sig Aulin inte kunna mäkta med, men han blev en av Strindbergs ”Beethovengubbar” som möttes hemma hos författaren.

De sista åren

När Konsertföreningens verksamhet hamnade i kris 1909 och intresset för stråkkvartettens konserter minskade vände en besviken Tor Aulin Stockholm ryggen för att istället flytta till Göteborg som Stenhammars dirigentpartner. Annars hade ju de båda vännerna kunnat leda orkestrarna i Sveriges två största städer! Samma år påbörjade Aulin tillsammans med Henri Marteau, violinist och förkämpe för svensk musik, en serie på sex konserter i Tyskland där Aulins tredje violinkonsert var stående nummer och svensk musik bereddes utrymme.

Aulin, som då och då drabbats av svackor, gick in med stor kraft för uppgiften i Göteborg. Tillsammans med Stenhammar delade han på den stora mängden konserter. Arbetsbördan höll på att knäcka båda, men den som till sist verkligen blev en bruten man var Aulin. Bo Wallner har pekat på att Aulin var ansatt av depression redan inför flytten till Göteborg, och sedan följde njurproblem och ett slaganfall 1913 som delvis förlamade honom. I en minnesartikel skriver vännen Emil Hansen om hur Aulin blev inburen till repetitionerna av de nyskrivna Svenska danser, men arbetet fick avbrytas på grund av tonsättarens stora rörelse. När han bars bort vinkade Aulin en sista gång farväl till sina musiker.

Tor Aulin avled i Saltsjöbaden den 1 mars 1914. Vid begravningen i Klara kyrka spelade både Göteborgs orkesterförening och Stockholms konsertförenings orkester.

Musikern och dirigenten Aulin

Omdömena om Tor Aulin som violinist skiftar beroende på om det är den unge eller medelålders Tor Aulin det handlar om. Både den tekniska briljansen och den emotionella demonin framhålls i de tidigare recensionerna, då i en repertoar som innehåller både virtuosa nummer och de stora soloverken. Hans repertoar blev snävare med åren, och det framhålls att han gärna spelade Mozarts violinkonserter (till vilka han skrivit ett par kadenser). Han lär ha sagt att han ”inte var född med violinen i handen”; däremot kände han sig som hemma vid pianot och hade som just pianist imponerat på vännen Edvard Grieg. Hans kvaliteter som konsertmästare och som primarie i Aulinska kvartetten är däremot oomtvistade.

Några beskrivningar av Aulins dirigeringsteknik finns inte, men det finns fog för Bo Wallners försök att gentemot Stenhammars strukturella interpretationer ställa en betydligt mer spontan och temperamentsfull Aulin. Emellertid ställde sig Aulin inte framför verken, utan lät stundens ingivelse och musikernas egna initiativ tjäna musiken.

Tonsättaren Aulin

Samma drag återkommer i förhållande till det egna komponerandet: han ville hellre vara ett instrument för andras musik än själv dra till sig blickarna. Det formuleras tydligt i en tillbakablickande artikel av hustrun Anna Aulin: 

[K]ompositionsarbetet måste efter Tors förmenande komma i sista hand. Han ansåg sig själv som autodidakt och spelade därför aldrig egna verk offentligt annat än någon gång i landsorten, men hans melodirikedom var ständigt flödande. Hans mål var att bana väg för sina ’värdigare’ landsmän. (Röster i Radio, nr 9 1939) 

Solokonserter och orkestermusik

Samtidigt är det just Aulin som skrivit en av ytterst få svenska solokonserter som fortfarande ingår i repertoaren, den tredje violinkonserten i c-moll, uruppförd 1896. Inte sällan sägs att det finns paralleller till Bruchs g-mollkonsert, men de sträcker sig inte längre än till den yttre strukturens långsamma inledning till huvudsatsen. Däremot står konserten tveklöst närmare den tyska traditionen än Aulin övriga soloverk: orkestreringen har mer mättade färger, satsernas struktur är mer utvecklad och frånvaron av virtuoserier motsvarar inställningen hos en Brahms.

Aulin hade inlett sina kompositioner för soloviolin och orkester med ett Konsertstycke i g-moll op. 7, förmodligen uruppfört 1889. Eftersom det är en relativt betydande komposition, femton minuter lång och med en inlagd andantino-episod i kontrast till huvudallegrot, har förmodligen Aulin i sin numrering kommit att betrakta det som en första violinkonsert. Stycket förenar den fransk-belgiska tradition han genom Sauret fostrats i med en mer nordisk melodik. Konsertstycket följdes av Violinkonsert nr 2 i a-moll, ett tresatsigt verk som också det orienterar sig mot den franska skolan med sångbar tematik varvad med virtuost passagearbete.

Om dessa tre verk inte har så många beröringspunkter med svensk folkton är de två danssviterna Gotländska danser op. 28 och Svenska danser op. 32 skrivna i direkt anslutning till folkmusiken. Två drag ur dessa sviter kan framhållas, dels en större närhet till spelmansstilen än brukligt, dels det tydliga inslaget av melankoli i de långsamma satserna.

Musik för violin och piano

Den unge Aulin hade ambitioner med sitt komponerande. Ett tidigt exempel är serenaden för stråkkvartett, som i sin förstasats kommer i beröring med det konsertanta i primariestämman. Betydligt mer genomarbetad är violinsonaten i d-moll op. 12, uruppförd 1892, där Aulin med sin dubbla kompetens på violin och piano gör den violinsonatform Emil Sjögren bemästrat till en mer virtuos men också passionerad form. Därefter saknas de stort upplagda verken i Aulins kammarmusikaliska produktion.

Den svenska folktonen dyker ofta upp i hans många karaktärsstycken för violin och piano. Så sker i de ännu ofta spelade Fyra akvareller, men förstås också den ursprungliga versionen av Svenska danser (op. 30), där violinstämman är betydligt mer virtuos än i orkesterversionens melodiförande stämmor. Flera sviter/samlingar kan noteras, bland dem Fyra stycken i form av en svit (1904) och Liten svit för violin och piano (1905). Men annars är det Lyrisches Gedicht op. 21 som genom sitt omfång på nära tio minuter och sin ambition spränger gränsen för salongsmusiken.

Sånger

Precis som hustrun Anna Aulin skrev flödade melodierna kring Tor Aulin. Det låg därför nära till hands att han också komponerade sånger, och även om de inte är så många till antalet − cirka tjugofem − tillhör de hans främsta kompositioner.

Av dessa utgör Fyra serbiska sånger ett djupt personligt bidrag till den svenska romansen med en svartsyn som föregriper Ture Rangström. Utan att anspela på slavisk stil fångar han med små medel en djup tragik i den inledande ”Till en ros”. I likhet med Emil Sjögren tonsatte Aulin också dikter ur Julius Wolffs Tannhäuser, tre betydligt mer livsbejakande sånger.

Scenisk musik

Som kapellmästare vid Dramatiska teatern komponerade Tor Aulin alltså även teatermusik. Redan 1892 hade han skrivit musiken till En stormig dag, vilken 1903 följdes upp av musik till Tor Hedberg Giorgione, men det viktigaste partituret skrev han till August Strindbergs prosaversion av Mäster Olof 1909. Aulin komponerade förspel till alla fem akter och därtill en melodram för akt 4. Delvis har musiken en tablåkaraktär, men det första förspelet har vissa likheter med Wagners förspel till Mästersångarna (det påpekade redan P.-B. i sin recension), en fin melankoli sprids av tredje aktens förspel och den fjärde akten inleds med en sorgemusik som citerar Dies iræ och går långt utöver enkel stämningssättning. Det sista samarbetet med Strindberg gällde dramat Siste Riddaren (1909) till vilket Aulin skrev en sång och sorgemusik.

Aulin och eftervärlden

Wilhelm Peterson-Berger konstaterade i sin runa över Tor Aulin (DN 3 mars 1914) att det bara var den tredje violinkonserten och Mäster Olof-musiken som hade en stadigvarande plats i publikens medvetande. Men han tillfogade också följande ord: ”Det är icke osannolikt att nu, när han är borta, åtskilligt i hans produktion, som hittills varit förbisett, kommer att dragas fram, vinna sympati och bära hans minne till eftervärlden så vackert som det förtjänar.” Visserligen kom de knappast att besannas, men möjligen kan man under de senaste åren se att violinkonserten inte är fullt lika ensam längre. Violinisten Tobias Ringborg har gjort inspelningar av de två tidigare konsertanta verken, och även några av sångerna, däribland de serbiska, har kommit tillbaka, likaså violinsonaten.

Med tanke på kvalitén i Tor Aulins främsta verk hade en mindre arbetsbörda som musiker och dirigent förmodligen inneburit att fler betydande verk tillkommit. I vägen stod också Aulins försynta inställning till sitt eget skapande. Samtidigt var det Aulins energi som dirigent, musiker och organisatör som gjorde att det svenska musiklivet tog fart efter förra sekelskiftet.

Erik Wallrup © 2016

Bibliografi

An.: ”Aulin’ska stråkkvartetten”, Svensk Musiktidning, 19 apr. 1892, vol. 12, nr 8, s. 57.
Aulin, Anna Hedvig
: [Artikel], Röster i radio, nr 9 1939.
−−−: ”En fyrväppling av svenska tonsättare. Minnen om Aulin, Sjögren, Stenhammar och Peterson-Berger”, i: Folke H. Törnblom (red), Musikmänniskor: Personliga minnen av bortgångna svenska tonsättare, Uppsala, 1943.
Hansen, Emil: ”Tor Aulin. Ett musikerporträtt ur min dagbok”, Göteborgs Handels- och Sjöfarts-Tidning, 13 maj 1950.
Hellqvist, Per-Anders: En sjungande August. Om Strindberg och musiken i hans liv, Bromma: Reimers 1997.
Morales, Olallo: Tor Aulin, i Svenskt biografiskt lexikon, vol. 2, Stockholm: Bonnier, 1920. [Innehåller verkförteckning av Olallo Morales och Anna Aulin.]
Pergament, Moses: ”August Strindberg och Tor Aulin. En brevväxling”, i: Svenska tonsättare, Stockholm: Geber, 1943.
Peterson-Berger, Wilhelm: [Runa], Dagens Nyheter, 3 mars 1914.
Rangström, Ture: De tystlåtna — och en stridsman!, i: Folke H. Törnblom (red.), Musikmänniskor: Personliga minnen av bortgångna svenska tonsättare, Uppsala, 1943.
Törnbom, Gösta: ”Aulin, Tor”, i: Svenska Män och Kvinnor, vol. 1, Stockholm: Bonnier, 1942, s. 157.
Wallner, Bo: Wilhelm Stenhammar och hans tid, 3 vol., Stockholm: Norstedt, 1991.
−−−: "Wilhelm Stenhammar och kammarmusiken 1", Svensk tidskrift för musikforskning, 1952.
−−−: Edvard Griegs brev till Tor Aulin, i Ord och Bild, 1952
−−−: Tor Aulins brev till Edvard Grieg, i Ord och Bild, 1955
−−−: artikel i Sohlmans Musiklexikon, band 1, s 238 (1975)
−−−: ”Tor Aulin och det svenska musiklivet”, i: Dansk årbog for musikforskning, 1980.

Källor

Kungliga Biblioteket Stockholm, Musik- och teatermuseet Stockholm, Svenska Akademien, Musik- och teaterbiblioteket, Uppsala universitetsbibliotek, Kungl. Musikaliska akademien.
Porträtt: Nationalmuseum, Stockholms Konserthus, Svenska porträttarkivet.

Verköversikt

Skådespelsmusik (En stormig dag, Mäster Olof, Siste riddaren), orkesterverk (Mäster Olof-svit, Gotländska danser, Svenska danser, 3 konsertanta verk för violin och orkester), kammarmusik (serenad för stråkkvartett, violinsonat, sviter för violin och piano m.m., 4 akvareller), pianomusik, sånger (ca 25).

Samlade verk

Med kompletteringar efter Olallo Morales och Anna Aulins verkförteckning i Svenskt biografiskt lexikon, vol. 2, 1920. 

Skådespelsmusik
En stormig dag (L. Josephson), 1892. Förspel till tre akter. F.f.g. Stockholm, Dramatiska Teatern, 5 dec. 1892.
Musik till Tor Hedbergs drama ”Giorgione”, 1903. 1. Nocturne, 2. Intermezzo, 3. Serenad (m. sång). F.f.g. Stockholm, Dramatiska Teatern, 21 nov. 1903.
Musik till Strindbergs skådespel Mäster Olof, skriven till Dramatiska teaterns invigning 1908. 1. Förspel akt 1: Olof, 2. Förspel akt 2: I Storkyrkan, 3. Förspel akt 3: Christina, 4. Förspel akt 4: Margaretas död, 5. Melodram, 6. Förspel akt 5: Ave Maria Stella. Ms., Kungl. Dramatiska teaterns arkiv. [Jfr orkestersviten Mäster Olof.]
Siste riddaren (A. Strindberg), 1908. [Två nummer, även musik av 1. S:t Görans visa (sång utan ack.), 2. Sorgemusik (förkommen).
Siste Riddaren 22/1 1909.
St. Görans visa, sång (utan ackompanjemang), Sorgemusik (saknas). (Även musik av Svedbom, Söderman, P-B)

Orkesterverk
Mäster Olof, orkestersvit op. 22. Tr. Leipzig, u.å. 1. Reformatorn, 2. Husfrun och barnet, 3. I Storkyrkan, 4. Margaretas död, 5. Festen vid Norreport. [Jämfört med scenmusiken är satsernas ordning en annan, titlarna delvis andra och nr 5 ny.]
Gotländska danser (Drei gottländische Tänze) op. 28, 1910. Tr. Leipzig, u.å. F.f.g. 6 april 1913, Göteborgs Orkesterförening, dir. Wilhelm Stenhammar.
Svenska danser (Vier schwedische Tänze für Orchester) op. 32, 1912–13. Tr. Leipzig, u.å.

Konsertanta verk för violin och orkester

Konsertstycke g-moll för violin och orkester op. 7, 1890. [Sannolikt det verk som räknas som Aulins första violinkonsert, även om den titeln aldrig förekommer.] F.f.g. Stockholm 17 januari 1891.
Violinkonsert nr 2 a-moll, 1892. Tr. Breslau, u.å. [Vers. för violin och piano, tr. Köpenhamn u.å.] F.f.g. 14 januari 1893, Göteborg under ledning av J.E. Hedenblad och med tonsättaren som solist.
Violinkonsert nr 3 c-moll op. 14, 1896. F.f.g. 1896. Tr. Leipzig, u.å. F.f.g. 30 oktober 1896, Stockholm, Kungl. Hovkapellet, med tonsättaren som solist.

Röst och orkester
Archibald Douglas, ballad med orkester (Th. Fontane). [Ej fullbordad: 166 takter, avbruten efter 12 av 23 fyrradiga strofer.] Ms., MTB Stockholm.
Drei Lieder aus Tannhäuser von Julius Wolff für Baryton mit Orchester. Leipzig u. å. [Även utg. med piano.]
Tre dikter af Tor Hedberg för en röst med orkester op. 24, 1910. 1. Lifvet och Döden,
2. Vid Hafvet,
3. Giorgiones Serenad. [Även för röst och piano.]

Kammarmusik
Stråkkvartett
Serenade, för stråkkvartett op. 1, ms., MTB.

Violin och piano
(Sonat, sviter och samlingar)
Sonat för piano och violin d-moll op. 12, 1892. Tr. Leipzig, 1924.
Fyra akvareller för violin och piano, 1899. Tr. Stockholm, 1899. 1. Idyll, 2. Humoresk, 3. Vaggsång, 4. Polska. [Även i arr. för violin och orkester av T. Mann.]
Liten svit (Kleine Suite für Violine und Klavier), 1903. Tr. Strassburg, 1903. 1. Praeludio, 2. Scherzino, 3. Elegie, 4. Humoreske.
Vier Stücke in Form einer Suite für Violine mit Klavierbegleitung op. 15. Tr. Leipzig, 1914. 1. Toccata: Molto Allegro,
2. Menuett: Allegretto grazioso,
3. Air: Andante espressivo, 
4. Gavotte und Musette: Vivace con spirito.
Vier Stücke für Violine mit Klavierbegleitung op. 16. 1. Barcarole, 2. Impromptu, 3. Märchen, 4. Etüde.] Tr. Leipzig, 1906.
Gottländische Tänze in Bearbeitung für Violine und Klavier op. 23, 1910. Tr. Leipzig, u.å.
Schwedische Tänze, frei bearbeitet fur Violine und Klavier op. 30, 1912. Tr. Leipzig, 1912.

(Karaktärsstycken)
Romanz för violin och piano op. 2, nr 1.
2 karakterstycken för violin och piano. Stockholm, 1892. 1. Cavatina: Andantino,
2. Mazurek: Tempo di Mazurka.
Vals-Elegi. Tr. i: Bibliotek för violinister, h. 5, 1894.
Minnesblad för violin och piano. Tr. Stockholm, 1897.
Midsommardans [Nordischer Tanz für Violine mit Klavierbegleitung] op. 18. Tr. Leipzig, 1906.
Albumblatt für Violine und Klavier op. 20. Tr. Leipzig, u.å.
Lyrisches Gedicht für Violine und Klavier op. 21. Tr. Leipzig, 1908.
Vier Kinderstücke für Violine mit Klavierbegleitung op. 33. Tr. Leipzig, u.å.

(Pedagogiska stycken för violin och piano m.m.)
Violinspelets teknik. Öfningar och studier att användas vid violinundervisningen, bearb. efter Bériot, Leonard, Sauret m.fl. Stockholm, u.å.
Violinskola. Hufvudsakligen afsedd för själfstudium, delvis med exempel och anvisningar efter erkända mönster. Tr. Stockholm, 1903.
Melodie und Rhythmus, Stücke in den drei ersten Lagen für Violine mit Klavierbegleitung op. 20 & 26. 2 vol. Tr. Leipzig, 1908 och 1910.
Fyra violin-stycken. Svit för violin i första läget med ackompanjemang av piano op. 27, 1910. Tr. Stockholm, 1912. 1. Präludium,
2. Tema med variationer,
3. Marsch,
4. Final (Tarantella). [Tema med variationer, förekommer i en något längre version som andra sats i Aulins Serenade för stråkkvartett, op. 1.]
Special-Etüden für Violine mit Begleitung einer zweiten Violine op. 34. Tr. Leipzig, u.å.

(Övrigt)
Kadens till Johannes Brahms Violinkonsert D-dur, första satsen. Tr. Berlin, 1895.
Kadens till W.A. Mozarts Violinkonsert nr 5 A-dur, första satsen, op. 17. Tr. Leipzig, u.å.
Kadens till W.A. Mozarts Violinkonsert nr 3 G-dur, första satsen, op. 29. Tr. Leipzig u.å.

Piano
Tre Albumblade komponerede for pianoforte op. 5. Köpenhamn, u.å. 1. Lento,
2. Andantino,
3. Allegretto malinconico.
Polka caractéristique för piano. Tr. Stockholm, 1887.
Valse caprice för piano fyra händer. Tr. Stockholm, 1887.
Skizz. Tr. i: Musik för piano af svenska tonsättare, Stockholm, 1898.
Monogram, i: Svensk Musiktidning vol. 13, 1893 [musikbilaga].
Grieg. Humoresk för piano.

Sånger
”Den Spille-mand snapped Fiolen” af Holger Drachmann. Sång med piano. Tr. Stockholm, 1887.
Drei Lieder aus Tannhäuser (J. Wolff), 1888–89. 1. ”Der Lenz ist gekommen”, 2. ”Es ging sein Lieb zu suchen”, 3. ”Unter dem Helme”. [En tidigare version, Zwei Lieder aus Tannhäuser, inleds med ”Offene Arme und pochende Brust” som sedan ej finns med i versionen med tre sånger.]
”Min tankes tanke”, sång med piano. Tr. i: Musik för hemmet, 1889, årg. 1, nr 5 och 6.
Trenne sånger för en röst med piano, Tr. Stockholm, 1899. 1. Græd ej mer! (K. Gjellerup),
2. Længsel (Polsk folkvisa, övers. Th. Lange),
3. Hvad ægter jeg mit ringe Liv (H. Drachmann).
Vår. Det flög en stråle varm i håg (Toivo). Tr. i: B. Fexer, Favoritsånger av svenska tonsättare, Stockholm, 1890.
Borte! Sång vid piano. Stockholm, 1891.
Visa, i: Svensk Sång. Gammalt och nytt af svenska tonsättare, under redaktion af Karl Valentin, II, s. 120-121. Ljus’ förlag, Stockholm, 1901.
Vier serbische Volkslieder nach J.L. Runeberg für eine Singstimme mit Klavier. Tr. Strassburg, 1903. 1. An eine Rose/Till en ros,
2. Winter im Herzen/Vinter i hjertat,
3. Was möcht' ich?/Hvad vill jag?,
4. Der Urteilsspruch/Domen. [”Till en ros” även i arr. för röst och stråkkvartett, ms. MTB.]
Tre sånger med piano op. 19. Tr. Stockholm, 1907. 1. Längtan, 2. Det gamla året, 3. Löftet.
Tre dikter af Tor Hedberg för en röst och piano op. 24, 1910. Tr. Köpenhamn & Tr. Leipzig, u.å. 1. Giorgiones Serenad, 
2. Lifvet och Döden 
3. Vid Hafvet/Am Meer.
Två dikter af August Strindberg för en röst med piano op. 31. Tr. Stockholm, 1913. 1. ”Och riddaren for uti österland” [ur sorgespelet Den Fredlöse]
2. ”Det var en fattig yngling” [ur sagospelet Lycko-Pers resa].
Jeg elsker dig (H.C. Andersen). Tr. Stockholm, 1928.

Arrangemang
Aulin, Valborg: Elegie, op. 8, nr 3, för violin och piano. Tr. Stockholm, 1887.
Sjögren, Emil: Sånger, för violin och piano. 4 vol. Tr. Stockholm, 1888—1902.
–––: Lyriska dikter (ur op. 3), för violin och piano. Tr. Stockholm, 1903.
Schuman, Robert: Träumerei, för violin och piano. Tr. Stockholm, 1895.
Spohr, Louis: Barcarole för violin och piano. Tr. Stockholm, 1895.
Hägg, J.A.: Fem Gotlandspolskor lätt satta för violin och piano. Tr. Stockholm, 1902.
Kayser, H.E.: Op. 20. 18 valda etyder för violin, progressivt ordnade. Tr. Stockholm, 1902.


Verk av Tor Aulin

Detta är ej en komplett verkförteckning. Nedanstående verk är de som hittills inventerats.

Antal verk: 49